Tankar om mat och kroppar

Jag är inne i en period när jag vrider och vänder ganska mycket på mig själv, vad jag känner, tänker och tycker om saker. Vem jag är. Vad jag tycker om. Saker som är svåra, och sådär. På sätt och vis är det ganska nyttigt, men det gör kanske också att det mesta jag känner för att skriva om är saker som inte nödvändigtvis är akademiska, intellektuella eller går att tillämpa på ett generellt plan. Det blir liksom mer personligt än så. Men så får det vara ibland, tänker jag.

Det här är ett sådant där ganska jobbigt inlägg, på ett tema som också är ganska drygt. Jag kanske ska skulle sätta en triggervarning på det, om jag någonsin brytt mig om att göra sådant i den här bloggen tidigare. Hur som helst handlar det en del om ätande, skam, mat, vikt och sådant där. Och det är inte så klämkäckt och pepp som jag brukar vara. Du har blivit varnad.

Jag och min kropp är inte så himla bra vänner just nu. De senaste åren har jag stadigt gått upp i vikt. Jag tror att det är en blandning av psykofarmaka och dåliga vanor (jag är fullt medveten om att jag äter för mycket godis och tränar för lite). Att jag är tjock i sig är jag ganska okej med, men jag känner inte riktigt igen mig själv när jag ser mig i spegeln. Dessutom har min övervikt börjat sätta sig på ställen som tidigare varit smala, typ fingrarna och överarmarna, och det gör mig lite bekymrad. Och så var det det där med vintageklänningarna. Jag har gett bort kanske femton vackra gamla klänningar sedan jag flyttade i september. Jag är glad att de är fina på nya ägare och sådär, men jag känner mig inte riktigt som jag utan mina kläder.

Jag har ägnat mig en del åt hela den här body positivity-grejen tidigare, och varit ganska bra på att hantera min långt ifrån normsnygga kropp genom att öka på mitt självförtroende istället för att försöka förändra hur min kropp ser ut. Det har fungerat fint till en viss utsträckning. Jag tycker fortfarande rätt bra om delar av min kropp. Men det är en annan pusselbit som saknas.

Jag har nog, ärligt talat, aldrig någonsin känt att jag har kontroll över min kropp. Jag har aldrig heller utvecklat något avslappnat och sunt förhållande till vad jag stoppar i den. Viktnoja och dieter var definitivt vardagsmat i mitt barndomshem, och för mig har det lite varit ett sätt att hantera den att helt enkelt slå ifrån mig allt vad dieter, hälsosam kost etc. heter. För att skydda mig från bantningshets och sådant har jag helt enkelt aldrig någonsin lyckats lära mig något slags förhållningssätt till mat och ätande som känns rimligt. Jag slår ifrån mig så fort jag hör någon prata om kalorier, fleromättade fetter eller energiintag. Jag vill inte höra.

På sätt och vis är det bra, men det leder alltså också till att jag upplever sambandet mellan hur min kropp ser ut, vad jag väger och vad jag gör och äter som totalt slumpmässigt. Som att ingenting jag gör ändå kan påverka min kropp. Dessutom har jag på något sätt lärt mig att allt är fel. Kolhydrater är fel och socker är fel och fett är fel och protein är fel och frukt är säkert också fel, så det leder liksom till att jag oavsett vad jag gör antingen äter fel eller struntar i vad som är fel och äter vad som helst. Jag är inte säker på att det är en bra grej.

Ett relaterat problem som dykt upp är det här med vegetarianismen. Jag har varit vegetarian sedan jag var arton. Det har aldrig varit några problem för min familj att ta hänsyn till min konstiga diet (inte åren jag var vegan heller). Vid sidan av 5:2, LCHF och viktväktarna är veganism inte så himla besvärligt, man behöver inte ens en manual. Men för mig har det, sedan jag slutade vara vegan för kanske två år sedan, slagit otroligt slint i huvudet.

Jag kan helt enkelt inte mentalt skilja på den moraliska frågan att äta eller inte äta djurprodukter, och den "moraliska" frågan att äta eller inte äta säg socker, kolhydrater eller någon annan hälsobov. Dessutom har det blivit lite av en slippery slope. Jag ägnade två år åt att vägra äta mjölkprodukter och ägg, för att veganism kändes som det enda rimliga. Nu känns det jättekonstigt att försöka bygga något slags vattentät princip runt att vissa animaliska produkter är okej att äta, och andra inte.

Det känns ungefär lika godtyckligt som att följa något slags 5:2-diet, eller någon annan sådan där riktlinje som jag avfärdat som humbug oavsett hur mycket andra lovar att man går ner jättemycket i vikt av den.

Så nu sitter jag här med min stadigt allt större kroppshydda, känner mig otroligt vilsen i allt vad mat, ätande, vikt och tankar runt det heter. Jag är livrädd för tidningar om hälsa. Jag är livrädd för alla former av försök att kontrollera mitt ätande. Jag vill inte lära mig att förknippa ätande med skam. Och jag är rädd att jag bara har två alternativ. Antingen är jag  och förknippar allt jag äter med skam och skuld och rädsla över att det egentligen är dåligt att äta. Eller så är jag av och hetsäter precis vad som helst i stora mängder för att det är gott och ingen ska tala om för mig vad jag får äta.

Vilsen, hungrig och illamående. Det känns inte så himla bra, det här, alltså.

Kommentarer

Svedski sa…
Det här låter verkligen besvärligt för dig. Om du vill så skulle jag jättegärna prata mer med dig och vad du tänker kring det här. Jag vet inte om jag kan bidra med så mycket men jag har te och lyssnar gärna.

Kram!

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det