onsdag 8 mars 2017

Vem mår bra av röda läppar?

Det är internationella kvinnodagen och jag känner att jag borde skriva om lönegapet, förlossningsvården, sexuellt våld eller någonting viktigt. Men jag vill skriva om smink.
Mina första feministiska frågor var två som diskuterades till leda. Den ena var stringtrosor. Den andra var "ska man ha smink eller vara sig själv?". Jag gick i sexan och var elva.
Smink har varit ganska många saker för mig och fortsätter att vara både saker jag gillar och saker jag tycker är problem. När jag var tonåring provade jag mig igenom alla subkulturella stilar jag kom över och min kladdiga kajal över halva kinderna var både ett identitetssökande och ett fuck you till tidiga 00-talets sexiga feminina ideal.
Smink är fortfarande en del av hur jag utrycker mig och gör femininitet, som femme. Men det är viktigt för mig att betona att femininiteten är något jag GÖR, inte någonting jag ÄR. Femtiotalsklänning och röda läppar är inte min könsidentitet utan ett könskodat uttryck jag leker med. (Det här är ett av mina stora problem med heteros. Det finns en lesbisk subkultur som heter butch/femme som ibland blir kritiserad för att bygga på stereotyper, men typ alla heteros kör ju samma stereotyper rätt av men fattar inte att det är en lek). Jag kan använda det för att skapa en image, för att spela på sexighet eller kvinnlighet. Men sminket är inte JAG. Jag är bara tecknad så.
Ibland vill jag som feminist dock gå tillbaka till mina tidigaste tonårs sminkkritik ("vacker utan spackel"-eran). Vi pratar ofta om smink som någonting kreativt, på våra egna villkor, ett uttryckssätt och sådär. Och jag gillar att uppmärksamma att det är KUNSKAP i att lägga en bra makeup, att det är färg och form och kreativitet och handlag. Ofta blir ju kritik av saker kvinnor gör bara ett "de är ytliga och försöker locka killar" - och är det någonting jag som feminist vill lyfta är det kvinnors kunskaper, livsvisdomar och att saker vi gör är viktiga och meningsfulla.


Men se upp med det där, att det här med att kvinnor ska göra sig vackra hela tiden är en skadlig norm. Vi gör oss vackra av rädsla för sociala bestraffningar och av begär av social bekräftelse. Jag deltog i en lång tråd häromdagen där kvinnor pratade om hur vi upplever att vår attraktivitet, snygghet, liggbarhet är direkt avgörande för hur mycket social bekräftelse vi får och hur inbjudna vi blir att göra coola grejer i vår hobby. Att män bedömer oss efter vårt utseende och att vi tjänar socialt på att lägga tid, pengar och ångest på att få våra kroppar mer konventionellt vackra.
Och det optar vi inte ur genom att göra oss vackrare. Skönhetsindustrin tjänar miljarder på kvinnors drömmar om perfekt hy, tjockt hår, svarta ögonfransar, moderna bryn, en trimmad kropp med stora bröst och rumpa. Det är patriarkatet och kapitalismen i ohelig allians och det är inte kvinnor som tjänar på att sminka sig, banta, stoppa i hårförlängningar och vaxa benen.
Lösningen är kanske inte att varje kvinna omedelbart slutar sminka sig. Jag är trött på väckelsereportage som "jag insåg att pennkjol och högklackat är obekvämt och manskläder är mycket bättre" - för det finns mycket man kan göra för att vara femme och krossa patriarkatet samtidigt.
Men jag vill att vi tänker mer på hur vi pratar om skönhet, kroppar och normer. Många gånger ser jag rader av kvinnor som i feministiska rum förklarar att de är fula för att de är feta och att de sminkar sig för att må bra. Och det, mina vänner, är precis vad patriarkatet vill att vi ska känna.
Jag är inte kvinna, jag är bara tecknad så. Och man föds inte till kvinna, man blir det - genom hårt arbete.
Så låt oss problematisera det arbetet ibland. Att vara kvinnlig och vacker och feminin för att passa in i skönhetsideal är hårt, obetalt arbete och vi måste inte ställa upp på det.
"Om du känner att du måste ha smink för att må bra ska du få ha det" konstaterade en tjej i en sådan där tråd idag. Och med all respekt, jag förstår tanken. Men kanske är det just om det är så det känns som du ska rita en stor venussymbol med läppstiftet på spegeln istället och gå ut helt osminkad.
Smink på våra villkor är kreativt, estetiskt, ett sätt att ta makten över våra kroppar. Men smink på andras villkor är en del av strukturer som gör oss maktlösa.