Återbesök med härskartekniker

Dagens inlägg handlar om härskartekniker, gör återbesök i en gammal workshop om förtryck, och diskuterar det här med att vara allierad en smula.

Våren 2012 höll jag en workshop på Prolog som handlade om hur man kan använda härskartekniker för att skapa spelbejakande och roligt förtryck på lajv. En sak som slagit mig en del på sistone, är hur länge sedan jag hörde folk prata om dem och att jag faktiskt fortfarande känner behovet av att göra det. Om inte annat så för att upptäcka när vi använder dem.

När jag pratar om härskartekniker och "vi" i det här sammanhanget menar jag i första hand när medlemmar ur en dominerande grupp använder dem, medvetet eller omedvetet, för att sätta på plats och hävda sin status. Jag pratar om "grupp" på ett ganska löst sätt i sammanhanget. Det självklara är ju "män använder dem mot kvinnor", men jag tror att de går att tillämpa rätt bra i alla sammanhang där någon grupp sitter på makten och hegemonin. Vita mot rasifierade, lärare mot elever, lajvare med hög status mot lajvare utan hög status, feminister med hög status mot feminister utan hög status etc...
Så det tänkte jag filosofera lite runt idag.

Min förtrycksworkshop finns det anteckningar från här. Den är fem år gammal, men jag är väldigt nöjd med två saker. Dels att jag började med att förklara intersektionalitet, och att det i sammanhanget betyder förtryckssamverkan. Ingen av oss har ju bara en enda egenskap, och det finns inte en maktstruktur som är dominerande över alla andra (sjuttiotalsdoftande "kön över klass eller klass över kön" får gärna stanna på sjuttiotalet liksom). Därför får man ta med en massa olika parametrar i beräkningen när man analyserar det här med makt och förtryck.

Jag är inte "intersektionell feminist" på det sättet att jag alltid prioriterar alla aspekter av förtryck lika hårt. Jag tycker att det är helt okej att välja sina hjärtefrågor. Jag ser heller inte på intersektionalitet som en ideologi (den skulle betyda typ "vara emot allt förtryck" och det är ju jättefint men det säger liksom ingenting i sig). Jag tänker på intersektionalitet som någonting som verkar i den enskilda kontexten.

Ni kommer ihåg i nördfeminismens barndom kanske, när alla diskussioner man hade av typen "tjejer blir marginaliserade i spelhobbyn" besvarades med "nördar blir marginaliserade i mainstreamsamhället för att machokillar har mer makt, så kom inte och säg att vi förtrycker er". Typ. Klassisk ordväxling där intersektionalitet är rätt fett. För det stämmer bäggedera - många nördkillar känner av utanförskap och att de har låg status i samhället - och är sexistiska as mot tjejerna i sina spelföreningar. Det ena tar inte ut det andra. Så det är liksom ingen ursäkt för att inte skärpa sig och bli schysstare mot sina tjejkompisar.
Men det här var en kort avvikare. Jag har skrivit rätt bra om intersektionalitet och lajv förut också, tyvärr mest på Facebook.

Dels de där tankarna om makt och påverkan:
Att förtrycka människor handlar om att begränsa deras handlingsutrymme. Vilka valmöjligheter som är öppna, vad de kan göra utan att riskera sociala sanktioner eller våld, vad som är möjligt för dem över huvudtaget. När man vill åstadkomma förtryck i en lajvkontext (ni vet, på lek och med samtycke och sådär) tror jag att det viktigaste är att alla alltid har något handlingsutrymme. Att man får känna någon form av agens. Du kan ta ifrån människor i princip allt handlingsutrymme de har - och de kommer förmodligen ändå att hitta något sätt att ta tillbaka den där känslan av agens och att själv kunna styra sina handlingar. Ju färre val du har, desto större blir de valen. 

