tisdag 16 juni 2015

Dagens vintageblogg: om det här med underkläder

Som ni säkert har märkt vid det här laget tycker jag om kläder. Det tror jag är en typisk sådan där sak som förhållande till min kropp inte riktigt ändrar på - jag är genuint förtjust i kläder, och jag tycker att det här förhållandet mellan kläder och kroppar och hur de påverkar varandra är sjukt intressant. Så idag blir det ett inlägg på det temat.
 
Det här började med att jag var på fina Emmaus Vintage vid Slussen igår och hittade en sjuksköterskeklänning. (Jag har fortfarande inte riktigt lyckats luska ut hur gammal den är, den är märkt med Almedahls och SSK W 719). En liten ledtråd kom dock när jag provade den på, och insåg att "den här kommer att vara i rätt storlek med en gördel under". Många gamla vintageklänningar är helt enkelt snävare över höfter och rumpa i förhållande till sin storlek, eftersom det när de tillverkades var självklart att bäraren har en gördel under. Egentligen är det precis samma grej som att våra kläder är tillverkade för att bäras ihop med bh, och ofta får lite konstig passform i livet om man inte har det under.
Så jag gick hem och provade, och mycket riktigt gick den här klänningen att stänga fint med en gördel under (vänstra bilden). Midjebandet skar dock in lite, och visade sig vara ytterligare lite mindre i förhållande till höften än vad ens min ganska timglasformade siluett lyckas åstadkomma på egen hand, så jag slängde på mig en gammal underbyst-korsett och bytte behån mot ett mjukt livstycke. Vips - ny siluett (högra bilden). Notera hur mina bröst sitter mycket lägre än vad de gör med en modern bh, och att korsetten trots att den inte lyfter brösten alls lyckas skapa en ganska rejäl kontrast mellan bröst, midja och höfter. Så gör man en vintagesilhuett. Det handlar alltså ganska lite om min kropp och ganska mycket om mina underkläder.
 
Många bloggare som håller på med historiska moden påtalar den här vikten av rätt underkläder under klänningarna. Det är väl egentligen först med vågen av kvinnlig frigörelse på 60-70-talet, följt av 1980-talets träningshets, som det börjar förutsättas att kvinnors kroppar ska se ut på ett visst sätt i sig själva för att passa ihop med deras kläder. Fram tills dess är det liksom självklart att rätt silhuett byggs upp av ganska många lager underkläder, som lyfter fram, håller in, döljer och framhäver på rätt ställen för den önskade modefiguren. Och egentligen tror jag att vi blir lite lurade av det här - eftersom det plötsligt är trendigt på nytt att bära gamla vintageklänningar trots att vi inte längre använder den här sortens shapewear, blir vi förvånade eller antar att det är fel på våra kroppar när de inte kan bära samma kläder (utan rätt underkläder) som våra förmödrar (med rätt underkläder) gjorde.
Och så en annan relaterad sak.
Det var det här med att rubricera kvinnors kroppar som att de har till exempel en "tjugotalsfigur" eller en "femtiotalsfigur". Det kan vara ganska bedrägligt det där. För min egen del är jag någonting mellan ett timglas och ett päron - stora bröst, smal midja, ännu bredare höfter. Jag har alltså alltid trott att jag inte kan ha tjugotalskläder över huvudtaget, eftersom den klassiska "tjugotalsfiguren" är lite mera Keira Knightley - smal, inga bröst, inga höfter, ingen rumpa.
 
A Damsel in this dress ger ett tydligt exempel. Källa.

Men alltså... det är klart att det fanns kvinnor som hade breda höfter och stor bak även på 1920-talet. Hur gärna vi än vill det ibland, så ändras inte kvinnors kroppsformer i takt med att modevärlden talar om för oss att de ska se ut på ett visst sätt och att andra kroppstyper är fula eller opassande. Och vad hade kvinnorna med min kroppsform på sig på tjugotalet?

Tjugotalskläder, såklart.
 
Så jag satte mig och letade efter historiska veckotidningar. Kroppspolisande är ju knappast ett modernt påfund. Inte veckotidningsartiklar om hur man ska klä sig för att se slankare ut heller. Om man till exempel dräller runt på Pinterest finns det rätt gott om tips för hur man klär sig moderiktigt beroende på figur.
 
Och alla kvinnor var inte så himla trådsmala förr i tiden heller, varken på 1800-talet (oavsett hur många satirteckningar om getingmidjor vi ser) eller på tjugotalet. Så jag gjorde en fin liten pinterestboard med inspiration här. Den är peppande.


måndag 1 juni 2015

Tankar om mat och kroppar

Jag är inne i en period när jag vrider och vänder ganska mycket på mig själv, vad jag känner, tänker och tycker om saker. Vem jag är. Vad jag tycker om. Saker som är svåra, och sådär. På sätt och vis är det ganska nyttigt, men det gör kanske också att det mesta jag känner för att skriva om är saker som inte nödvändigtvis är akademiska, intellektuella eller går att tillämpa på ett generellt plan. Det blir liksom mer personligt än så. Men så får det vara ibland, tänker jag.

