Manshat som vandrar

Jag gillar min feminism som jag gillar min populärkultur. Den ska vara lagom djup, kvinnofokuserad och passera Bechdeltestet. Jag brukar säga att jag tycker att det är roligare att prata om kvinnor med män, än om män med kvinnor. En annan rolig sak är att prata om kvinnor med kvinnor. Det tråkigaste jag vet är män som bara pratar om män.


Så idag tänker jag kasta sten i glashus och skriva lite om det här med manshat.

Som ni som följer mig i sociala medier kanske har märkt känner jag mig ofta ganska vilsen i ung feminism på internet. Den har nämligen gått ganska långt ifrån den feminism jag föll för och var vansinnigt engagerad i som yngre (och på många sätt fortfarande är: könsroller och feminism är en av de största taggarna här på bloggen, även om jag inte skriver jätteofta numera). Och just det här med manshat är en av grejerna som stör mig allra mest. Inte för att det inte är berättigat att kritisera män och maskulinitet i patriarkatet (klart det är!), men för att det för med sig en uppskruvad retorik som gör att man måste förklara tio tusen missförstånd för varje fråga man tar i. Så jag tänkte försöka plocka sönder det lite. Vi börjar med en bild.


Den här bilden, eller åtminstone en version av den, gick runt ganska mycket i mina feministkretsar för tio år sedan. Då var den en fyndig comeback på gnälliga killar som sa att "bööö alla feminister hatar män!!!". Tanken var alltså att visa att "ja okej, det du kallar för 'manshat' är att berätta om de här sakerna som kvinnohat leder till". Med den här definitionen är Stieg Larsson världens största manshatare.

Det är bara det att det är helt absurt att kalla "berättar om saker kvinnohatare gör" för "manshat".

För ett tag sedan började jag se den här bilden cirkulera runt i feministiska kretsar igen, nu följt av en självpålagd etikett, "jag är en manshatare", "jag hatar män". Folk som Lady Dahmer och Zara Larsson skriver inlägg och förklarar varför manshat är en helt legitim känsla.

Saken är den, att de fortfarande generellt verkar mena det manshat som den här bilden syftar på. Inte faktiskt hat. Inte av alla män. Någonstans på vägen har våran fyndiga comeback förvanskats till någonting som liknar gammalt hederligt klasshat (lite som att "alla män är potentiella våldtäktsmän" också gått från att vara en retorisk twist till någonting som bokstavstolkas på bilder av en skål med m&ms)

Problemet är bara... håll i hatten nu... att när man skriver "jag hatar män" - då bokstavstolkar de flesta människor det till att betyda just "jag hatar män". Och så får man ägna en lång stund åt att reda upp vad de egentligen menar, om det är okej att bli arg när någon out of the blue säger att hon hatar en, och sådär. Och det tar rätt mycket fokus från det där kvinnohatet i vänstra kolumnen som jag egentligen skulle vilja prata om.

Som den här superkonkreta tydliga listan på "Vad jag hatar när jag säger att jag hatar män". Det är en fenomenal, konkret lång lista på just kvinnohat.


När jag säger att jag är trött på eller inte gillar det här snacket om manshat brukar jag få lite blandade argument till svar. Som att det är kvinnohat som är det riktiga problemet (JA! Jag håller med! Till tusen! Kan vi inte bara sluta prata om manshat nu så att vi kan fokusera på det riktiga problemet?)

Eller att "manshat inte skadar någon". Fast där är jag inte så säker. Det jag tror framför allt händer när folk snackar om manshat hit och dit är att killar känner sig mindre hemma i feministisk diskurs - och det tycker jag faktiskt är ett problem, för jag vill att alla män ska vara feminister.

Jag vill att män kallar sig feminister. Jag vill att män gör feminism. Jag vill att män backar upp feminister och jag vill att män övertygar och uppfostrar andra män till att också bli feminister. 

Många av de grejerna handlar såklart om att lämna plats till kvinnor och transpersoner, att lyssna på oss och att ta problem som vi säger är allvarliga på allvar. Att inte försvara killar som är obehagliga eller farliga med att "han bara är lite obekväm" eller att "du inte kan ta ett skämt". Att inte ta oss och våra kroppar för givna, att inte försöka bestämma över vad vi ska göra med dem, och massa sådana där saker.