Därav att tonåringar, som inte får styra särskilt många delar av sitt liv själva, är så himla besatta av vad man har på sig och hur man sminkar sig. Det är ett sätt att styra om man passar in eller sticker ut med flit. Därav att Sartre menade att fransmännen aldrig var så fria som under den tyska ockupationen, när plötsligt vardagsgrejer som att gå på bio blev motståndshandlingar. Och att göra motstånd är ett sätt att vara fri. 

Och jag tror att den dag vi känner att vi inte har någon agens - att det är då, men inte förr, vi har förlorat.


Men okej, vart vill jag komma egentligen?
Handlingsutrymme. Agens. Härskartekniker. 

Jag tror att jag vill skriva det här som ytterligare en liten förmaning till mig själv och andra människor med bra värderingar, om varför vi ska vara snälla mot varandra och våra allierade. Någon kommer kanske tvivla på min ideologiska renlärighet, men det känns som ett typexempel på dubbelbestraffning, som jag ska skriva om strax. Ett damned if you do, damned if you don't. Om jag inte säger vad jag tycker kommer det inte fram - min förlust. Om jag säger vad jag tycker riskerar jag att folk blir irriterade på mig - min förlust. Men vadfan, friskt vågat. Nu kör vi, förhoppningsvis kommer jag fram till någonting.

Härskartekniker, alltså...

Myntades av Berit Ås på sjuttiotalet för att synliggöra sunkiga maktgrejer som snubbar gör i tal. Ni vet det där. Fem ursprungliga, har byggts på med två till. Elaine Eksvärd har gjort en version men den fanns inte när jag började läsa sånt här på tidiga nollnolltalet, så googla det istället för bättre förklaringar. Här tänkte jag reflektera över det här med att vara allierad i en kamp mot förtryck utifrån de olika härskarteknikerna.

Osynliggörande
Av någon anledning är det alltid när du börjar prata som tre andra plockar upp sina smartphones, och av någon anledning är det alltid du som glöms bort när hela gruppen adresseras. Att inte få cred för sitt arbete. Det här tror jag är en supervanlig upplevelse hos alla oss som på något sätt tillhör en missgynnad grupp i samhället. Typ tjejer eller queers (det är väl mina primära). Jag vet inte hur många gånger jag sett killar i lajvsverige få cred för jobb som tjejer gjort. Eller att jobb som tjejer gjort tas för helt självklart och därför inte behöver lyftas upp. 

Lyckligtvis har ju osynliggörande en tydlig motpol - synliggörande. Det tänker jag är en sådan sak som jag vill ha av mina allierade i diverse rättvisekamper. Jag vill synas och höras. Jag vill få cred för mitt arbete. Jag vill att det erkänns som arbete.

Och ärligt, det gäller även folk som tycker att de har ett värre läge än jag. Jag är emellanåt rätt trött på att förklara att "nej, anledningen till att jag inte blir förtryckt av män i relationer är att jag ägnat de senaste tio åren åt att väldigt aktivt inte ha relationer med män". Det är liksom inte ett naturgivet privilegium utan en aktiv strategi från min sida.

Förlöjligande
Handlar om att göra sig löjlig på någon annans bekostnad. Det är de där "roliga skämten" om hur kvinnor är. Det är raljanta "så du menar att..." och halmgubbar. Det är när någonting jag säger på fullaste allvar lyfts upp som ett skämt som man kan driva med men inte lyssna på egentligen.

Men åh. Det är också ibland den där svåra balansgången mellan vad som är humor och vad som är förnedring. Det är när folk som inte riktigt har koll på den senaste internjargongen blir Vita Kränkta Män som man kan göra memes av istället. Förlöjligande är ofta det där skavet när jag sitter och tänker att folk vill ju väl och man måste väl få skämta om allt men det gör ont när jag skrattar.

Dubbelbestraffning
Damned if you do, damned if you don't och hur du än gör blir det fel. Det här är känslan av att om jag inte säger ifrån till min chef blir jag kliven på men om jag säger ifrån är jag hysterisk och bråkig.

Men åh, det här är också känslan av att det inte går att vara en bra allierad. Det är "män som är feminister är sämre än andra män för de vill bara ligga" - och man ba "hur ska man kunna vara kille och jobba för jämställdhet om man suger när man inte bryr sig och suger hårdare när man bryr sig?

Jag tänker att motpolen till dubbelbestraffning måste vara just agens. Om jag gör det och det blir fel, och gör tvärtom och det blir också fel - vad kan jag göra? Att kanske hjälpa varandra att svara på precis just det lite oftare. Om jag är dålig när jag gör X och dålig när jag gör Y - hjälp mig hitta Z?

Undanhållande av information
Just fuckin' Google it.
Påförande av skuld och skam
Den här tror jag att vi är ganska många som går sönder av ganska ofta. Dålig människa, dålig feminist, för queer, för högljudd, för slampig, för prydlig, för lättgenerad, för privat, för lättprovocerad, reagerar inte tillräckligt starkt etc. Och jag tror också att det är fler än jag, vars naturliga reaktion när folk är arga på oss på internet är att vi skäms.

Nuförtiden kallas det skammande eller shaming.
Jag gillar det gamla ordet skuldbeläggande för att det är så tydligt vad det handlar om. Att lägga på någon annan skuld och skam för någonting den är eller gör. Gärna på ett orimligt sätt. Att jag ska skämmas för att jag är tjock eller hårig eller bisexuell eller för all del bara inte kan läsa tankar.

Två funderingar om motpoler till skuldbeläggande då...

Dels bekräftelse. Att bara komma ihåg det där med att vara varm och vänlig och öppen och ge komplimanger och bekräftelse så att folk som känner att de suger får en påminnelse om att alla inte tycker att de suger. Den tigger jag järnet efter när jag är ledsen över någonting. 

Dels kanske ansvar? Det kan fungera för min del ibland. Det här med att rannsaka vad man blir skuldbelagd för och fundera på är det mitt ansvar? och är det min skuld? Det kan man behöva hjälp med emellanåt (för att gaslighting och victim blaming och sånt där). Men när jag kan angripa skuldkänslor med logik hjälper det emellanåt.
Tänk om det är mitt fel att jag inte mår bra - jag förtjänar vård i alla fall.
Tänk om det är mitt fel att det är krig i Syrien? - HUR skulle jag kunna ta ansvar för det?
Tänk om det är mitt fel att någon är arg på mig på internet - ja, ok, det kan det vara. Är det någonting jag är beredd att be om ursäkt för? Behöver jag en ursäkt tillbaka? Går det att reda ut det?
Ska jag skämmas för att jag är arg? Nej. Ska jag låta det gå ut över vem som helst? 
Och sådär...

Våld och hot om våld
Känns relevant som fan nu i dagarna när det dyker upp rapporter om nazister som kör bilar in i demonstrationer, får tillstånd hit och dit och misshandlar folk någon gång i veckan. Jag tycker att den är läskig och svår. Men det är hur som helst viktigt att komma ihåg att hot om våld är en annan sak än allmänt visande av missnöje. 

Det är helt enkelt inte samma sak att använda hot om våld för att hindra någons existens, och att använda demokratiska styrmedel för att hindra dem att hota andra med våld. Det är inte samma sak att använda hot om våld som att skrika fula ord eller sätta upp klistermärken heller. Eller någon annan sådan där sak som "extremvänstern" anklagas för när vi borde prata om att nazister faktiskt är beredda att använda våld för att få igenom sin våldsideologi.

Jag vet inte vad vi gör åt det. Beväpnar oss? Självförsvar? Våld är läskigt på riktigt. Våld på riktigt är läskigt.




Och det blev väl en lagom dramatisk avslutning?
Slutpoängen är väl typ "jag gillar härskartekniker som analysbegrepp. De är inte allomfattande, men de är lite för användbara för att glömmas bort"

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Om att fråga om samtycke och vara lätt att säga nej till

Sextips för jämställda heteromän