fredag 15 maj 2015

Klarakvarteren

Först tänkte jag skriva någonting akademiskt och substansiellt, för det kliade i fingrarna på mig och jag hade hållit så många ranter på facebook, i köket, i sängen, för Karro, på sistone som skulle kunnat bli bra blogginlägg. Det var bara det att så fort jag satte mig för att skriva så tog det emot och jag lyckades inte. Så fort jag satte mig för att skriva blev det bara en trött liten kaospoet som ville dikta om att livet bara är en samling skärvor men att det är just det som gör det vackert.

Förra helgen tog vi en dejt på Söder och förlät Stockholm för att det inte är i Berlin. Jag tycker om Berlin. "Fattigt men sexigt" läste jag om den i Aftonbladet. "Kaxig" tänker jag, Berlin är en jävligt kaxig stad. Lite rough, lite gentrifierad men långt ifrån välstädad. Jag gillar gatukonsten och den billiga ölen och de fula husen, där varannan hus är en gammal sunkig DDR-kåk och varannan är ett modernt kontorspalats i stål och glas.

Förra helgen gick jag och Karro på stan. Vi stannade vid strömmingskiosken på Ryssgården och konstaterade att det är en rätt spännande blandning av inhemskt och turister just där, att det nog är en ganska genuin Stockholmsupplevelse att köpa strömming på en papptallrik och sätta sig på en båthållplats vid vattnet och äta den (Karro gillar strömming, jag gillar potatismos och sylt). Det var en sådan där "Bevara Slussen"-demonstration där som lät en himla massa, några gubbar som spelade gamla covers och pratade om att han sett Beatles och Stones på Gröna Lund en gång i tiden. Han var där. Det var tider det. Och vi tänkte att ibland förlåter vi Stockholm för att det inte är Berlin.

Jag har aldrig förstått det här med att bevara Slussen. Det är en kisstinkande och notoriskt svårmanövrerad labyrint av betong. Den är livsfarlig att cykla över. Den är hopplös att gå igenom. Den är charmig på sitt sätt, särskilt nere åt vattnet med Djurgårdsfärjorna, men jag har ingen särskilt sentimental relation till Slussen. Vid Slussen sprayar folk schabloner. "Först Klara, nu Slussen!" står det. Jag har ingen sentimental relation till Klarakvarteren heller. Ibland får jag känslan av att det förväntas ingå i något slags stockholmarnas folksjäl, att ha nostalgi över husen som stod där Sergels Torg finns idag, men i mitt Stockholm har det ju alltid sett ut som det gör nu.

Mitt Flemingsberg händer det grejer med, däremot. Sedan jag flyttade till Bergshamra i september går jag förbi där allt mer sällan. Men varje gång jag går förbi händer det något nytt. Någon stig som jag alltid har genat på som är borta, någon gångbana som är avstängd, något hus som är rivet (hur många kommer ihåg längan uppe vid sjukhuset med en frisör, en livsmedelsbutik och Flempans godaste sushi?), eller något nytt som är byggt. Ikväll gick jag förbi och då hade de plockat bort nyponbuskarna som jag och Erland länsade den där hösten vi bodde i 2116.

Kanske vore det mest poetiska att få sådana där Lyckliga gatan-känslor och gråta över den tid som flytt, men det har ju varit såhär så länge jag bott i Flemingsberg. Om ett halvår kommer jag inte att komma ihåg hur det såg ut innan den senaste förändringen, och då är det redan någon ny förändring på gång.

Och det är nog ändå ganska vackert.