Men en del feministiska grejer för män, tror jag faktiskt att ni gör mycket bättre än vad kvinnor gör, och att det kräver aktivt görande från er själva. Till exempel det här med att lära sig ta emotionellt arbete i relationer. Till exempel det här med att ha killsnack, att prata om förhållanden och sex och värderingar och respekt och skapa rum för killar att undersöka, prata om och ta ansvar för sina egna känslor. Till exempel att starta pappagrupper, och killjourer, och ta ut föräldraledighet och söka sig till kvinnodominerade branscher i arbetslivet, och att lära era söner att det finns flera sätt att vara kille på och flera sorters maskulinitet. Sådana saker tror jag att manliga feminister är mycket bättre än kvinnor på, särskilt om de växte upp som pojkar och har socialiserats in i det här med att vara en man. 

Alltså vill jag, lika lite som för tio år sedan, att det ska vara allmänt känt att "feminism handlar om att hata män".

Feminism handlar om att krossa patriarkatet, upplösa könsnormerna, uppnå jämställdhet i samhället, krossa sexism, utplåna kvinnohat och våld mot kvinnor, sexuellt förtryck och orättvisor. Det handlar ganska lite om att hata män. Så det känns som rätt schysst att bryta det fokuset.


MEN MANSHAT ÄR JU EN KÄNSLA MAN INTE KAN RÅDA ÖVER! Läste jag en frustrerad tjej skriva i caps senast idag, apropå just den här diskussionen. Den hör jag ärligt talat ganska ofta, att det inte är konstigt att kvinnor som lever i patriarkatet känner hat, och man inte kan skuldbelägga känslor.

Nej... jag jobbar inte med skuldbeläggande av känslor. Känslor bara händer. Allmänt ventilerande av känslor däremot, det är jag mycket mer restriktiv med. Att ha en negativ känsla, som sorg, ilska, hat eller svartsjuka, ger aldrig frikort att ta ut den på andra.

Så det här stycket får handla lite om det där med farliga argument som är jättelätta att vända åt fel håll. Att det måste vara ok att ventilera sitt hat eftersom man inte kan hjälpa att man känner det, är ett sådant. Så länge man inte hatar till exempel förtryckta minoritetsgrupper, för då får man självklart inte ventilera sitt hat.

Argumentet på bilden här ovanför cirkulerade på riktigt runt i mitt facebookflöde och lite grupper för ett tag sedan. Jag vet inte om versionen med "10% av alla män" eller den med "10% av alla muslimer" kom först - i mina sociala medier var det lyckligtvis "män"-varianten, och tyvärr fullt seriöst. När man googlar efter m&m-memet får man ganska många äckliga googleträffar på olika grupper som borde misstänkliggöras eftersom 10% av dem är giftiga.
Dela inte fascistretorik, även om magkänslan säger att den är rimlig, ok?

Det lustiga med den här är ju att den också började som en fyndig comeback. När jag var tonåring gick den där ungefär lika ofta som "feminister hatar män". "Feminister tycker att alla män är potentiella våldtäktsmän".

Och jag brukade skratta och svara "nej, det är sexister som tycker att alla män är potentiella våldtäktsmän". Vändan går så här:

"Om en tjej följer med en kille hem från krogen, och blir våldtagen, och du säger 'det borde hon ha förstått och inte följt med honom hem från krogen', menar du att tjejer måste utgå ifrån att alla män är potentiella våldtäktsmän.

Eftersom det är ett absurt antagande, måste vi därför tycka att tjejer är i sin fulla rätt att följa med killar hem från krogen utan att bli utsatta för victim blaming ifall de råkar illa ut".


Från början är den alltså ett svar på att kvinnor "får skylla sig själva" i alla möjliga lägen där de tänkt att det varit okej att lita på en man. Tanken är att kvinnor måste kunna lita på män, inte att det är fullständigt rimligt att män är opålitliga svin. För det är det ju faktiskt inte. Det är totalt orimligt att utgå från att 10% av alla M&Ms är giftiga, och argumentet att kvinnor måste utgå från att det är så är ren sexistisk propaganda, inte rimlig feminism.

Kommentarer

Så jädra välformulerat och bra! Jag håller med dig i allt du säger och tycker det känns upplyftande att läsa. Jag har blivit lite dyster över vart vissa sorters feminism har tagit vägen sedan jag var ung. Det blir mer ställningskrig än fokus på att alla människor ska vara lika mycket värda.

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.