Mediesverige och Missing stairs-problemet

Jag tröttnade på #metoo när det började handla om att hänga ut kändismän.
När jag först såg taggen i mitt flöde var den en sådan där strukturell käftsmäll. Ett par dagar när det verkligen svämmade över med "jag också", "jag med", och där folk skrev betraktelser över vad det innebar för dem att tagga #metoo eller inte. I ett par dagar i mitt lilla isolerade hörn av Facebook var hashtaggen en grogrund för samtal om sexualitet, samtycke, normer och förväntningar, försvarsmekanismer och alla de där normaliserade beteendena som egentligen inte är okej men som vi sväljer hela tiden.

Men sedan hände en grej, rörelsen skiftade fokus, och jag tror att jag kan förklara vad det var som hände. Jag ska bara backa bandet lite.

I mars 2013 introducerade jag begreppet missing stair för lajvsverige. Det är myntat av bloggaren Pervocracy, och metaforen handlar om att vissa människor är som det där trasiga trappsteget i ett gammalt hus, som folk är så vana vid att hoppa över att de inte lagar det. Folk som besöker huset för första gången riskerar såklart att ramla igenom och bryta benen av sig på det, så man kanske ger dem en liten varning, "se upp för det där trappsteget", men människan är liksom kvar och hanteras. I Pervocracys originalinlägg skriver hen om sitt inlägg om en våldtäktsman i sitt lokala community. Omgivningen reagerade på det inte med "va?! har vi en våldtäktsman?", utan med "jag slår vad om att du pratar om den här killen" - det var så brett känt att han fanns där och våldtog folk att man varnade nya medlemmar, fixade barnvakt åt honom på fester och höll ögonen öppna. Men hade någon konfronterat killen? Såklart inte.

Passande nog fick jag en liknande respons på mitt inlägg. Ett antal personer hörde av sig via PM för att fråga "visst handlar ditt inlägg om den här personen?". Åtminstone tre olika namn dök upp som förslag på vem inlägget handlade om. Även mitt lokala community visste om sina trasiga trappsteg men gjorde inte så mycket åt dem, mer än att varna sina kompisar i enrum och hålla ögonen öppna.


Något år senare öppnade facebookgruppen Larp Women Unite, någon startade en tråd för att prata om sexuella övergrepp hon blivit utsatt för inom lajvsverige, och det satte igång en störtflod av sådana här samtal om missing stairs som man brukat varna varandra för IRL, men nu hade ett forum för att göra det på internet. Larp Women Unite blev en revolutionär rörelse, ett par serievåldtäktsmän identifierades och portades från ett gäng lajv, och hobbyn på bred front började snacka om trygghetsarbete och säkerhet. Det här var ett par år före #metoo, men mekanismen var densamma. De oroliga männen, folket som hade kalla fötter och var rädda för förtal, de uppvarvade känslorna, solidariteten, känslan av att nu händer det någonting, grogrunden för samtal om sexualitet och samtycke och alla sådana där saker som vi normaliserar och accepterar fast de egentligen inte är okej.

Och precis som med #metoo lugnade det ner sig efter ett tag. Men jag har absolut en mental lista över män som jag är vaksam runt och inte vill åka på samma lajv som. Det revolutionerande var att folk hade gjort en gemensam ansats att laga den där trappan. Att säga att när det finns ett gäng män som tar sig sexuella friheter på kvinnors bekostnad, är det de som ska bort från hobbyn, inte kvinnorna.

Okej... så nu är vi tillbaka på september förra året och #metoo som briserar i media.


Det började såklart i sociala medier. Och upprop i alla möjliga yrkesgrupper och kontexter. Psykologer, lärare, präster, skådespelare, studenter, jurister, varenda bransch samlade ihop ett #metoo-upprop med någon snitsig hashtag och spred berättelser för att visa att jo då. De trasiga trappstegen finns överallt. Vårt kompisgäng har också ett fall av the creepy dude. Vår arbetsplats har flera. Och precis som i Larp Women Unite ett par år tidigare började folk att identifiera de trasiga trappstegen och göra en ansats att laga trappan.

Och här har vi nog det som jag tycker är, inte konstigast, men ändå på något sätt ganska underligt i sörjan. Att #metoo gick från ett upprop över lands-, kulturs-, bransch-, och klassgränser och började handla om Jean-Claude Arnault, och Fredrik Virtanen, och Lasse Kronér, och Anders Borg och Martin Timell. Det blev liksom en handfull trappsteg som började diskuteras med namn och bild som enskilda fall i medierna. Ett gäng creepy dudes som liksom lyftes fram särskilt. Och jag undrar lite vad det beror på. Och för all del varför jag förväntas vara mer intresserad av dem, än av killarna med liknande CVn som blivit portade från alla evenemang i lajvsverige.

