Berättelsen om det osynliga barnet


Läsare som följde den här bloggen eller kände mig för tio år sedan när jag började skriva (ja, Jeu de rôles fyller tio i år), kanske inte tycker att det är särskilt exotiskt eller okaraktäristiskt att jag skaffar tatueringar med muminmotiv. Det är faktiskt ganska många år sedan jag skaffade en senast, och den här har jag tänkt på i några år, så i oktober slog jag faktiskt till och skaffade den. Så det här inlägget kommer att ta vid där jag började senast, med queera läsningar av Tove Janssons författarskap, handla om min nya tatuering, och lite sådana där vanliga tankar om livet och kärleken och annat som intresserar mig.

Berättelsen om det osynliga barnet kommer ur en novellsamling med samma namn från 1962. I korthet går handlingen ut på att Tooticki en dag kommer till muminfamiljen med ett barn som blivit osynligt, och ber dem att göra henne synlig igen. Ninni som flickan heter är förskrämd, artig, lydig och blyg, och har blivit det eftersom tanten hon tidigare bodde hos var kall och ironisk. Hon tyr sig till muminmamman som med kärlek, tålamod och mormors huskur får henne nästan helt synlig igen. Helt synlig blir hon dock inte förrän familjen ska ta upp båten ur havet, och muminpappan roar barnen genom att smyga upp bakom muminmamman och låtsas att han ska putta henne i vattnet. Ninni blir förbannad, flyger fram och biter muminpappan hårt i svansen. Han ramlar i av rena chocken, och Ninni står på bryggan fullt synlig och skrattar högt. Det har blivit ett hemskt ouppfostrat barn av henne, tycker pappan. Men huvudsaken är att hon syns.

Jag läser ganska ofta berättelsen om det osynliga barnet med elever. Den är ett rätt avväpnande sätt att få in dem på att göra symboliska läsningar och tolkningar av budskap i litteratur, eftersom novellen i sig är lättillgänglig och närmast barnslig. Den enklaste tolkningen av novellen ger mig inte så mycket men är vanlig bland eleverna, att den handlar om att barn blir osynliga om man är elak mot dem medan de blir synliga av kärlek och tålamod.

Men det jag gillar med den och läser in som det viktiga budskapet är ett helt annat. Det handlar om att kärlek inte räcker, man måste bli arg också. Ninni blir inte synlig så länge hon är en passiv mottagare av muminmammans omsorger, utan det är först när hon blir arg, tar plats, biter muminpappan i svansen och aktivt försvarar muminmamman, som hon blir fullt synlig.


Så jag skaffade bilden på Ninni som en påminnelse om just det. Det är trevligt att bara vara omtyckt och väluppfostrad, men på något sätt blir man inte helt synlig om man inte kan bli arg och ställa sig upp och försvara saker man tycker om och tror på också. Ninni behöver bli anspråksfull innan hon kan synas helt. Bloggaren Isberg läser hela novellen som kritik mot en viss sorts uppfostran. Den blyga, snälla, försiktiga Ninni skulle helt enkelt kunna beskrivas som lydig, men Tove Jansson ställer inte riktigt upp på det.

Jag tycker att motivet osynlighet är särskilt spännande om man tänker på det som en queer berättelse och kopplar ihop det med den där skuggsidan, som Tove började spela på på allvar ett par år innan den här novellsamlingen kom ut. Här kommer vi tillbaka till det där som mitt förra blogginlägg handlade om, om att stora delar av våra liv liksom blir helt osynliga. Antingen för att olika normer gör att vi har svårt att sätta ord på, komma ut med, begripliggöra våra liv. Eller för att hot om sociala straff eller våld gör att man måste vara hemlig ibland. 

Jag har aldrig förknippat osynlighet med någonting positivt. Ni vet superkraften osynlighetsmantel som ger bäraren makt att se och höra utan att synas. Jag tror att det hänger ihop med den där klassiska härskartekniken osynliggörande, att flera grupper jag tillhör liksom konstant riskerar att utsättas för den. Lite är det en feministisk grej - rätt många verkar vara av åsikten att kvinnor är som bäst när vi är tysta, snälla och fina och inte bråkar. Då är det nödvändigt att ställa sig upp och göra det ändå. 
Lite är det en bisexuell grej - bierasure, att osynliggöra bisexuella, är en grej som både heterosexuella och homosexuella gärna gör. Vi förutsätts gärna vara antingen hetero eller homo beroende på vem vi är ihop med för tillfället. Det ligger många närmare till hands att beskriva att någon "blev lesbisk" i vuxen ålder än att utgå ifrån att hon var bisexuell hela tiden. 

Och så har vi ju bara den där vanliga heteronormen som gör att våra liv inte riktigt räknas som riktiga liv, våra erfarenheter inte är riktiga erfarenheter och våra relationer inte är riktiga relationer om vi inte passar in dem i mallar som heteronormen accepterar, och fy fasen vad trött jag är på den. Därför känns det rätt viktigt just det där med att vägra vara osynlig. Vägra smussla, vägra släta över. Det känns viktigt att kräva plats och vara synlig som hela sig själv. Men det kräver ju just att man tar den platsen, att man gör anspråk, att man är lite obekväm, fräser och bits och att man försvarar det man tycker om (som muminmamman) även om muminpappan kommer att kalla en ouppfostrad och hemsk efteråt.

Så Ninni är där som en bra liten påminnelse om att det inte räcker med att bli älskad eller att andra tycker om bitarna av en som syns. Man måste våga bli arg också, för att vara helt och fullt synlig.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Om att fråga om samtycke och vara lätt att säga nej till

Sextips för jämställda heteromän