lördag 2 januari 2016

Lektion nummer ett: bli inte ekonomiskt beroende av en man

Min mammas första feministiska lektion till mig var bli aldrig ekonomiskt beroende av en man. Jag var kanske tolv, och försökte ibland tolka om feminism till att det handlade om till exempel hur orättvist det är att killar inte får gråta när de blir ledsna fast tjejer får det. Min mamma brukade inte ha så mycket till övers för sådana "problem". Hon tyckte att vi skulle prata om att kvinnor fortfarande har sämre betalt än män för samma jobb, tar ut mest föräldraledighet och har huvudansvaret för barn och hushåll.

Min mammas andra feministiska lektion till mig var bli aldrig ekonomiskt beroende av en man.

När jag gick ut gymnasiet var jag arton, och det sista jag kunde tänka mig var att hamna i en situation där jag var nästan trettio och inte hade en yrkesutbildning. För att inte tala om ifall jag skulle ha studieskulder och ingen yrkesutbildning. Först blir man ekonomiskt självständig, sedan får man "förverkliga sig själv", skaffa barn eller vad man nu tänkt sig göra med sitt liv. Men jag skulle i alla fall inte bli ekonomiskt beroende av en man. Jag var 23 när jag gick ut lärarhögskolan. Jag tycker fortfarande att den där lektionen från min mamma var bland de bästa jag skulle kunnat få.


Jag tänker rätt ofta på det där - hur det är i princip omöjligt att ha en jämställd relation med någon som man är ekonomiskt eller socialt beroende av. Jag vill liksom vara helt säker på att jag är i mina relationer för att jag vill det, och inte för att jag till exempel inte har råd att flytta, kommer att få en drastiskt sämre ekonomisk standard, eller är rädd att bli av med mina kompisar ifall min relation tar slut.

Idag mötte jag ett gäng kvinnor i en diskussionstråd på internet som ansåg att en inkluderande feminism (fina ord) måste ta hänsyn till att vissa kvinnor är ekonomiskt beroende av sina män, till exempel för att de valt att ta hela föräldraledigheten eller är hemmaföräldrar utan utbildning, och att det är exkluderande (alltså dåligt) att tycka att det är ett sämre feministiskt beslut än någonting annat.

Det... stör mig. Jag har överlag så himla svårt att förhålla mig till kvinnor som driver feministisk aktivism och som samtidigt är nöjda med att vara ekonomiskt beroende av sina heterorelationer. Och som inte liksom problematiserar det.

Jag tror att det är en av de största feministiska utmaningarna på det personliga planet man kan ha - att leva jämställt i en heterosexuell relation. Och jag tror att det är en jätteutmaning både för kvinnor och för män. Inte bara ekonomiskt, utan tidsmässigt, känslomässigt etc. Däremot tror jag att det kan vara himla värt att jobba med det, och jag hyser stor beundran för aktivister och vänner som Wonderkarin, som i rätt många blogginlägg skrivit om hur hon och hennes manliga partner hanterar frågan.

För min del verkar det här med att aldrig bli ekonomiskt beroende av en man ha blivit en ganska central del av hur jag lever mitt liv, och det är ett beslut jag är generellt nöjd med.

Egentligen var det en helt annan kvinnofälla i relationer - emotionellt arbete - som jag skulle skriva om. Men det här blev så långt i sig att jag nog fortsätter det i ett annat inlägg.

Inga kommentarer: