Jag är så trött på kläder

Jag är så trött på kläder.

Walk in closet. Stulen bild. Så himla lyxigt och trendigt. 

Jag är så trött på att göra performance av mitt utseende. Och nej, det finns inga neutrala kläder. Kläder är semiotiska - betydelsebärande. Lika lite som det finns neutrala ord, finns det neutrala kläder. Det finns inga "normala", inga "vanliga" kläder. De kommer att berätta saker om dig och vem du är, vare sig du önskar eller inte.

Och jag är så trött på att försöka signalera vem jag är med mitt utseende.

Jag är så trött på bli betraktad.
Jag är så trött på att försöka förhålla mig till att bli betraktad. Eller att inte bli det. Jag är trött på den internaliserade patriarkala föreställningen att mitt värde som kvinna faktiskt avgörs av hur vacker jag är, hur attraktiv jag är, hur gärna människor vill titta på mig. Det är en damned if you do, damned if you don't liksom.

Jamen strunta i det då, och ha bara på dig det du själv vill?

Jag kan absolut försöka. Jag är intresserad av kläder och stil. Jag tycker om att leka med dem och att experimentera med vad som händer med mitt utseende i olika kläder. Det är ovanligt för mig att känna ett behov av att klä mig "som jag tror att andra vill att jag ser ut". Det brukar inte vara grejen.
Är inte grejen.
Men.

Kläder är betydelsebärande. På samma sätt som jag inte kan prata utan att bry mig om vad andra tycker (eftersom hela poängen med tal är kommunikation - om jag inte bryr mig om hur någon annan reagerar på vad jag säger, varför säga  det över huvudtaget?), kan jag inte klä mig utan att räkna med att mina kläder och mitt utseende signalerar någonting.

Och jag är så trött på att försöka förhålla mig till vad mitt utseende signalerar.

Många med det här problemet brukar fastna i något slags jeans, t-shirt och hoodie-klädstil. Den signalerar typ "jag bryr mig om komfort" eller "jag bryr mig inte så mycket om vad jag har på mig". Men jeans, t-shirt och hoodie är jätteperformativa för mig. Det är inte kläder jag känner mig bekväm i. Det är kläder jag använder när jag försöker lajva en normal avslappnad person som inte bryr sig särskilt mycket om sina kläder.

När jag såsar runt hemma och är sjuk har jag två alternativ. Antingen är det sådana där långa flödande klänningar som känns som nattlinnen men ser tjusiga ut. Den här veckan har jag bott i en rosa sådan. Jag äger även en vit. Och varenda gång jag har en sådan på mig, kommer det någon välvillig typ och påpekar att jag har klänning på mig, att det är somrigt eller flickigt eller fint eller uppklätt. Och ibland orkar jag inte riktigt vara den där personen vars kläder folk reagerar på.

Men jag känner mig utklädd i jeans och t-shirt.

Och rätt ofta har jag faser när de flesta kläder liksom bara inte funkar. Jag spenderade oktober, november och december i svart t-shirt, en lång kjol och en lång mysig kofta med djupa fickor. Sedan tappade jag bort den, men det var en skön outfit. Avslappnad. Lättburen. Vi skämtade i arbetsrummet på jobbet om att vi allihop ser mer muslimska ut för varje dag. Längre kjolar, mindre urringningar, mer formlöst, stora sjalar. Och så är jag jättebekväm tills jag undrar om jag ser ut som att jag har kroppskomplex, är frireligiös eller muslim. Om jag ser quirky ut. Lite utklädd. Jag kanske bara borde ha jeans och t-shirt. Men det är inte bekvämt.

Många av mina kläder är för feminina, för sexiga, för tighta, för visuella.
Och jag är så trött på att bli betraktad, på att vara visuell. Jag är trött på att min kropp ser ut på ett visst sätt och på att förhålla mig till hur min kropp ser ut, och vilka kläder jag sätter på den för att signalera vad den är på olika sätt.

Jag är trött på att jag är socialiserad till kvinna och att det ingår att uttrycka sig genom sitt utseende. Jag är trött på att vara socialiserad till att koppla ihop sexuell attraktion med att bli betraktad. På att på något sätt räkna min status i hur attraktiv jag är, och hur attraktiv i hur snygg jag är.

Men nej, jag kan inte strunta i det. Jag kan inte välja att inte vara visuell, med mindre än att hela min omgivning drabbas av en kollektiv synskada.

Jag tänker att det här är känslan många har, när de öppnar sina fulla garderober och säger "jag har ingenting att ha på mig".

För kläder är jävligt tröttsamma ibland

Kommentarer

Unknown sa…
Hej! Har du varit slöjdlärare?

Populära inlägg i den här bloggen

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det

"Lajvare gillar körsång och BDSM"

Samtycke: om gåvor och gummiband