torsdag 29 oktober 2015

En bok jag inte trodde att jag skulle gilla men gjorde det ändå: George R R Martin - Kampen om järntronen


9. En bok jag inte trodde att jag skulle gilla men gjorde det i slutändan
George R R Martin - Kampen om Järntronen

När jag nöjesläser gör jag det i regel på svenska, som ju är mitt modersmål. Jag har alltså läst hela A Song of Ice and Fire, men jag gör det i de svenska översättningarna. Vill du låna dem är det helt ok.

Jag läser generellt inte fantasy. Det kanske förvånar er som känner mig som lajvare, och visst har jag varit på rätt många fantasylajv i mina dagar, men fantasygenren har svårt att fånga mig. Jag upplever oftast alla high fantasy-element som magi, drakar, alver etc. snarare som störande element som är i vägen för berättelsen än som coolt och stämningsskapande. Så det är sällan jag gillar fantasyböcker.
Alltså var det lite oväntat att jag dels skulle försöka mig på den här tegelstenen, och dels gilla den.

Det är ganska många år sedan jag började läsa En sång om is och eld. Den här tror jag att det var Niklas, som jag var ihop med i gymnasiet, som rekommenderade mig. Niklas var på den tiden en typisk nördkille som älskade Game of Thrones-brädspelet (som jag fortfarande inte har spelat och inte känner mig särskilt sugen på) så det var med mild skepsis jag började läsa den här. Och fastnade direkt. Resten av vistelsen i Helsingborg där Niklas bodde satt jag med näsan i en bok och sa "stör mig inte" medan han lite purket föreslog att vi skulle umgås eftersom vi inte sågs särskilt ofta.

Kampen om Järntronen har alla drag av en bra fantasybok som serien i övrigt tappar fler och fler av ju längre han skriver. Första boken har ett rätt sammanhållet narrativ. Den har en tydlig huvudperson i Ned Stark men man får många olika karaktärers synvinkel på historien. Den utspelar sig på ett fåtal ställen samtidigt som fortfarande är lätta att hålla i huvudet. Den innehåller inget överflöd av varken zombies, drakar eller vålnader. Det finns många kvinnliga karaktärer som dessutom är intressanta och komplexa. Det finns en twincest-plot (en av mina guilty pleasures hur fånigt det än är). Den är spännande. Det är inga långa listor med namn på folk man inte bryr sig om och inga ovidkommande sidospår. Den vecklar upp en intressant fantasyvärld som känns levande. Och den utspelar sig innan vi lärde oss G R R Martins ovana att kill his darlings, vilket bara gör det hela mer spännande och mer överraskande.

Jag är rätt förtjust i historiska romaner. Den här påminner mig mer om typ Den andra systern Boleyn än om generisk fantasy. Och det uppskattar jag. Och den håller ihop. Man kan i princip läsa den som en fristående roman, även om man förmodligen är lite för nyfiken på vad som kommer att hända sedan för att kunna hålla sig ifrån de andra böckerna också. Så den här gillar jag!

torsdag 8 oktober 2015

Mest överskattade boken: JRR Tolkien - Härskarringen-trilogin


8. Mest överskattade boken
JRR Tolkien - Sagan om ringen, Sagan om de två tornen, Sagan om konungens återkomst

Nu ska jag svära i kyrkan.
Sagan om Ringen-trilogin är de tråkigaste böcker jag någonsin läst.
Det är inte för att jag är ovan vid genren (jag har konsumerat en hel del fantasy) eller en dålig läsare (eh nej). De är bara katastrofalt skrivna och generellt tråkiga.

Första gången jag försökte mig på Sagan om Ringen gick jag i kanske nian. Filmerna var på tapeten då - det här var epoken i mitt liv när mina vänner hade alvöron och mantel i skolan och tältade för att köpa biljetter till filmpremiärerna. Nu är det kanske åtta år sedan sist jag såg de här filmerna, men jag älskade dem. Jag har snöat in mig i directors cut-versioner och i de där bilderböckerna som visar scenografi och kostym i detalj. Jag var alltså ett fan när det begav sig.

