När blir ett kulturarv ett kulturarv?

En sån där jobbig frågeställning som jag tror att alla som håller på med någon form av konstutövande som gör anspråk på att vara traditionellt ställs inför, är det där med autencitet. När blir det jag gör traditionellt? Autentiskt? Genuint?

Jag funderade på det lite häromdagen när det var samernas nationaldag. Jag följer rätt många samer på instagram, så en sak jag ofta kommer i kontakt med där är duodji, sameslöjd. Ibland vad som för mig ser ut som supertraditionella kåsor och knivar, och ibland i form av brokadkoltar med tusen lager rockabillyunderkjol och sneakers. Men de själva pratar om det som traditionell slöjd.

Och som någon som står utanför samernas kultur, är jag rätt nyfiken. Vad är det som gör slöjden traditionell? När blir det duodji, och när är det bara slöjd som är utförd av samer? Och vad är det egentligen som skiljer ett tenntrådsarmband av renskinn som en samisk slöjdare gjort, från ett identiskt som en icke-same köpte material till på Panduro och pysslade ihop?
Jag vet inte hur samerna ser på det. Någon som har mer insikt och vill förklara eller resonera för mig, så är jag genuint nyfiken.
Är Stoorstålkas samiska design från butiken i Jokkmokk traditionell?
Jag tänker på den här frågan ganska ofta, slår det mig när jag försöker bryta ner den.
När blir ett kulturarv ett kulturarv? När blir någonting traditionellt? Autentiskt? Genuint?

Jag inledde januari med att knäcka kurbitskoden. Jag har alltid gillat kurbitsar - jag gillar nästan all folkkonst - och är egentligen intresserad av de flesta kombinationer av folklig slöjd, stiliserade blommor och svensk kulturhistoria. Må så vara kurbitsar, eller påsöm, eller skånska yllebroderier eller de där kattunssjalarna till folkdräkter som egentligen inte alls är varken svenska eller traditionella...

Men det tog alltså fram till nu innan jag upptäckte att om jag bara sätter mig och systematiskt försöker knäcka koden, vad som gör att alla kurbitsar är stiliserade symmetriska blommönster, men att alla stiliserade symmetriska blommönster inte är kurbitsar... så kanske jag kan måla dem.
Och det kunde jag uppenbarligen. Så jag har ägnat januari åt att måla kurbits.

Och jag undrar mer och mer vad det är som gör en kurbits till en kurbits.

Det finns liksom ett ursprungligt dalmåleri. Rötter i barockmåleriet, konsthistorisk bakgrund pallar jag inte skriva i detalj. Men jag kan den. Sedan har det ägnat ett par hundra år åt att bli en distinkt estetik som samtidigt finns i en massa olika moderniserade varianter. Och jag blir inte riktigt klok på vad det är som gör att både turistbyråer vid Siljans moderna neonkurbits, syskrin och brudkistor från 20-talet, och trehundra år gamla tapeter, liksom så lätt kan klumpas ihop till ett gemensamt kulturarv.

Jag drabbas av något slags märkligt impostor syndrom när, som de senaste dagarna, folk hör av sig till mig med märkliga beställningar och förfrågningar på kurbitstema. Åtminstone fyra sådana den senaste veckan. Jag tänker att inte är det väl någonting kulturarv eller traditionellt med de där teckningarna jag roar mig med.

Och en liten gnagande röst i mig funderar på om jag hade köpt det rakt av som någonting traditionellt, autentiskt, genuint, ifall jag hade pratat lite mera dalmål.

Fett genuin kurbits by yours truly

När blir en folkdräkt en folkdräkt?
Jag kan titta på bilder och försöka göra likadant. Det här har jag skrivit om rätt många gånger förr. Att de å ena sidan inte är museiföremål att applicera ett reenactment-tänk på. Men att man samtidigt inte vill ta sig så stora friheter att det blir Swedish costume a la Lindsborg Kansas. Jag tänker att många av oss nog gärna vill att det ska finnas en dräktpolis, som kan tala om för oss hur det ska göras för att vara en äkta traditionell folkdräkt, ett riktigt kulturarv.

