söndag 27 december 2015

Kvinnovärldar

Det är julhelg och jag ligger hemma, njuter av lugnet, äter tio clementiner om dagen och tittar på jul-tv på SVT. Mitt Facebookflöde har äntligen lugnat ned sig efter att Star Wars, The Force Awakens hade premiär och typ hälften skrev vad de tyckte om filmen medan andra halvan skrev att de skulle blocka och unfrienda alla som spoilade. Lite som vanligt när det kommer en sådan där stor hajp alltså. Jag har lyckats undvika alla de första sex filmerna så jag planerar nog inte att se den här heller.

Och här ligger jag och tittar på jul-tv och inser så smått varför jag liksom alltid har varit ganska oimponerad över när nördkulturen blir glada och feministhajpar någonting. Typ ni vet att det typ är en kvinnlig huvudperson i filmen! Eller att det finns typ en badass Furiosa! Eller att den klarar Bechdeltestet. Jag är rätt oimponerad eftersom hela den här grejen med att det inte finns några kvinnor från början inte är en allmän grej för vårt samhälle utan rätt mycket en genretrop för nördgenrerna. Det är dystopisk sci-fi, fantasy, postapokalyps etc. som är otroligt mansnormativa genrer. Vilket förmodligen också är en stor anledning till varför jag aldrig fastnat för genrerna. För varför ska jag sitta och engagera mig i fiktion där människor som jag konsekvent osynliggörs?

Men nu är det julhelg och jag ligger hemma och tittar på jul-tv på SVT. Just nu ser jag Fröken Frimans Krig 2, en lite tramsig dramakomedi om kvinnlig rösträtt som jag tycker har shapat upp en hel del sedan förra säsongen. I går såg jag sista avsnittet någonsin av kostymsåpan Downton Abbey och om jag hinner innan jag börjar packa inför Londonresan vi ger oss av på ikväll kanske jag sätter mig och ser Coco, livet före Chanel. För att Audrey Tatou är bra och Coco Chanel var cool. Sådär.

Jag säger ibland att jag växte upp i en kvinnovärld, och det stämmer nog ganska mycket. Det tog mig alltså upp i tonåren innan jag insåg vad den här mansnormen i samhället betyder, eftersom jag liksom alltid förutsatte att intressanta människor vars kön man inte känner till är kvinnor. Jag växte upp med mamma och syster och min mammas alla systrar och väninnor och blev inte matad med den där bilden av att kvinnors funktion primärt är att vara dekorativ och behaga män förrän jag typ började hänga med nördkillar i tonåren. Och då förutsatte jag helt enkelt att de hade fel, eftersom jag ju visste att de flesta kompetenta människor är kvinnor.

Jag hyser fortfarande en viss skepsis gentemot män som nästan bara har manliga vänner. Tänker på något sätt att om de verkligen genuint såg kvinnor som jämlikar så skulle de umgås med kvinnor. Och jag har fortfarande svårt för homosociala manliga miljöer, för att de gör så mycket som jag tycker är helt enkelt dåligt.

Men jag tror att en rätt viktig nyckel för att förstå mig, min feminism och lite annat sånt där helt enkelt är att jag aldrig riktigt har köpt upplägget att jag måste bevisa att jag är lika bra som männen och får vara med och leka. För det mesta struntar jag helt enkelt i mäns lekar. Och i mansdominerad populärkultur, mansdominerad historia etc. Den intresserar mig liksom inte. Om det inte är några kvinnor med vill jag inte vara med heller. Jag har alltid mest sett filmer som handlar om kvinnor, läst böcker som handlar om kvinnor av kvinnliga författare.

Jag var på bio och såg The Hunger Games, Mockingjay pt II för några veckor sedan och den imponerade faktiskt på mig på riktigt. För att jag först tänkte att "gud vad många kvinnor det är", tills jag insåg att nja, filmen har genomgående typ 50/50 oavsett vilken sorts roll det rör sig om. Folk är helt okommenterat blandade, både vad gäller kön och hudfärg på folk. Och alltså det är jätteskönt. För det gör att Katniss liksom inte blir "en Stark Kvinna (TM)" utan mest en helt vanlig person som råkar vara kvinna också, ungefär som 50% av alla människor i omgivningen. Och det gillar jag och kan titta på. Men det som gjorde att jag hajade till var väl just att det bröt så mycket mot genrekonventionen. Hunger Games är dystopisk ungdoms-scifi. Det är en sådan där genre där man förväntar sig att alla ska vara män. Men det är de liksom inte och det är jättenice.

För alltså mansnormen är inte bara destruktiv. Den är ganska tråkig också.
Så nu ska jag äta en clementin till och läsa det senaste numret av den nya, fantastiska, kvinnohistoriska tidskriften Historiskan. Ha det fint! God jul!

torsdag 29 oktober 2015

En bok jag inte trodde att jag skulle gilla men gjorde det ändå: George R R Martin - Kampen om järntronen


9. En bok jag inte trodde att jag skulle gilla men gjorde det i slutändan
George R R Martin - Kampen om Järntronen

När jag nöjesläser gör jag det i regel på svenska, som ju är mitt modersmål. Jag har alltså läst hela A Song of Ice and Fire, men jag gör det i de svenska översättningarna. Vill du låna dem är det helt ok.

Jag läser generellt inte fantasy. Det kanske förvånar er som känner mig som lajvare, och visst har jag varit på rätt många fantasylajv i mina dagar, men fantasygenren har svårt att fånga mig. Jag upplever oftast alla high fantasy-element som magi, drakar, alver etc. snarare som störande element som är i vägen för berättelsen än som coolt och stämningsskapande. Så det är sällan jag gillar fantasyböcker.
Alltså var det lite oväntat att jag dels skulle försöka mig på den här tegelstenen, och dels gilla den.

Det är ganska många år sedan jag började läsa En sång om is och eld. Den här tror jag att det var Niklas, som jag var ihop med i gymnasiet, som rekommenderade mig. Niklas var på den tiden en typisk nördkille som älskade Game of Thrones-brädspelet (som jag fortfarande inte har spelat och inte känner mig särskilt sugen på) så det var med mild skepsis jag började läsa den här. Och fastnade direkt. Resten av vistelsen i Helsingborg där Niklas bodde satt jag med näsan i en bok och sa "stör mig inte" medan han lite purket föreslog att vi skulle umgås eftersom vi inte sågs särskilt ofta.