Men alltså. De här böckerna.
I nian på svenskan hade vi ett läsprojekt där vi skulle läsa varsin fantasybok ("Inte Sagan om Ringen, den är för svår för er" sa min svensklärare). Givetvis gick jag till biblioteket och lånade Sagan om Ringen. Läste sextio sidor om vilka sorters tobak hober importerar och om etymologin i deras ortsnamn och sedan slängde jag boken ifrån mig och tänkte "vem fan bryr sig?". Plockade en annan fantasybok och det blev helt ok.

Men det där med att jag inte läst böckerna förföljde mig liksom lite. För när jag sa "men alltså de är dåliga" svarade folk såklart med "men du har ju inte läst dem!". Så något år senare ägnade jag en sommar åt att plåga mig igenom hela trilogin (i Ohlmarks översättning). Och alltså, nej de blir liksom inte bättre. Det är typ hela sidor som går igenom... typ att de ska äta middag. Och då är det så att när Pippin har flått och styckat kaninen som Merry fångat och Sam har kryddat den med timjan och rosmarin och oregano (som importeras till Hobsala från de västra stäpperna sedan Elodar introducerat den till dem år 800 evt. och här är en lång historia om hur det gick till) så kunde de äntligen sätta sig och grilla kaninen och äta den tillsammans med späda små potatisar och morötter och när de äntligen hällt upp sin mat på sina tallrikar och fått vin (eller öl) till och de äntligen ska få äta för nu är alla jättehungriga så stämmer Bilbo upp i en sång och här får du läsa den i fjorton verser den handlar om typ en silvermåne och är väldigt tjusig och ungefär här har jag helt tappat tråden att det var matdags.

Jag har en teori när det kommer till fantasyförfattare att de antingen är bra världsbyggare eller bra skribenter. Som typ Tolkien. Jättespännande världsbyggare men hopplös författare. Detsamma med George R R Martin, vars värld blir mer och mer spännande och vars intriger blir mer och mer långsökta ju längre in i A Song of Ice and Fire vi kommer. Medan det å andra sidan finns fantasyförfattare som David Eddings, som är skitroliga och lättlästa men vars världar innehåller noll kreativitet eller orginalitet.

Nuförtiden läser jag inte särskilt mycket fantasy. GRR Martin är undantaget, men honom tar vi i ett annat inlägg.

En bok som får mig att skratta: Jenna Jameson - Att älska som en porrstjärna


7. En bok som får mig att skratta

Jenna Jameson - Att älska som en porrstjärna, en sedelärande berättelse

Kanske ett otippat val för den här posten, men en bokgenre som är en av mina guilty pleasures är självbiografier av folk som levt galna eller märkliga liv. Och självbiografier av sexarbetare. Rätt många av dem, Jenna Jameson included, har en blandning av humor, kaxighet och svärta som fångar mig. Böcker som är renodlat humoristiska tycker jag sällan är roliga, och böcker som är renodlat mörka blir så lätt pekoral. Den här tegelstenen har en del av varje.

Jag tippar att Att älska som en porrstjärna är riktad till en målgrupp som vanligtvis inte läser böcker. Jameson berättar om sitt liv och hur hon kom in i porrbranschen kapitel för kapitel, i jag-form, rätt osentimentalt. En del våld, en del droger, en del jävligt coola brudar med skinn på näsan, rätt mycket agency och en del humor. En del jävligt dåliga killar. Gemensamt för alla sådana här porrbiografier jag läst är att de träffar dåliga killar. Emellanåt varvas detta med små serier med tips, allt ifrån "såhär känner du igen en väskhallick" till "saker du inte ska säga till mig när vi har sex". Ibland varvas det med utvikningsbilder på författaren, eller dagboksanteckningar (översättningen komplett med taffliga felstavningar) av en ung Jenna. Jag hade den länge i badrummet och läste något kapitel i taget. Tror att jag har läst den två eller tre gånger faktiskt, så uppenbarligen har den någonting som fångar mig.

Namnet till trots upplever jag att Att älska som en porrstjärna inte försöker lära mig någonting. Den är rå, den är rolig och om du snubblar över den second hand är den klart värd att plocka hem,