Emotional labour och ryggkli

Ett annat sådant där feministiskt begrepp från amerikanska internet, som gör mig glad att det fått allt mer fäste i Sverige, är emotionellt arbete. Exakt vad det är och hur det hänger ihop med könsroller har det skrivits spaltmeter om (den intresserade googlar emotional labour), så jag plockar lite vinklar jag kom att tänka på efter rätt bra samtal med ett par vänner under dagen.

Dels, så tycker jag om att emotionellt arbete börjat pratas om som arbete. Alla de här grejerna med att lära sig prata känslor, ta hand om folks känslor och relationer, vara socialt smörjmedel eller god värdinna, komma ihåg födelsedagar och vad folk vill ha i julklapp eller vad vi pratade om förra gången och följa upp det - är arbete. Jag har ganska ofta stött på idén om att det antingen är typ en naturlig del av kvinnors personlighet eller att vara snäll eller så, men just att emotionellt arbete är arbete... alltså, det är en terminologi som jag gillar.

Att börja prata om problem i en relation och göra en strategi för att man ska kunna prata om dem på ett bra sätt, att planera städningen, projektleda familjens julfirande, tipsa sin vän om sätt att komma ur sin depression, komma ihåg att skicka julkort till farmor och initiera det där jobbiga samtalet som måste tas, det är också arbete.

Jag vet inte om det är en självförtroendegrej eller vad det handlar om, men jag känner mig genuint tacksam varje gång andra utför emotionellt arbete åt mig. Och egentligen tycker jag nog att det är ganska bra, att vara tacksam för att folk gör en den tjänsten. Jag kanske egentligen borde utgå från att även mina läsare påverkas av könsroller i och för sig, och säga åt kvinnor som mig att göra mindre emotionellt arbete gratis, och män att förvänta sig det mindre och uppskatta det mer - men jag blir glad när andra utför emotionellt arbete, som att lyssna när jag ältar om känslor eller ge mig tips för att hålla igång vänskaper jag försummar. Eller städar mitt handfat. Tack :)

Den här gick runt på Facebook förra veckan
En annan sak om emotionellt arbete som jag kommit att tänka på ganska ofta på senaste tiden, särskilt när man pratar om känslor och att vara känslomässigt närvarande, är det här:

Att ta ansvar för sina egna känslor är emotionellt arbete. Att inte göra det, är att tvinga andra att utföra emotionellt arbete för att göra det åt en.

Jag pratade med en man häromdagen som trasslade in sig i ett resonemang om att han skulle vilja bli betraktad som känslosam, skyddsvärd och sårbar oftare. Och jag håller med den här bilden som cirkulerade på Facebook förra veckan, om att det seriöst är synd om människor som begränsas av sin könsroll så att de inte vågar eller vet hur man gör när man uttrycker känslor. 

Men jag håller inte riktigt med om att den gängse manliga könsrollen är att alltid vara stoisk och att aldrig visa känslor. Tvärtom, känns det ofta som att när män visar känslor måste de tas på så mycket större allvar än kvinnor som visar känslor. Och när män visar känslor måste det finnas en kvinna som löser det, tröstar honom och anpassar sig - utför emotionellt arbete för att arga och ledsna män ska känna sig bättre.

Jag vet att jag pratade om det här när jag skrev ett inlägg om manshat, men jag kan skriva det igen. Det här med att jag känner såhär inte ska följas av en punkt, utan av ett kommatecken. Att "jag känner såhär" behöver följas av ett "så jag hanterar det så här". Det är liksom inte ansvarsfullt att kräva att andra ska skydda en, ta hand om ens sårade känslor och göra ens emotionella arbete, om man själv inte kan göra samma arbete tillbaka.

Därför tar jag inte riktigt män som skryter om att de har nära till sina känslor eller klagar över att de vill få vara mer känslosamma på allvar förrän de också visar att de är bra på att hantera sina egna och andras känslor. Till exempel genom att utföra emotionellt arbete för kvinnor och ickebinära i sin närhet, ta ansvar för sina egna känslor och hänsyn till andras. You scratch my back, I scratch yours, så att säga. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det