Lite som vi gärna vill att det ska finnas en HK-polis, som talar om hur någonting är riktiga medeltidskläder. Vad som räknas som autentiskt, genuint, traditionellt.

Gärna ska det vara någon med tolkningsföreträde... (svårt vad gäller medeltidskläderna, men det vore ju soft annars), så att vi kan lita på att någon som vi godkänner som ägare av det där kulturarvet godkänner oss. Vi pratar så himla ofta om kulturarv i termer av kulturell appropriering eller kulturell uppskattning, där det likväl finns något slags utgångspunkt i att vissa människor äger kulturarvet och andra lånar eller stjäl det.

Jag fick frågan om det kan vara kulturell appropriering att måla kurbitsar. Jag biter mig i läppen för att inte dra in den där frågan om vilken anknytning jag egentligen har till Dalarna i det hela. För den är jag eländigt trött på.

Men vad är det som gör ett kulturarv till ett kulturarv? När blir en kultur min att ärva? Om jag förstår traditionen, behärskar dess uttryck och regler? Om jag föddes i den? Om jag tycker om den? Om människor som tittar på mitt yttre eller hör mig prata godkänner mig som bärare av den?

Jag har inget rimligt svar.

Ta lite rimlig kultur istället.

Kommentarer

Art of jean sa…
Samisk kultur eller "det samiska samhället" har ju samma rätt som andra, att leva och utveckla och få testa och ta med dig ( eller lämna kvar) uttryck både från historien och nutid till...framtid? Duodji är ett märke som kräver en viss utbildning och stöd för att gå användas som märkning. Samtidigt som det är ordet för traditionell samisk slöjd, så förstår om du blir förvirrad. Att jag dom sitter hemma och ägnar mig åt duodji, betyder inte att mina armar skoband hamnar i någon slöjd butik och säljs som äkta uppmärkt duodji. Vi hade en tid när vår nationaldräkt ( samernas dräkt är inte en folkdräkt) och sådant som visade att vi var samer, inte gärna bars. Mjukslöjd var inte heller lika högt värderad som samlarföremål. Nu har folk börjat leka med kolten, just för att man börjat strunta i kolt polisen och kan testa andra material, mönster och färger på kolten och i bandväven- men allt har rötter ( inspiration) i det traditionella, i snittet. Stolt och Ställa är samesläjt och de säljer moderniserad samiska tillbehör,med rötter i det samiska formspråket. Vi har samma rätt att bevara och värna om,och samtidigt få utvecklas och pröva oss fram till nya uttryck, dom de moderna, oftarotlösa(?) Och bekväma svenskarna dom har hela världen som ett smörgåsbord... ��
Anneli sa…
Det är precis det där som jag tycker är spännande. Är duodjin du ägnar dig åt hemma mindre äkta än skobanden som säljs som äkta uppmärkt duodji i en butik liksom?

Jag gillar verkligen den där rörelsen med att uppvärdera och leka med kolten och annan traditionell slöjd. Har sett mycket sånt på instagram, sådär kombinationer med supertraditionell koltmodell i familjens färger, fast i paljettyg, med rockabillyunderkjol och sneakers till. Tror att precis sådant skapar lust till traditionen och slöjdandet och hindrar den från att dö ut. Har sett liknande grejer med svenska folkdräkter, men i mycket mindre utsträckning. Jag har absolut gjort mig skyldig till ganska mycket lek med just traditionella svenska dräkter i kombination med moderna uttryck eller tekniker också. Gillar sånt.

Såklart ni har rätt att bevara och värna om och utveckla. Det här är väl ändå inte en fråga om samer vs svenskar, eller några andra? Åtminstone inte från min sida.

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Om att fråga om samtycke och vara lätt att säga nej till