Kampen om Järntronen har alla drag av en bra fantasybok som serien i övrigt tappar fler och fler av ju längre han skriver. Första boken har ett rätt sammanhållet narrativ. Den har en tydlig huvudperson i Ned Stark men man får många olika karaktärers synvinkel på historien. Den utspelar sig på ett fåtal ställen samtidigt som fortfarande är lätta att hålla i huvudet. Den innehåller inget överflöd av varken zombies, drakar eller vålnader. Det finns många kvinnliga karaktärer som dessutom är intressanta och komplexa. Det finns en twincest-plot (en av mina guilty pleasures hur fånigt det än är). Den är spännande. Det är inga långa listor med namn på folk man inte bryr sig om och inga ovidkommande sidospår. Den vecklar upp en intressant fantasyvärld som känns levande. Och den utspelar sig innan vi lärde oss G R R Martins ovana att kill his darlings, vilket bara gör det hela mer spännande och mer överraskande.

Jag är rätt förtjust i historiska romaner. Den här påminner mig mer om typ Den andra systern Boleyn än om generisk fantasy. Och det uppskattar jag. Och den håller ihop. Man kan i princip läsa den som en fristående roman, även om man förmodligen är lite för nyfiken på vad som kommer att hända sedan för att kunna hålla sig ifrån de andra böckerna också. Så den här gillar jag!

torsdag 8 oktober 2015

Mest överskattade boken: JRR Tolkien - Härskarringen-trilogin


8. Mest överskattade boken
JRR Tolkien - Sagan om ringen, Sagan om de två tornen, Sagan om konungens återkomst

Nu ska jag svära i kyrkan.
Sagan om Ringen-trilogin är de tråkigaste böcker jag någonsin läst.
Det är inte för att jag är ovan vid genren (jag har konsumerat en hel del fantasy) eller en dålig läsare (eh nej). De är bara katastrofalt skrivna och generellt tråkiga.

Första gången jag försökte mig på Sagan om Ringen gick jag i kanske nian. Filmerna var på tapeten då - det här var epoken i mitt liv när mina vänner hade alvöron och mantel i skolan och tältade för att köpa biljetter till filmpremiärerna. Nu är det kanske åtta år sedan sist jag såg de här filmerna, men jag älskade dem. Jag har snöat in mig i directors cut-versioner och i de där bilderböckerna som visar scenografi och kostym i detalj. Jag var alltså ett fan när det begav sig.

Men alltså. De här böckerna.
I nian på svenskan hade vi ett läsprojekt där vi skulle läsa varsin fantasybok ("Inte Sagan om Ringen, den är för svår för er" sa min svensklärare). Givetvis gick jag till biblioteket och lånade Sagan om Ringen. Läste sextio sidor om vilka sorters tobak hober importerar och om etymologin i deras ortsnamn och sedan slängde jag boken ifrån mig och tänkte "vem fan bryr sig?". Plockade en annan fantasybok och det blev helt ok.

Men det där med att jag inte läst böckerna förföljde mig liksom lite. För när jag sa "men alltså de är dåliga" svarade folk såklart med "men du har ju inte läst dem!". Så något år senare ägnade jag en sommar åt att plåga mig igenom hela trilogin (i Ohlmarks översättning). Och alltså, nej de blir liksom inte bättre. Det är typ hela sidor som går igenom... typ att de ska äta middag. Och då är det så att när Pippin har flått och styckat kaninen som Merry fångat och Sam har kryddat den med timjan och rosmarin och oregano (som importeras till Hobsala från de västra stäpperna sedan Elodar introducerat den till dem år 800 evt. och här är en lång historia om hur det gick till) så kunde de äntligen sätta sig och grilla kaninen och äta den tillsammans med späda små potatisar och morötter och när de äntligen hällt upp sin mat på sina tallrikar och fått vin (eller öl) till och de äntligen ska få äta för nu är alla jättehungriga så stämmer Bilbo upp i en sång och här får du läsa den i fjorton verser den handlar om typ en silvermåne och är väldigt tjusig och ungefär här har jag helt tappat tråden att det var matdags.

Jag har en teori när det kommer till fantasyförfattare att de antingen är bra världsbyggare eller bra skribenter. Som typ Tolkien. Jättespännande världsbyggare men hopplös författare. Detsamma med George R R Martin, vars värld blir mer och mer spännande och vars intriger blir mer och mer långsökta ju längre in i A Song of Ice and Fire vi kommer. Medan det å andra sidan finns fantasyförfattare som David Eddings, som är skitroliga och lättlästa men vars världar innehåller noll kreativitet eller orginalitet.

Nuförtiden läser jag inte särskilt mycket fantasy. GRR Martin är undantaget, men honom tar vi i ett annat inlägg.

En bok som får mig att skratta: Jenna Jameson - Att älska som en porrstjärna


7. En bok som får mig att skratta

Jenna Jameson - Att älska som en porrstjärna, en sedelärande berättelse

Kanske ett otippat val för den här posten, men en bokgenre som är en av mina guilty pleasures är självbiografier av folk som levt galna eller märkliga liv. Och självbiografier av sexarbetare. Rätt många av dem, Jenna Jameson included, har en blandning av humor, kaxighet och svärta som fångar mig. Böcker som är renodlat humoristiska tycker jag sällan är roliga, och böcker som är renodlat mörka blir så lätt pekoral. Den här tegelstenen har en del av varje.

Jag tippar att Att älska som en porrstjärna är riktad till en målgrupp som vanligtvis inte läser böcker. Jameson berättar om sitt liv och hur hon kom in i porrbranschen kapitel för kapitel, i jag-form, rätt osentimentalt. En del våld, en del droger, en del jävligt coola brudar med skinn på näsan, rätt mycket agency och en del humor. En del jävligt dåliga killar. Gemensamt för alla sådana här porrbiografier jag läst är att de träffar dåliga killar. Emellanåt varvas detta med små serier med tips, allt ifrån "såhär känner du igen en väskhallick" till "saker du inte ska säga till mig när vi har sex". Ibland varvas det med utvikningsbilder på författaren, eller dagboksanteckningar (översättningen komplett med taffliga felstavningar) av en ung Jenna. Jag hade den länge i badrummet och läste något kapitel i taget. Tror att jag har läst den två eller tre gånger faktiskt, så uppenbarligen har den någonting som fångar mig.

Namnet till trots upplever jag att Att älska som en porrstjärna inte försöker lära mig någonting. Den är rå, den är rolig och om du snubblar över den second hand är den klart värd att plocka hem,

söndag 13 september 2015

En bok som gör mig ledsen: Tove Jansson - Pappan och havet

6. En bok som gör mig ledsen
Tove Jansson - Pappan och havet

Första gången jag läste Pappan och Havet låg jag på den sängen i mitt studentrum i Helsingfors, där jag pluggade sommaren 2011. Madrassen var hård, det hade börjat blåsa kallt från fönstret, och jag låg där och gömde mig efter en dag av nya intryck och blev mer och mer arg på Muminpappan. Det här är den näst sista boken i serien, och den där knäppa gosmysiga stämningen som många av de tidigare böckerna (typ Farlig midsommar och Trollkarlens hatt) kännetecknas av är också bortblåst.

