torsdag 8 oktober 2015

Mest överskattade boken: JRR Tolkien - Härskarringen-trilogin


8. Mest överskattade boken
JRR Tolkien - Sagan om ringen, Sagan om de två tornen, Sagan om konungens återkomst

Nu ska jag svära i kyrkan.
Sagan om Ringen-trilogin är de tråkigaste böcker jag någonsin läst.
Det är inte för att jag är ovan vid genren (jag har konsumerat en hel del fantasy) eller en dålig läsare (eh nej). De är bara katastrofalt skrivna och generellt tråkiga.

Första gången jag försökte mig på Sagan om Ringen gick jag i kanske nian. Filmerna var på tapeten då - det här var epoken i mitt liv när mina vänner hade alvöron och mantel i skolan och tältade för att köpa biljetter till filmpremiärerna. Nu är det kanske åtta år sedan sist jag såg de här filmerna, men jag älskade dem. Jag har snöat in mig i directors cut-versioner och i de där bilderböckerna som visar scenografi och kostym i detalj. Jag var alltså ett fan när det begav sig.

Men alltså. De här böckerna.
I nian på svenskan hade vi ett läsprojekt där vi skulle läsa varsin fantasybok ("Inte Sagan om Ringen, den är för svår för er" sa min svensklärare). Givetvis gick jag till biblioteket och lånade Sagan om Ringen. Läste sextio sidor om vilka sorters tobak hober importerar och om etymologin i deras ortsnamn och sedan slängde jag boken ifrån mig och tänkte "vem fan bryr sig?". Plockade en annan fantasybok och det blev helt ok.

Men det där med att jag inte läst böckerna förföljde mig liksom lite. För när jag sa "men alltså de är dåliga" svarade folk såklart med "men du har ju inte läst dem!". Så något år senare ägnade jag en sommar åt att plåga mig igenom hela trilogin (i Ohlmarks översättning). Och alltså, nej de blir liksom inte bättre. Det är typ hela sidor som går igenom... typ att de ska äta middag. Och då är det så att när Pippin har flått och styckat kaninen som Merry fångat och Sam har kryddat den med timjan och rosmarin och oregano (som importeras till Hobsala från de västra stäpperna sedan Elodar introducerat den till dem år 800 evt. och här är en lång historia om hur det gick till) så kunde de äntligen sätta sig och grilla kaninen och äta den tillsammans med späda små potatisar och morötter och när de äntligen hällt upp sin mat på sina tallrikar och fått vin (eller öl) till och de äntligen ska få äta för nu är alla jättehungriga så stämmer Bilbo upp i en sång och här får du läsa den i fjorton verser den handlar om typ en silvermåne och är väldigt tjusig och ungefär här har jag helt tappat tråden att det var matdags.

Jag har en teori när det kommer till fantasyförfattare att de antingen är bra världsbyggare eller bra skribenter. Som typ Tolkien. Jättespännande världsbyggare men hopplös författare. Detsamma med George R R Martin, vars värld blir mer och mer spännande och vars intriger blir mer och mer långsökta ju längre in i A Song of Ice and Fire vi kommer. Medan det å andra sidan finns fantasyförfattare som David Eddings, som är skitroliga och lättlästa men vars världar innehåller noll kreativitet eller orginalitet.

Nuförtiden läser jag inte särskilt mycket fantasy. GRR Martin är undantaget, men honom tar vi i ett annat inlägg.

Inga kommentarer: