Kvinnovärldar

Det är julhelg och jag ligger hemma, njuter av lugnet, äter tio clementiner om dagen och tittar på jul-tv på SVT. Mitt Facebookflöde har äntligen lugnat ned sig efter att Star Wars, The Force Awakens hade premiär och typ hälften skrev vad de tyckte om filmen medan andra halvan skrev att de skulle blocka och unfrienda alla som spoilade. Lite som vanligt när det kommer en sådan där stor hajp alltså. Jag har lyckats undvika alla de första sex filmerna så jag planerar nog inte att se den här heller.

Och här ligger jag och tittar på jul-tv och inser så smått varför jag liksom alltid har varit ganska oimponerad över när nördkulturen blir glada och feministhajpar någonting. Typ ni vet att det typ är en kvinnlig huvudperson i filmen! Eller att det finns typ en badass Furiosa! Eller att den klarar Bechdeltestet. Jag är rätt oimponerad eftersom hela den här grejen med att det inte finns några kvinnor från början inte är en allmän grej för vårt samhälle utan rätt mycket en genretrop för nördgenrerna. Det är dystopisk sci-fi, fantasy, postapokalyps etc. som är otroligt mansnormativa genrer. Vilket förmodligen också är en stor anledning till varför jag aldrig fastnat för genrerna. För varför ska jag sitta och engagera mig i fiktion där människor som jag konsekvent osynliggörs?

Men nu är det julhelg och jag ligger hemma och tittar på jul-tv på SVT. Just nu ser jag Fröken Frimans Krig 2, en lite tramsig dramakomedi om kvinnlig rösträtt som jag tycker har shapat upp en hel del sedan förra säsongen. I går såg jag sista avsnittet någonsin av kostymsåpan Downton Abbey och om jag hinner innan jag börjar packa inför Londonresan vi ger oss av på ikväll kanske jag sätter mig och ser Coco, livet före Chanel. För att Audrey Tatou är bra och Coco Chanel var cool. Sådär.

Jag säger ibland att jag växte upp i en kvinnovärld, och det stämmer nog ganska mycket. Det tog mig alltså upp i tonåren innan jag insåg vad den här mansnormen i samhället betyder, eftersom jag liksom alltid förutsatte att intressanta människor vars kön man inte känner till är kvinnor. Jag växte upp med mamma och syster och min mammas alla systrar och väninnor och blev inte matad med den där bilden av att kvinnors funktion primärt är att vara dekorativ och behaga män förrän jag typ började hänga med nördkillar i tonåren. Och då förutsatte jag helt enkelt att de hade fel, eftersom jag ju visste att de flesta kompetenta människor är kvinnor.

Jag hyser fortfarande en viss skepsis gentemot män som nästan bara har manliga vänner. Tänker på något sätt att om de verkligen genuint såg kvinnor som jämlikar så skulle de umgås med kvinnor. Och jag har fortfarande svårt för homosociala manliga miljöer, för att de gör så mycket som jag tycker är helt enkelt dåligt.

Men jag tror att en rätt viktig nyckel för att förstå mig, min feminism och lite annat sånt där helt enkelt är att jag aldrig riktigt har köpt upplägget att jag måste bevisa att jag är lika bra som männen och får vara med och leka. För det mesta struntar jag helt enkelt i mäns lekar. Och i mansdominerad populärkultur, mansdominerad historia etc. Den intresserar mig liksom inte. Om det inte är några kvinnor med vill jag inte vara med heller. Jag har alltid mest sett filmer som handlar om kvinnor, läst böcker som handlar om kvinnor av kvinnliga författare.

Jag var på bio och såg The Hunger Games, Mockingjay pt II för några veckor sedan och den imponerade faktiskt på mig på riktigt. För att jag först tänkte att "gud vad många kvinnor det är", tills jag insåg att nja, filmen har genomgående typ 50/50 oavsett vilken sorts roll det rör sig om. Folk är helt okommenterat blandade, både vad gäller kön och hudfärg på folk. Och alltså det är jätteskönt. För det gör att Katniss liksom inte blir "en Stark Kvinna (TM)" utan mest en helt vanlig person som råkar vara kvinna också, ungefär som 50% av alla människor i omgivningen. Och det gillar jag och kan titta på. Men det som gjorde att jag hajade till var väl just att det bröt så mycket mot genrekonventionen. Hunger Games är dystopisk ungdoms-scifi. Det är en sådan där genre där man förväntar sig att alla ska vara män. Men det är de liksom inte och det är jättenice.

För alltså mansnormen är inte bara destruktiv. Den är ganska tråkig också.
Så nu ska jag äta en clementin till och läsa det senaste numret av den nya, fantastiska, kvinnohistoriska tidskriften Historiskan. Ha det fint! God jul!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?