Den här boken börjar med att Muminpappan får något slags fyrtioårskris och inte känner sig tillräckligt behövd. Frun och barnen klarar sig liksom ganska bra utan att han tar hand om dem. Sårad i sitt manliga ego blir pappan deprimerad, och för att lösa det problemet får Mamman, Mumintrollet och Lilla My lämna dalen tillsammans med honom för att bosätta sig på en ö i ytterskärgården. Den allra bortersta innan det bara finns havet. Så det gör de alltså.

Den här boken känns som att den handlar om mänsklig psykologi och familjerelationer mer än någonting annat. De fyra familjemedlemmarna hittar olika sätt att förhålla sig till det nya livet i öns gamla fyr. Pappan känner sig behövd, lever upp och börjar jobba. Mamman längtar hem och drömmer om sin trädgård i Mumindalen. Lilla My för samvetslösa krig mot öns myror, och i sedvanlig ordning flyter Mumintrollet mest runt som en betraktare av den här dysfunktionella familjens intriger.

Det handlar en hel del om Mårran också. Bokens läskigaste och vackraste sidospår handlar om Mårran, Mumintrollet och en lykta. Och om den försvunna Fyrvaktaren. Och om att någonting inte riktigt stämmer på den här ön. Men det får ni nog läsa själva.

Alltså, Pappan och havet är en bra bok. En av de bästa i muminserien. Men den är komplicerad. Lite sorglig, lite klaustrofobiskt och så mycket handlar om hur jobbigt det är när en medelålders man inte längre känner sig tillräckligt meningsfull och hur alla andra måste släppa vad de har för händerna för att åtgärda detta.

onsdag 22 juli 2015

En bok som gör mig glad: Sara Lövestam - Tillbaka till henne

5. En bok som gör mig glad
Sara Lövestam - Tillbaka till henne

Egentligen hittade jag Sara Lövestams blogg först. Hon är en ganska quirky, hysteriskt rolig lesbisk SFI-lärare som nördar grammatik, och det var Karro som sa "va, känner du inte till henne, du MÅSTE läsa!". Det här var ganska kort innan Tillbaka till henne kom ut. Sedan har jag för mig att jag snubblade över den i pocketshopen (de flesta böcker jag äger är impulsköp därifrån) och konstaterade att den innehåller ett par teman jag brukar gilla i böcker, så jag passade på.

Så... vad då för teman? Den här boken är uppbyggd av två parallella handlingar. Å ena sidan är det Hanna, Stockholm, nutid, som lever ett rätt tråkigt och frustrerande liv innan hon av en slump blir ägare av ett gäng föremål - en trälinjal, ett par skor, en brosch och ett par glasögon. Av någon anledning får Hanna känslan av att det finns något slags historia gömd i de här föremålen och blir besatt av att leta upp den. Den här halvan av boken är en ganska klassisk blandning av "tjej får nog av sin tröttsamma omgivning och gör upp med den" och "tjej löser mysterier".

Sedan är det den andra berättelsen. Det är Tierp, 1906, och huvudpersonen är folkskollärarinnan Signe (som givetvis varit ägare av de mystiska föremålen, men det är mer med dem än så). Det här är min favoritdel av berättelsen. Kvinnosakskampen och rösträttskampen kommer till Tierp med en känd agitator, men för Signe blir det lite fler saker än så.

Jag är en sucker för historiska romaner. Jag är också en sucker för intressanta kvinnliga huvudpersoner, för lesbiska kärleksintriger och för feel good-mysterier. Så det här är en rätt mysig bok som jag blir glad av. Den gör mig sugen på att klä upp mig i min finaste söndagskostym och gå på Skansen. Eller i förstamaj-tåg med vajande röda fanor. Eller bara kura ihop mig med min flickvän och säga "jag läste just en så himla mysig bok!". Så den är värd.

En favoritserie: Vilhelm Mobergs utvandrarserie

3. En favoritserie
Vilhelm Moberg - Utvandrarserien
Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna, Sista brevet till Sverige

4. En favoritbok i sagda serie
Vilhelm Moberg - Nybyggarna

Det här inlägget var svårare att komma igång eftersom jag kom på att jag läst relativt många serier. Hade ganska många bubblare, men det får bli den här.

När jag gick i gymnasiet och var lite sugen på att läsa Utvandrarna tittade en kompis chockat på mig och sa "Nej, men blä, Det är ju sånt som lärare vill att man ska läsa!". Lite skamset lade jag den ifrån mig och hittade någonting annat istället, och så kom det sig att det tog mig ganska många år att hitta den här serien. Sedan snubblade jag över några utdrag ur serien när jag bläddrade igenom mina läroböcker på jobbet, och tänkte att det kanske är hög tid att jag ger mig på den. Så jag sträckläste hela serien i våras.

De här är svenska klassiker och de flesta är väl någorlunda bekanta med handlingen i stora drag: Det är 1850-tal och smålänningarna Karl Oskar och Kristina sliter på sitt torp och drabbas av så mycket ekonomiska problem och allmänt elände att de bestämmer sig (Karl Oskar i alla fall, Kristina tvivlar men följer till slut med) för att emigrera till Amerika och bygga ett bättre liv där. Första boken täcker utresan till Nordamerika och avslutas med att de kommer i land i New York. Andra boken tar dem från New York till Minnesota där Karl-Oskar skaffar en jordlott åt familjen. I tredje boken följer man dem medan de slår sig till rot i det nya landet och har börjat bli med ett nytt liv och en ny vardag. Fjärde boken är något mer fragmentarisk och utspelar sig när familjen varit ganska länge i USA.

Karl-Oskar är inte en av mina favoritkaraktärer, jag tycker att han är ganska tråkig. Däremot finns det så himla många andra guldklimpar i de här böckerna. Det är Ulrika och Robert och Kristina, Danjel och Jonas-Petter. Det är mycket sex, det är mycket religion, en del drömmar och lämnade både mig och Karro med en del funderingar på hur våra egna liv skulle ha tett sig på 1850-talet. Den innehåller flera mänskliga och realistiska skildringar av kvinnor, deras tankar och (vad som förvånade mig) deras sexualiteter. Framåt slutet av serien är den relativt lik Laura Ingalls Wilders böcker som jag skrev om i förra inlägget, och som jag också uppskattar för sina ständiga uppräkningar av hur rummet i timmerstugan ser ut, vad mamma lagar till middag och hur mycket grödor pappa har fått in på sin jordlott i år.

Jag parallelläste Nybyggarna samtidigt som jag och en av mina klasser läste Americanah som jag också redan har skrivit om. Det blev rätt spännande. Det var två olika skildringar av motivet den amerikanska drömmen, med hundrafemtio år emellan, och rätt många likheter men också skillnader. Nybyggarna är också den av böckerna jag uppskattade mest, där det blir som tydligast hur olika sockenborna från Ljuder i Småland förhåller sig till sina nya roller som invandrare i Amerika, och hur de så småningom blir amerikaner.

