Tänk om Evak funnits när jag var femton

Jag började se Skam när säsong ett släpptes på SVT, och fastnade för serien strax innan jättehypen drog igång. I början tyckte jag bara att det var en välgjord och spännande tonårsserie. Säsong ett var bra. Lagom till säsong två märkte jag hur mina elever började gå runt och säga serr och ass och ködder du? och hypen var igång. Då tänkte jag att det var kul att ha ett gemensamt tv-intresse med mina elever, men en sak skulle jag i alla fall verkligen inte bli.

Jag skulle inte bli en kvinna närmare trettio som deltar i hypen över vilka av pojkarna som skildras i serien som är sötast, mest spännande eller bäst pojkvänsmaterial. Jag hade inte varit ok med män i trettioårsåldern som diskuterar artonåriga kvinnor på det sättet, så jag var skeptisk som sjutton när tonårstidningarna började plocka upp William och diskutera om han var drömkille eller drittsekk (#teamdrittsekk, däremot). Jag såg säsong två med växande irritation över mängden gulliga scener med Noora och William och tänkte att vad tusan, det här är rätt tråkig tv. Det är väl en sak med de här söta gosbilderna om man är sjutton och tycker att det här är två fina eller heta karaktärer, men det funkar liksom inte för mig.

Even till vänster, Isak till höger. I folkmun verkar de mest kallas Evak.
Sedan kom säsong tre och Isaks förälskelse i Even slog ned som en blixt i mig. Jag blev sådär vansinnigt emotionellt investerad på en gång. Jag smälter så fort kameran zoomar in på Evens skrattrynkor, får panikångest och anar oråd när den maniska episoden börjar komma igång, och känner något slags mjukt gråtigt katharsis när de får varandra i slutet. 

Och så häromdagen pratade jag med en queer vän, och funderade på hur det hade varit, ifall Evak funnits när vi varit tonåringar. Hur fint det nog hade varit om de gjort det.

Jag var tonåring åren 2003-2008, och visst fanns det litteratur om homosexuella ungdomar då. Inte särskilt mycket TV - det var The L Word som jag tittade på och Queer as folk som verkade svårt och stort och inte ha så mycket gemensamt med mitt liv. Jag hade en sådan där ganska kliché tonårshomo-uppväxt, komplett med ett koppel umfriends ("you know my um... friend"), vänner jag var kär i men aldrig riktigt vågade visa det för, den totala bristen på förebilder som gick att relatera till (Eva och Efva, Mark och Jonas i all ära, men de är trettio år äldre än jag), och framför allt bristen på queera historier som gick att känna igen sig i.

När jag var tonåring handlade all skönlitteratur om att vara homosexuell om att man skulle komma ut som bög, bli mobbad i skolan, inte kunna duscha med andra på gympan (jag vet fortfarande inte varför vi som var homo i tonåren inte kunde duscha efter skolgympan men jag verkar dela erfarenheten med rätt många att man lät bli det just in case, som att det var en viktig del av den homosexuella erfarenheten att inte använda allmänna duschrum). Sedan skulle ens föräldrar bli himla arga och kasta ut en hemifrån och så skulle man ut i något slags queervärld som jag inte kände till eller hade något sätt att relatera till, men som bestod av prideparader, lesbiska barer, täta kompisgäng där alla legat med alla, och AIDS. Det var, som ni säkert insett nu, ganska långt mellan min uppväxt och den homosexuella värld som presenterades för mig i fiktion.

Och det är nog det som gör att jag fastnade så hårt för Evak. Att jag behövde säsong tre av Skam. Att det faktiskt äntligen känns som min historia. Eller åtminstone som en historia jag verkligen önskade att jag skulle råka ut för när jag var tonåring. Den där äldre flatan med de fantastiska skrattrynkorna som plockade upp mig i skolan, tog med mig på galna upptåg manic pixie dreamgirl-style och som jag fick ta minut för minut med, dök inte upp när jag gick i gymnasiet. Men jag visste inte att jag kunde föreställa mig henne heller. Jag kunde skriva långa fantasier om hur den där söta tjejen i parallellklassen äntligen skulle få upp ögonen för mig och så skulle vi kanske bli ihop, men historien slutade liksom alltid där. Med bli ihop-ögonbliket, eller med en första kyss, eller så. Historierna om vad som skulle hända sedan saknades. 

Populärmusik från Vittula. Niila var en av mina stora tonårs-filmcrusher.
Vi letade queera historier lite överallt där de skulle kunna tänkas finnas. Jag och mina vänner shippade Matti och Niila från filmatiseringen av Populärmusik från Vittula stenhårt och försökte hitta alla belägg för att de åtminstone hade något romantiskt drag i sin vänskap. Vi skrev och läste stora mängder slash fiction från alla möjliga fandoms. Men det där var liksom små obskyra särintressen. Lite "måste du alltid tro att alla är bögar?". Det som är så häftigt med Evak, är att de liksom har hela världens stöd. Alla Sveriges tonårstjejer följde deras väg mot kärleken. Folk gör fanart om Evak, trycker tröjor med texten "Isak + Even = sant" (eller vaddå trycker, man kan köpa dem på de stora kedjorna), gör fankonton på instagram vars enda funktion är att dela alla screenshots där Evak, eller skådespelarna, är söta tillsammans.

Jag tror att jag hade känt mig stärkt och mindre vilse om Skam kommit ut när jag var tonåring istället för såhär tio-femton år senare. Inte bara för att alla tycker att Isak och Even är så söta, men liksom bara för hur bilden av homosexuella relationer i fiktion har förändrats. Som när Isak tittar på dansläraren och fnyser vilken ultrahomse, och det som händer är att hans kompisar synar det och bara "sen när snackar du skit om bögar?". Eller att killgängets spontana reaktion på att han har en flört är "wow, när får vi träffa honom?". 

Det kanske är så att alla generationer av queera tonåringar behöver sina egna berättelser. Jag älskar Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, men den är inte min queera historia. Däremot är säsong tre av Skam en ganska bra version. Det gör mig glad.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.