Det här är ett sådant där ganska jobbigt inlägg, på ett tema som också är ganska drygt. Jag kanske ska skulle sätta en triggervarning på det, om jag någonsin brytt mig om att göra sådant i den här bloggen tidigare. Hur som helst handlar det en del om ätande, skam, mat, vikt och sådant där. Och det är inte så klämkäckt och pepp som jag brukar vara. Du har blivit varnad.

Jag och min kropp är inte så himla bra vänner just nu. De senaste åren har jag stadigt gått upp i vikt. Jag tror att det är en blandning av psykofarmaka och dåliga vanor (jag är fullt medveten om att jag äter för mycket godis och tränar för lite). Att jag är tjock i sig är jag ganska okej med, men jag känner inte riktigt igen mig själv när jag ser mig i spegeln. Dessutom har min övervikt börjat sätta sig på ställen som tidigare varit smala, typ fingrarna och överarmarna, och det gör mig lite bekymrad. Och så var det det där med vintageklänningarna. Jag har gett bort kanske femton vackra gamla klänningar sedan jag flyttade i september. Jag är glad att de är fina på nya ägare och sådär, men jag känner mig inte riktigt som jag utan mina kläder.

Jag har ägnat mig en del åt hela den här body positivity-grejen tidigare, och varit ganska bra på att hantera min långt ifrån normsnygga kropp genom att öka på mitt självförtroende istället för att försöka förändra hur min kropp ser ut. Det har fungerat fint till en viss utsträckning. Jag tycker fortfarande rätt bra om delar av min kropp. Men det är en annan pusselbit som saknas.

Jag har nog, ärligt talat, aldrig någonsin känt att jag har kontroll över min kropp. Jag har aldrig heller utvecklat något avslappnat och sunt förhållande till vad jag stoppar i den. Viktnoja och dieter var definitivt vardagsmat i mitt barndomshem, och för mig har det lite varit ett sätt att hantera den att helt enkelt slå ifrån mig allt vad dieter, hälsosam kost etc. heter. För att skydda mig från bantningshets och sådant har jag helt enkelt aldrig någonsin lyckats lära mig något slags förhållningssätt till mat och ätande som känns rimligt. Jag slår ifrån mig så fort jag hör någon prata om kalorier, fleromättade fetter eller energiintag. Jag vill inte höra.

På sätt och vis är det bra, men det leder alltså också till att jag upplever sambandet mellan hur min kropp ser ut, vad jag väger och vad jag gör och äter som totalt slumpmässigt. Som att ingenting jag gör ändå kan påverka min kropp. Dessutom har jag på något sätt lärt mig att allt är fel. Kolhydrater är fel och socker är fel och fett är fel och protein är fel och frukt är säkert också fel, så det leder liksom till att jag oavsett vad jag gör antingen äter fel eller struntar i vad som är fel och äter vad som helst. Jag är inte säker på att det är en bra grej.

Ett relaterat problem som dykt upp är det här med vegetarianismen. Jag har varit vegetarian sedan jag var arton. Det har aldrig varit några problem för min familj att ta hänsyn till min konstiga diet (inte åren jag var vegan heller). Vid sidan av 5:2, LCHF och viktväktarna är veganism inte så himla besvärligt, man behöver inte ens en manual. Men för mig har det, sedan jag slutade vara vegan för kanske två år sedan, slagit otroligt slint i huvudet.

Jag kan helt enkelt inte mentalt skilja på den moraliska frågan att äta eller inte äta djurprodukter, och den "moraliska" frågan att äta eller inte äta säg socker, kolhydrater eller någon annan hälsobov. Dessutom har det blivit lite av en slippery slope. Jag ägnade två år åt att vägra äta mjölkprodukter och ägg, för att veganism kändes som det enda rimliga. Nu känns det jättekonstigt att försöka bygga något slags vattentät princip runt att vissa animaliska produkter är okej att äta, och andra inte.

Det känns ungefär lika godtyckligt som att följa något slags 5:2-diet, eller någon annan sådan där riktlinje som jag avfärdat som humbug oavsett hur mycket andra lovar att man går ner jättemycket i vikt av den.

Så nu sitter jag här med min stadigt allt större kroppshydda, känner mig otroligt vilsen i allt vad mat, ätande, vikt och tankar runt det heter. Jag är livrädd för tidningar om hälsa. Jag är livrädd för alla former av försök att kontrollera mitt ätande. Jag vill inte lära mig att förknippa ätande med skam. Och jag är rädd att jag bara har två alternativ. Antingen är jag  och förknippar allt jag äter med skam och skuld och rädsla över att det egentligen är dåligt att äta. Eller så är jag av och hetsäter precis vad som helst i stora mängder för att det är gott och ingen ska tala om för mig vad jag får äta.

Vilsen, hungrig och illamående. Det känns inte så himla bra, det här, alltså.