De här böckerna är skrivna på 1950-talet, innan Sverige blev ett invandrarland. Men egentligen är de ännu mer intressanta idag, när svenskar som jag är vana vid att se oss själva på andra ändan av berättelsen. Vi är vana vid att andra kommer till vårt land, men i den här berättelsen är svenskarna själva utvandrare och invandrare, som lämnar sitt rätt sugiga fattiga Sverige för att söka sig någonting annorlunda och bättre. Och det är ett rätt spännande perspektivskifte. Så jag gillar dem.

tisdag 14 juli 2015

En bok jag läst fler än tre gånger: Laura Ingalls Wilders "Lilla staden på Prärien"

2. En bok jag läst fler än tre gånger
Laura Ingalls Wilder - Lilla staden på Prärien

Laura Ingalls Lilla huset-serie tillhör den där kategorin femtiotalsbarnböcker som jag inte är säker på om de ens går att få tag i på svenska längre. I min familjs ägo finns ett antal tummade exemplar som läses om och om igen, lånas ut till familjemedlemmar och binds om när de är för trasiga. Jag har inte alla delarna i serien. De går ofta att låna på bibliotek, men när Klassikerförlaget försökte sig på en nyutgåva för några år sedan blev det bara de fyra första delarna. På originalspråket engelska är de rätt lätta att få tag i, men de hör till den där kategorin böcker som jag av rent nostalgiska skäl vägrar läsa annat än i översättning.

De tidiga böckerna i serien är roligast som historiska dokument. Där är huvudpersonen Laura en liten flicka, som inte har särskilt mycket personlighet eller konflikter själv, men där oändliga sidor ägnas åt att beskriva hur pappa slaktar, styckar och röker griskött, timrar hus eller utvinner lönnsirap medan mamma bakar paj, syr kläder och uppfostrar döttrarna till att sitta rakt i ryggen, tvätta sig ordentligt och sy fint på sina lapptäcken. Typ. Det här händer i lite olika settings, i Stora skogen i Wisconsin, på prärien i Indianterritoriet, kanske Kansas(?) eller i en liten stad vid Plommonån i Minnesota. Men hur som helst.

Det här är en av de senare böckerna i serien. Det har blivit 1880-tal, Laura har blivit sexton år, går i skolan och vill bli lärarinna för att kunna försörja sig och familjen, som för tillfället bor i stan och lever rätt tätt inpå andra människor. Hon har fått en personlighet, som jag som läsare sympatiserar mycket med, hon är lite stursk, klok och vansinnigt envis. På sätt och vis är det en ganska vanlig tonårsroman. Huvudpersonerna går i skolan, diskuterar kläder, är förtjusta i olika pojkar, går ut och roar sig och rivaliserar sinsemellan. Men det är en tonårsroman som utspelar sig i en liten nybyggarstad i 1880-talets USA. Det dyker upp konflikter som "hur har vi råd att hålla storasyster kvar på blindskolan" eller "tänk om det blir en femmånaders snöstorm igen?". Huvudpersonen är sympatisk, boken är välskriven och allmänt charmig. Jag läser en Lilla huset-roman på två timmar kanske, så de är typiskt sådana böcker som jag kan krypa ner med när jag är trött, lite less och vill ha litteraturens svar på mjölkchoklad. Det är intressant, det är inte så himla svårt, och det är trevligt.
Så Laura Ingalls Lilla huset-serie, särskilt de senare delarna (Vid Silversjöns strand, Den långa vintern, Lilla staden på Prärien och Gyllene år) är sådana jag läser om med jämna mellanrum.

Bästa boken jag läste förra året: Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

1. Bästa boken jag läste förra året:
Chimamanda Ngozi Adichie: Americanah

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag köpte Americanah som pocket strax innan jag skulle iväg någonstans och behövde en bok någonstans förra sommaren. Karro hade tipsat mig om Chimamanda Adichie efter att ha läst hennes En halv gul sol, och jag tror att jag hade sett henne prata afrikansk litteratur i SVTs Babel någon gång för flera år sedan och tänkt typ "wow, det finns litteratur från Afrika, jag borde verkligen allmänbilda mig" eller någonting i den stilen. Men så behövde jag en bok, Americanah hade just kommit ut i pocket, och jag gav den en chans.

Det här är en fantastisk bok.
Det är egentligen lite svårt att beskriva vad den handlar om. Den följer huvudpersonerna, Ifemelu och Obinze, från sin tonårstid i Lagos, Nigeria, och drygt ett tiotal år genom sina respektive liv som vuxna. I Lagos är det Obinze som drömmer om USA, men mer eller mindre av en slump blir det Ifemelu som vinner det amerikanska visumlotteriet, packar sina väskor, åker dit för att läsa på college och blir kvar. Obinze å andra sidan försöker att göra lyckan i Storbritannien, kommer tillbaka med svansen mellan benen men blir så småningom förmögen i Nigeria. Och förvisso träffas de, tio år senare i Nigeria (det är inte en spoiler, det framgår av baksidetexten) men det är egentligen inte det den här romanen handlar om.

Den handlar, in fact, om ganska många olika saker. Det är en 600 sidor lång bok. Den handlar om den amerikanska drömmen, som vrids och vänds på. Det är förväntningarna om vad man ska lyckas med i Amerika, som krockar med verkligheten och testas på olika sätt. Det handlar mycket om etnicitet, om ras och om andragörande. En av de mest lysande delarna i boken är den blogg som Ifemelu startar för att skriva om sina erfarenheter som icke-amerikansk svart kvinna i USA. "Jag var inte svart förrän jag kom till Amerika". Ifemelu är skarp, hon är vass, och när jag läst ut boken var jag nästan besviken över att upptäcka att den här bloggen givetvis inte fanns där ute på internet och väntade på att jag skulle läsa den. Det är mycket relationer, flera amerikanska pojkvänner passerar revy. Det är hår, det är litteratur, det är relationen mellan Nigeria och USA, det afrikanska och det amerikanska, det är självbilder och det är en hoper väldigt mänskliga karaktärer som är lätta att känna igen sig i och tycka om.

När jag läst ut den här boken var jag alls inte färdig med den. Jag lät skolan köpa in en klassuppsättning och läste den ihop med en klass gymnasietreor. Det krävdes ganska rejäla läsbeting, vi tog femtio sidor i veckan i ett par månader för att hinna igenom den. Men det blev också väldigt många intressanta diskussioner om bokens teman och om litteratur. Så den har verkligen använts.
Americanah, alltså. Rekommenderas.

Svensklärarsemester - 30 day book challenge


Nu ger jag mig på en till sådan där bloggutmaning. Den här gången handlar det om böcker. Det är egentligen inte jättemycket för er skull, utan mest för min egen. Som ni kanske vet har jag tagit en paus från mitt svensklärarjobb - till hösten börjar jag ett år på Nyckelviksskolan där jag ska läsa Färg, form och hantverk och lära mig så mycket konst och hantverkstekniker jag bara kan tänkas komma över. Det känns hemskt bra och fantastiskt kul.

Jag räknar med att fortsätta vara svensklärare däremot, för jag tycker mycket om mitt jobb. Men en rätt viktig del av det där lärarjobbet som jag ibland glömmer bort är det här med skönlitteratur. Jag har självbilden av att jag inte läser böcker. Men det gör jag faktiskt. Så jag tänkte att jag ska bokblogga lite, dels för att lära mig själv att skriva om litteratur och kanske också för att ge någon annan lite boktips eller bra tankar om texter.

Det blir förmodligen inte ett inlägg om dagen. Ett par inlägg har jag redan skissat upp på Facebook, så jag tar dem först och på en gång. Ibland lär det dröja mer än en dag mellan inläggen, eftersom jag är som jag är. Men jag ska försöka göra alla 30. Haka gärna på :)

1: Bästa boken jag läste förra året. Chimamanda Ngozi Adichie - Americanah
2: En bok jag läst minst tre gånger. Laura Ingalls Wilder - Lilla staden på Prärien
3. En favoritserie - Vilhelm Mobergs utvandrarserie 
4. Favoritbok i sagda serie - Vilhelm Moberg - Nybyggarna
5. En bok jag blir glad av. Sara Lövestam - Tillbaka till henne
6. En bok jag blir ledsen av. Tove Jansson - Pappan och havet
7. En bok som får mig att skratta. Jenna Jameson - Att älska som en porrstjärna
8. Mest överskattade boken. JRR Tolkien - Härskarringen-trilogin

tisdag 16 juni 2015

Dagens vintageblogg: om det här med underkläder

Som ni säkert har märkt vid det här laget tycker jag om kläder. Det tror jag är en typisk sådan där sak som förhållande till min kropp inte riktigt ändrar på - jag är genuint förtjust i kläder, och jag tycker att det här förhållandet mellan kläder och kroppar och hur de påverkar varandra är sjukt intressant. Så idag blir det ett inlägg på det temat.
 
Det här började med att jag var på fina Emmaus Vintage vid Slussen igår och hittade en sjuksköterskeklänning. (Jag har fortfarande inte riktigt lyckats luska ut hur gammal den är, den är märkt med Almedahls och SSK W 719). En liten ledtråd kom dock när jag provade den på, och insåg att "den här kommer att vara i rätt storlek med en gördel under". Många gamla vintageklänningar är helt enkelt snävare över höfter och rumpa i förhållande till sin storlek, eftersom det när de tillverkades var självklart att bäraren har en gördel under. Egentligen är det precis samma grej som att våra kläder är tillverkade för att bäras ihop med bh, och ofta får lite konstig passform i livet om man inte har det under.
Så jag gick hem och provade, och mycket riktigt gick den här klänningen att stänga fint med en gördel under (vänstra bilden). Midjebandet skar dock in lite, och visade sig vara ytterligare lite mindre i förhållande till höften än vad ens min ganska timglasformade siluett lyckas åstadkomma på egen hand, så jag slängde på mig en gammal underbyst-korsett och bytte behån mot ett mjukt livstycke. Vips - ny siluett (högra bilden). Notera hur mina bröst sitter mycket lägre än vad de gör med en modern bh, och att korsetten trots att den inte lyfter brösten alls lyckas skapa en ganska rejäl kontrast mellan bröst, midja och höfter. Så gör man en vintagesilhuett. Det handlar alltså ganska lite om min kropp och ganska mycket om mina underkläder.
 
Många bloggare som håller på med historiska moden påtalar den här vikten av rätt underkläder under klänningarna. Det är väl egentligen först med vågen av kvinnlig frigörelse på 60-70-talet, följt av 1980-talets träningshets, som det börjar förutsättas att kvinnors kroppar ska se ut på ett visst sätt i sig själva för att passa ihop med deras kläder. Fram tills dess är det liksom självklart att rätt silhuett byggs upp av ganska många lager underkläder, som lyfter fram, håller in, döljer och framhäver på rätt ställen för den önskade modefiguren. Och egentligen tror jag att vi blir lite lurade av det här - eftersom det plötsligt är trendigt på nytt att bära gamla vintageklänningar trots att vi inte längre använder den här sortens shapewear, blir vi förvånade eller antar att det är fel på våra kroppar när de inte kan bära samma kläder (utan rätt underkläder) som våra förmödrar (med rätt underkläder) gjorde.
Och så en annan relaterad sak.
Det var det här med att rubricera kvinnors kroppar som att de har till exempel en "tjugotalsfigur" eller en "femtiotalsfigur". Det kan vara ganska bedrägligt det där. För min egen del är jag någonting mellan ett timglas och ett päron - stora bröst, smal midja, ännu bredare höfter. Jag har alltså alltid trott att jag inte kan ha tjugotalskläder över huvudtaget, eftersom den klassiska "tjugotalsfiguren" är lite mera Keira Knightley - smal, inga bröst, inga höfter, ingen rumpa.
 
A Damsel in this dress ger ett tydligt exempel. Källa.

Men alltså... det är klart att det fanns kvinnor som hade breda höfter och stor bak även på 1920-talet. Hur gärna vi än vill det ibland, så ändras inte kvinnors kroppsformer i takt med att modevärlden talar om för oss att de ska se ut på ett visst sätt och att andra kroppstyper är fula eller opassande. Och vad hade kvinnorna med min kroppsform på sig på tjugotalet?

Tjugotalskläder, såklart.
 
Så jag satte mig och letade efter historiska veckotidningar. Kroppspolisande är ju knappast ett modernt påfund. Inte veckotidningsartiklar om hur man ska klä sig för att se slankare ut heller. Om man till exempel dräller runt på Pinterest finns det rätt gott om tips för hur man klär sig moderiktigt beroende på figur.
 
Och alla kvinnor var inte så himla trådsmala förr i tiden heller, varken på 1800-talet (oavsett hur många satirteckningar om getingmidjor vi ser) eller på tjugotalet. Så jag gjorde en fin liten pinterestboard med inspiration här. Den är peppande.


måndag 1 juni 2015

Tankar om mat och kroppar

Jag är inne i en period när jag vrider och vänder ganska mycket på mig själv, vad jag känner, tänker och tycker om saker. Vem jag är. Vad jag tycker om. Saker som är svåra, och sådär. På sätt och vis är det ganska nyttigt, men det gör kanske också att det mesta jag känner för att skriva om är saker som inte nödvändigtvis är akademiska, intellektuella eller går att tillämpa på ett generellt plan. Det blir liksom mer personligt än så. Men så får det vara ibland, tänker jag.