Dels är det kanske den alldeles vanliga kändiskulturen. Att jag faktiskt förväntas bry mig om vad kända personer gör med sina liv. Men sedan tror jag att det finns lite andra bollar i rullning. Kanske är människor i mediesverige en egen subkultur, lite som lajvare eller tatuerare eller juriststudenter. Så himla stort är inte Sverige, så vi bör förmodligen utgå ifrån att en ganska stor andel av journalister, kultureliten, mediefolk och politiker känner varandra. Men medan min subkultur hanterar sina creepy dudes i slutna facebookgrupper och debatterar om de ska få komma på nästa lajv, diskuteras Kronér och Virtanen på kultursidor och debatten handlar om ifall de ska fortsätta leda sina tv-program eller få sina krönikor publicerade. Jag tror inte nödvändigtvis att det handlar om att de skulle vara särskilt mäktiga män som det verkligen ligger i ett allmänintresse att just de outas. Jag tror att det i ganska stor utsträckning är en subkultur av mediefolk som hanterar sin smutstvätt offentligt.

Och klyftan mellan privat och offentligt verkar också vara så himla liten i dagens sociala medie-klimat. Vi använder sociala media för att komma kändisar närmare, men sociala medier är ju liksom både en privat kanal för att hålla kontakten med sina vänner, och en offentlig kanal. Jack Werner skriver om det i sin bok "Jag skiter i om det e fejk det e förjävligt ändå", att det till exempel var högst oklart om det var Anders, eller ex-minister Borg, som skrev det där inlägget på Facebook och bad om ursäkt för att han betett sig mycket olämpligt på en fest. Vännerna svarar först till sin kompis Anders. Men eftersom även den svenska journalistkåren följer Borg på Facebook fick de snabbt byta hatt och skriva som politiska företrädare istället.

I går kväll läste jag en tråd på Facebook där folk var upprörda över att kändismän håller varandra om ryggen och stöttar våldtäktsmän. Det som hänt var att Henrik Schyffert skrivit meddelandet "åh, bästa låten!" till Fredrik Virtanen på Twitter. Om det var skådespelaren och komikern Schyffert som visade stöd för journalisten och våldtäktsanklagade Virtanen, eller om det var Henrik som delade entusiasm över en låt med sin kompis Fredrik - där gick meningarna isär. Det är svårt det där med sociala media.
Och den så vanliga åsikten i lajvsverige: "det är klart du kan vara kompis med honom, men du måste ha förståelse för varför han är portad från en massa lajv. Ta inte med honom på fest heller är du snäll", verkar inte riktigt ha hittat Twitter.


Men alltså egentligen är det ju ingenting nytt med de här sviniga kändismännen. Det är ingenting extraordinärt vidrigt i just deras beteenden som motiverar knytblusmanifestationer, granskningar av Medierna i P1 eller Uppdrag Granskning. Och det tänker jag kan vara en ganska bra grej att komma ihåg.

Det #metoo egentligen visade var att de här killarna finns överallt. Ditt kompisgäng har förmodligen ett fall av the creepy dude, ett trasigt trappsteg. De finns i de flesta bekantskapskretsar, på arbetsplatser, i skolor, fotbollsklackar och hobbyer. Och ganska många av dem är duktiga manipulatörer. De glider undan rampljuset ett tag, kommer tillbaka, ber om ursäkt och hoppas att alla förlåter dem, och så sitter man där med sitt trasiga trappsteg igen. Det har jag sett hända ganska många gånger vid det här laget.

Men revolutioner går långsamt. Häng kvar vid barrikaderna. Fortsätt att prata om trasiga trappsteg. Och sätt ner foten mot dem i ditt lokala community. Det är där det spelar mest roll.

Och vi vet ju det här egentligen. Bland de tusentals personer som satte på sig knytblus för Sara Danius var det förmodligen många som, liksom jag själv, egentligen inte är så jäkla intresserade av Svenska Akademien och deras specifika missing stair. Men åtminstone jag kände igen det där med att vara gnällkärringen som talar om att trappsteget är trasigt och att bli socialt bestraffad för det. Och jag ser hur Sara Danius upprepas i min hobby hela tiden. Att killar som är stora problem lyckas övertyga andra killar om att de egentligen inte alls är något problem och måste få vara med och leka, medan tjejerna som tagit fighten bittert klappar ihop och lämnar arbetet. Och i mitt liv är det problemet viktigare än några kulturprofiler.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Om att fråga om samtycke och vara lätt att säga nej till