Jag måste tacka Alan Turing

Thomas och älskare i Downton Abbey, pilotavsnittet, säsong 1
För ett par timmar sedan publicerade en vän till mig en bild från ett 1800-talslajv. Bilden föreställer två vackra män (också vänner till mig), i passande utstyrsel, som kysser varandra.

Först blev jag förtjust! Det var en väldigt fin bild. Attraktiv. Snygg. Sedan lite tankfull. Sedan läste jag kommentarerna till bilden. Wow. Så hett! Så snygga. Sedan blev jag väldigt, väldigt sorgsen.

I vintras satt jag på Twitter och diskuterade med andra fans om ifall det inte är hög tid att Thomas Barrow, den homosexuella betjänten i serien Downton Abbey, får lite kärlek. Den senaste gången det hände blev han sviken av en älskare i pilotavsnittet till säsong ett - och sedan dess har Thomas homosexualitet funnits med i bakgrunden som något slags förklaring på varför han är en bitter och olycklig man, men aldrig fått ageras ut på något sätt.

Till min fasa gick det ganska kort tid innan diskussionen kom in på följande spår:
Det är sexigt och vackert att se vackra män i vackra gamla kläder kyssa varandra. Men poängen med bittra och olyckliga Thomas skulle nog försvinna om han fick bli lyckligt kär. Men det vore lite fint ändå. Thomas förtjänar kanske lite kärlek.

Och någonstans där måste jag bryta. Och spänna blicken i er. Och torka lite tårar i ögonvrån och fråga om ni vet att folk som Thomas inte får något lyckligt slut i alla fall. Jag vet inte om ni tänker på det någonsin, men jag tänker på det ganska ofta.

Alan Turing som sextonåring.
Foto: Wikipedia
Det har precis kommit en ny film om Alan Turing (född 1912). Engelskt geni, matematiker, logiker, kodknäckare, som hjälpte till att förkorta andra världskriget avsevärt. Och homosexuell. I början av 50-talet dömdes Turing för homosexualitet till kemisk kastrering. Ett par år senare tog han livet av sig. Det verkar ha funnits besvarade kärlekar i Turings liv. Men det lyckliga slutet?

Homosexuella handlingar blev lagliga i Storbritannien 1982.

I november röstade den finska riksdagen ja till homoäktenskap, och jag såg bilderna från YLE på kärleksdemonstrationerna utanför. Då grät jag av lycka, kramade min flickvän och tänkte på Tove Jansson. För när Tove hade sin första kvinnliga kärlek i Helsingfors på femtiotalet var homosexualitet olagligt i Finland. Jag tror att hon hade varit lycklig nu i november.

Jag vet inte om ni tänker på det någonsin, men jag tänker på det ganska ofta. När jag drömmer om utlandsresor med min partner, sådär som ganska många av oss gör, får jag sätta mig och googla. Är det här landet säkert för oss?. Får vi vara här? Är vi lagliga där?

Vi är ändå så sjukt privilegierade jämfört med tidigare generationer av människor som oss. Vi är så sjukt privilegierade jämfört med Alan Turing, eller med Thomas Barrow. Jag kan skriva den här texten, publicera den med namn och bild på internet. Mina vänner kan lägga upp bilder på Facebook där de kysser varandra i vackra historiska kläder. Jag kan vara öppen med hur min familj ser ut på internet, på jobbet, med släkten, på stan. Jag är så himla privilegierad.

Men varför är jag det?

Jag är så himla privilegierad, för att generationer av människor som jag, som levt före mig, har kämpat för att få vara vilka de är och älska vilka de älskar. Jag är skyldig dem så otroligt mycket tacksamhet. Alla som skämts och gömts och förnekats och misshandlats, kastrerats och avrättats, är jag skyldig tacksamhet, för att de genom sin kamp, sin kärlek och sin blotta existens har gjort att jag kan leva mitt liv som en ärlig och öppen människa, och vänta mig ett lyckligt slut.

Jag vet inte om ni tänker på det någonsin, men jag tänker på det ganska ofta. På Alan Turing. På Oscar Wilde. På alla som fängslats, kastrerats eller dött. Och på att bilder som den på Thomas Barrow och greven av någonting som inleder det här inlägget, aldrig får reduceras till wow, snygga eller det är så läckert med vackra män som kysser varandra.

Det är inte bara män som kysser varandra. Det är män som riskerar livet för att få kyssa varandra.
Det är människor som jag. Vet du att vår kärlek fortfarande är belagd med livstids fängelse eller dödsstraff i flera av världens länder? Fram till 1944 var den straffbar även i Sverige.

Så när två män år 1899 kysser varandra är det inte wow så himla snyggt och hett och läckert.
Det är en revolutionär jävla handling.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.