Det här är ett sådant där ganska jobbigt inlägg, på ett tema som också är ganska drygt. Jag kanske ska skulle sätta en triggervarning på det, om jag någonsin brytt mig om att göra sådant i den här bloggen tidigare. Hur som helst handlar det en del om ätande, skam, mat, vikt och sådant där. Och det är inte så klämkäckt och pepp som jag brukar vara. Du har blivit varnad.

Jag och min kropp är inte så himla bra vänner just nu. De senaste åren har jag stadigt gått upp i vikt. Jag tror att det är en blandning av psykofarmaka och dåliga vanor (jag är fullt medveten om att jag äter för mycket godis och tränar för lite). Att jag är tjock i sig är jag ganska okej med, men jag känner inte riktigt igen mig själv när jag ser mig i spegeln. Dessutom har min övervikt börjat sätta sig på ställen som tidigare varit smala, typ fingrarna och överarmarna, och det gör mig lite bekymrad. Och så var det det där med vintageklänningarna. Jag har gett bort kanske femton vackra gamla klänningar sedan jag flyttade i september. Jag är glad att de är fina på nya ägare och sådär, men jag känner mig inte riktigt som jag utan mina kläder.

Jag har ägnat mig en del åt hela den här body positivity-grejen tidigare, och varit ganska bra på att hantera min långt ifrån normsnygga kropp genom att öka på mitt självförtroende istället för att försöka förändra hur min kropp ser ut. Det har fungerat fint till en viss utsträckning. Jag tycker fortfarande rätt bra om delar av min kropp. Men det är en annan pusselbit som saknas.

Jag har nog, ärligt talat, aldrig någonsin känt att jag har kontroll över min kropp. Jag har aldrig heller utvecklat något avslappnat och sunt förhållande till vad jag stoppar i den. Viktnoja och dieter var definitivt vardagsmat i mitt barndomshem, och för mig har det lite varit ett sätt att hantera den att helt enkelt slå ifrån mig allt vad dieter, hälsosam kost etc. heter. För att skydda mig från bantningshets och sådant har jag helt enkelt aldrig någonsin lyckats lära mig något slags förhållningssätt till mat och ätande som känns rimligt. Jag slår ifrån mig så fort jag hör någon prata om kalorier, fleromättade fetter eller energiintag. Jag vill inte höra.

På sätt och vis är det bra, men det leder alltså också till att jag upplever sambandet mellan hur min kropp ser ut, vad jag väger och vad jag gör och äter som totalt slumpmässigt. Som att ingenting jag gör ändå kan påverka min kropp. Dessutom har jag på något sätt lärt mig att allt är fel. Kolhydrater är fel och socker är fel och fett är fel och protein är fel och frukt är säkert också fel, så det leder liksom till att jag oavsett vad jag gör antingen äter fel eller struntar i vad som är fel och äter vad som helst. Jag är inte säker på att det är en bra grej.

Ett relaterat problem som dykt upp är det här med vegetarianismen. Jag har varit vegetarian sedan jag var arton. Det har aldrig varit några problem för min familj att ta hänsyn till min konstiga diet (inte åren jag var vegan heller). Vid sidan av 5:2, LCHF och viktväktarna är veganism inte så himla besvärligt, man behöver inte ens en manual. Men för mig har det, sedan jag slutade vara vegan för kanske två år sedan, slagit otroligt slint i huvudet.

Jag kan helt enkelt inte mentalt skilja på den moraliska frågan att äta eller inte äta djurprodukter, och den "moraliska" frågan att äta eller inte äta säg socker, kolhydrater eller någon annan hälsobov. Dessutom har det blivit lite av en slippery slope. Jag ägnade två år åt att vägra äta mjölkprodukter och ägg, för att veganism kändes som det enda rimliga. Nu känns det jättekonstigt att försöka bygga något slags vattentät princip runt att vissa animaliska produkter är okej att äta, och andra inte.

Det känns ungefär lika godtyckligt som att följa något slags 5:2-diet, eller någon annan sådan där riktlinje som jag avfärdat som humbug oavsett hur mycket andra lovar att man går ner jättemycket i vikt av den.

Så nu sitter jag här med min stadigt allt större kroppshydda, känner mig otroligt vilsen i allt vad mat, ätande, vikt och tankar runt det heter. Jag är livrädd för tidningar om hälsa. Jag är livrädd för alla former av försök att kontrollera mitt ätande. Jag vill inte lära mig att förknippa ätande med skam. Och jag är rädd att jag bara har två alternativ. Antingen är jag  och förknippar allt jag äter med skam och skuld och rädsla över att det egentligen är dåligt att äta. Eller så är jag av och hetsäter precis vad som helst i stora mängder för att det är gott och ingen ska tala om för mig vad jag får äta.

Vilsen, hungrig och illamående. Det känns inte så himla bra, det här, alltså.

fredag 15 maj 2015

Klarakvarteren

Först tänkte jag skriva någonting akademiskt och substansiellt, för det kliade i fingrarna på mig och jag hade hållit så många ranter på facebook, i köket, i sängen, för Karro, på sistone som skulle kunnat bli bra blogginlägg. Det var bara det att så fort jag satte mig för att skriva så tog det emot och jag lyckades inte. Så fort jag satte mig för att skriva blev det bara en trött liten kaospoet som ville dikta om att livet bara är en samling skärvor men att det är just det som gör det vackert.

Förra helgen tog vi en dejt på Söder och förlät Stockholm för att det inte är i Berlin. Jag tycker om Berlin. "Fattigt men sexigt" läste jag om den i Aftonbladet. "Kaxig" tänker jag, Berlin är en jävligt kaxig stad. Lite rough, lite gentrifierad men långt ifrån välstädad. Jag gillar gatukonsten och den billiga ölen och de fula husen, där varannan hus är en gammal sunkig DDR-kåk och varannan är ett modernt kontorspalats i stål och glas.

Förra helgen gick jag och Karro på stan. Vi stannade vid strömmingskiosken på Ryssgården och konstaterade att det är en rätt spännande blandning av inhemskt och turister just där, att det nog är en ganska genuin Stockholmsupplevelse att köpa strömming på en papptallrik och sätta sig på en båthållplats vid vattnet och äta den (Karro gillar strömming, jag gillar potatismos och sylt). Det var en sådan där "Bevara Slussen"-demonstration där som lät en himla massa, några gubbar som spelade gamla covers och pratade om att han sett Beatles och Stones på Gröna Lund en gång i tiden. Han var där. Det var tider det. Och vi tänkte att ibland förlåter vi Stockholm för att det inte är Berlin.

Jag har aldrig förstått det här med att bevara Slussen. Det är en kisstinkande och notoriskt svårmanövrerad labyrint av betong. Den är livsfarlig att cykla över. Den är hopplös att gå igenom. Den är charmig på sitt sätt, särskilt nere åt vattnet med Djurgårdsfärjorna, men jag har ingen särskilt sentimental relation till Slussen. Vid Slussen sprayar folk schabloner. "Först Klara, nu Slussen!" står det. Jag har ingen sentimental relation till Klarakvarteren heller. Ibland får jag känslan av att det förväntas ingå i något slags stockholmarnas folksjäl, att ha nostalgi över husen som stod där Sergels Torg finns idag, men i mitt Stockholm har det ju alltid sett ut som det gör nu.

Mitt Flemingsberg händer det grejer med, däremot. Sedan jag flyttade till Bergshamra i september går jag förbi där allt mer sällan. Men varje gång jag går förbi händer det något nytt. Någon stig som jag alltid har genat på som är borta, någon gångbana som är avstängd, något hus som är rivet (hur många kommer ihåg längan uppe vid sjukhuset med en frisör, en livsmedelsbutik och Flempans godaste sushi?), eller något nytt som är byggt. Ikväll gick jag förbi och då hade de plockat bort nyponbuskarna som jag och Erland länsade den där hösten vi bodde i 2116.

Kanske vore det mest poetiska att få sådana där Lyckliga gatan-känslor och gråta över den tid som flytt, men det har ju varit såhär så länge jag bott i Flemingsberg. Om ett halvår kommer jag inte att komma ihåg hur det såg ut innan den senaste förändringen, och då är det redan någon ny förändring på gång.

Och det är nog ändå ganska vackert.

onsdag 25 mars 2015

Jag är inte min grupp. Inte du heller.

Okej. Här kommer ett lite internt feministiskt/intersektionellt inlägg och vi ska prata om två begrepp som ofta slängs runt i debatten, som som delvis krockar med varandra på ett sätt som frustrerar mig.

Vi börjar med tolkningsföreträde. Att ha tolkningsföreträde handlar i grunden om vem som har rätt att diktera vad som är sanning och vad som är åsikter. Begreppet har introducerats för att det är relativt vanligt att folk tycker om att ta sig tolkningsföreträdet - alltså att döma vad som är sant och inte - i frågor som handlar om andras liv. 

...som när jag skrev B-uppsats i religionshistoria och läste en liten homofob skrift från Kristdemokraterna i Svenska kyrkan, som förklarade att den homosexuella livsstilen handlar om sex, inte om kärlek. Där handlar det alltså om att en (heterosexuell) skribent talar om hur andra människors liv fungerar. Rätt många av oss som har erfarenheter av denna homosexuella livsstil reagerade med "nej alltså, det handlar om kärlek". Och rimligtvis kan man tycka där att människor som är homosexuella borde veta mer om hur deras kärleksliv funkar, än vad någon som ser det hela utifrån gör. Alltså har homosexuella personer tolkningsföreträde i frågan om vad homosexualitet innebär. Typ.

Oftast när vi pratar om tolkningsföreträde handlar det alltså om att låta folk som har levda erfarenheter av någonting få berätta hur de erfarenheterna fungerar, utan att någon annan går in och säger "nej alltså det där är ju bara din åsikt och inte fakta". Att, säg, folk som utsätts för rasism vet mer om hur vardagsrasismen i Sverige idag ser ut, eller att folk som fött barn vet mer om hur det är att vara patient i förlossningsvården, än vad folk som inte fött barn gör.

Så långt inga konstigheter. Okej?

Nu kommer vi till ett annat begrepp. Jag har för mig att jag lärde mig ordet av Eva och Anna när de höll en föreläsning om etnicitet i lajvvärlden för några år sedan på Prolog (finns på Youtube). Det här begreppet kallar vi alibiargumentet

Att använda alibiargumentet gör du när du använder någon annan (till exempel din kompis som är mörkhyad, homosexuell eller funktionshindrad) som argument för att visa att det du tycker är Sanna Fakta om någonting som rör de grupperna. Typ "jamen min bögkompis säger att alla bögar älskar schlager, så det är inte homofobt när jag påstår det". Problemet med det är alltså att du använder en person (din bögkompis) som representant för en hel grupp (bögar), och förutsätter att ifall hen tycker X om Y, är X det enda sanna sättet att se på Y. Oavsett vad andra personer tycker.

Och alltså, i skärningspunkten mellan de här två hittar jag en tendens som jag ser oftare och oftare, och som jag tycker är sjukt jobbig.

Det är den där när folk... typ... Jag vet inte riktigt hur jag ska få fram det, men när folk använder sig själva som något slags alibi för att få totalt tolkningsföreträde i frågor som rör en grupp de tillhör. Jag ser den relativt ofta. Typ "om jag som är homosexuell säger att X är homofobt, så är det det, och då spelar det ingen roll om någon annan tycker annorlunda, för jag är homosexuell så jag bestämmer". Problemet där är ju att man gör sig själv till talesperson för en hel grupp. Och det fungerar liksom inte heller.


Jag är inte homosexuell. Däremot har jag levt i öppna lesbiska förhållanden de senaste drygt tre åren. Jag är kompromisslöst öppen med att jag har en kvinnlig sambo i mitt vardagsliv och på min arbetsplats. Jag tycker alltså att jag vet en hel del vid det här laget om hur det är att leva som öppet gay. Ibland talar straighta personer om för mig att jag utsätts för homofobi dagligen och att alla tycker att lesbiska är äckliga (och att det är fel och hemskt såklart). Då är det ganska skönt att kunna säga "men alltså, jag lever med det här dagligen och jag delar inte din uppfattning". Jag och min flickvän får nästan aldrig negativa kommentarer på stan. Folk är grymt obrydda. Även i Flemingsberg. Sa någon någonsin någonting där var det snarare en positiv kommentar eller en nyfiken fråga om vi är tillsammans. Det vet jag, för jag lever med det.

Däremot har jag inte tolkningsföreträde om hur det fungerar att vara homosexuell för någon annan än mig själv. Jag har ingen aning om hur det är att leva som homo i pingstkyrkan, eller i Uganda, eller i USA eller Spanien eller Norrbotten eller i arbetarrörelsen eller i Finland. För jag gör faktiskt inte det.
Jag har inte rätt att diktera hur livet fungerar för världens alla homosexuella. Jag har inte heller ensamrätt på att diktera exakt vad som är homofobt och vad som inte är det. För jag har faktiskt bara tolkningsföreträde i frågan om mina egna erfarenheter, och kan inte göra mig själv till talesperson för en hel grupp.

Just att jag är så här kompromisslöst öppen är dessutom en fördel jag har i sammanhanget. Ganska ofta när vi börjar hänga upp oss på vem som har vilket tolkningsföreträde och har rätt att be vem hålla käften, tvingar det alla i en diskussion att komma ut och vara öppna med exakt vilka egenskaper som gör att de har rätt att yttra sig. Är du transperson? Funktionshindrad? Kroniskt sjuk? Alkoholist? Utövar BDSM? Korten på bordet, annars ska du hålla käften och inte ta tolkningsföreträde. Och det funkar liksom inte. Vi kan inte ha ett debattklimat där vi tvingar alla att vara kompromisslöst öppna med varenda liten negativ erfarenhet som format dem, för att de ska ha rätt att yttra sig i en fråga över huvudtaget. Inte ett debattklimat där vi börjar med att kartlägga allas privilegier och svagheter, och därefter fördelar tolkningsföreträde över respektive grupp emellan sig. Det är inte rimligt, det är inte trevligt, det är alldeles för vanligt.

Så ok, om du säger att det är roligt att schlager är så vanligt i gayvärlden och undrar varför det är så.
Jag får säga att det är en lite taskig stereotyp jag inte känner igen mig i.
Jag får säga att de flesta flatkompisar jag har inte är så inne på melodifestivalen.
Jag får inte tala om för dig att du är homofob som säger så eller att det är kränkande av homosexuella att koppla ihop oss med schlager. Jag får inte heller låtsas som att min åsikt i den här frågan är den enda åsikten som räknas.

För jag får faktiskt inte göra mig själv till alibi för en hel grupp människor som jag råkar tillhöra. Oavsett om gruppen är lärare, bisexuella, cispersoner, tjejer, nördar, lajvare, alkisbarn, svenskar från miljonprogrammet eller någon annan grupp som jag nu råkar tillhöra. Och det får inte du heller.

söndag 1 mars 2015

Damkläder 1800-1990, så fuskar du looken

Phu! I skrivandets stund sitter jag i caféet på Prolog och har hållit föreläsningen tvåhundra år av modehistoria på fyrtiofem minuter. Nu är jag relativt utmattad och har pratat i ett sträck rätt länge. Eftersom jag lovade att dela med mig av materialet på något sätt efteråt lägger jag upp min powerpoint här. Ni hade fått den som handouts om det inte varit 48 bilder.

Powerpointen finns här

Och här är en länk till min Pinterest-sida där jag samlar allt kul (men bara sånt jag kommer åt och sånt jag kan behöva)




fredag 16 januari 2015

Jag måste tacka Alan Turing

Thomas och älskare i Downton Abbey, pilotavsnittet, säsong 1
För ett par timmar sedan publicerade en vän till mig en bild från ett 1800-talslajv. Bilden föreställer två vackra män (också vänner till mig), i passande utstyrsel, som kysser varandra.

Först blev jag förtjust! Det var en väldigt fin bild. Attraktiv. Snygg. Sedan lite tankfull. Sedan läste jag kommentarerna till bilden. Wow. Så hett! Så snygga. Sedan blev jag väldigt, väldigt sorgsen.

I vintras satt jag på Twitter och diskuterade med andra fans om ifall det inte är hög tid att Thomas Barrow, den homosexuella betjänten i serien Downton Abbey, får lite kärlek. Den senaste gången det hände blev han sviken av en älskare i pilotavsnittet till säsong ett - och sedan dess har Thomas homosexualitet funnits med i bakgrunden som något slags förklaring på varför han är en bitter och olycklig man, men aldrig fått ageras ut på något sätt.

Till min fasa gick det ganska kort tid innan diskussionen kom in på följande spår:
Det är sexigt och vackert att se vackra män i vackra gamla kläder kyssa varandra. Men poängen med bittra och olyckliga Thomas skulle nog försvinna om han fick bli lyckligt kär. Men det vore lite fint ändå. Thomas förtjänar kanske lite kärlek.

Och någonstans där måste jag bryta. Och spänna blicken i er. Och torka lite tårar i ögonvrån och fråga om ni vet att folk som Thomas inte får något lyckligt slut i alla fall. Jag vet inte om ni tänker på det någonsin, men jag tänker på det ganska ofta.

Alan Turing som sextonåring.
Foto: Wikipedia
Det har precis kommit en ny film om Alan Turing (född 1912). Engelskt geni, matematiker, logiker, kodknäckare, som hjälpte till att förkorta andra världskriget avsevärt. Och homosexuell. I början av 50-talet dömdes Turing för homosexualitet till kemisk kastrering. Ett par år senare tog han livet av sig. Det verkar ha funnits besvarade kärlekar i Turings liv. Men det lyckliga slutet?

Homosexuella handlingar blev lagliga i Storbritannien 1982.

I november röstade den finska riksdagen ja till homoäktenskap, och jag såg bilderna från YLE på kärleksdemonstrationerna utanför. Då grät jag av lycka, kramade min flickvän och tänkte på Tove Jansson. För när Tove hade sin första kvinnliga kärlek i Helsingfors på femtiotalet var homosexualitet olagligt i Finland. Jag tror att hon hade varit lycklig nu i november.

Jag vet inte om ni tänker på det någonsin, men jag tänker på det ganska ofta. När jag drömmer om utlandsresor med min partner, sådär som ganska många av oss gör, får jag sätta mig och googla. Är det här landet säkert för oss?. Får vi vara här? Är vi lagliga där?

Vi är ändå så sjukt privilegierade jämfört med tidigare generationer av människor som oss. Vi är så sjukt privilegierade jämfört med Alan Turing, eller med Thomas Barrow. Jag kan skriva den här texten, publicera den med namn och bild på internet. Mina vänner kan lägga upp bilder på Facebook där de kysser varandra i vackra historiska kläder. Jag kan vara öppen med hur min familj ser ut på internet, på jobbet, med släkten, på stan. Jag är så himla privilegierad.

Men varför är jag det?

Jag är så himla privilegierad, för att generationer av människor som jag, som levt före mig, har kämpat för att få vara vilka de är och älska vilka de älskar. Jag är skyldig dem så otroligt mycket tacksamhet. Alla som skämts och gömts och förnekats och misshandlats, kastrerats och avrättats, är jag skyldig tacksamhet, för att de genom sin kamp, sin kärlek och sin blotta existens har gjort att jag kan leva mitt liv som en ärlig och öppen människa, och vänta mig ett lyckligt slut.

Jag vet inte om ni tänker på det någonsin, men jag tänker på det ganska ofta. På Alan Turing. På Oscar Wilde. På alla som fängslats, kastrerats eller dött. Och på att bilder som den på Thomas Barrow och greven av någonting som inleder det här inlägget, aldrig får reduceras till wow, snygga eller det är så läckert med vackra män som kysser varandra.

Det är inte bara män som kysser varandra. Det är män som riskerar livet för att få kyssa varandra.
Det är människor som jag. Vet du att vår kärlek fortfarande är belagd med livstids fängelse eller dödsstraff i flera av världens länder? Fram till 1944 var den straffbar även i Sverige.

Så när två män år 1899 kysser varandra är det inte wow så himla snyggt och hett och läckert.
Det är en revolutionär jävla handling.