Ord som har smak

Sommaren 2009, i frukostmatsalen på ett vandrarhem i Hamburg. Jag pratar med en tysk som nyfiket frågat massor om Sverige och gett oss bra tips på vad kan ta oss för i den här stan. Varefter han frågar:

"So, how do you say 'I love you' in Swedish?"
"Jag älskar dig"
"Jaah ellsker daay"
"Nästan" säger jag, ser honom i ögonen och artikulerar tydligt.
"Jag. Älskar. Dig."
"Jah, ellskar dei"
"Yeah, almost... Jag älskar dig"

Här börjar jag rodna, bli något generad och avslutar konversationen. Det är ändå något ganska fräckt med att få någon att långsamt, på sitt modersmål, säga frasen "jag älskar dig" flera gånger medan hon ser en i ögonen. Och det är en fras som smakar någonting för mig. Det är ord som betyder något.

Det här är ett spännande språkligt fenomen. Jag brukar tänka på det som att ord smakar. Det finns en stor skillnad i laddning mellan ord man lärt sig på sitt förstaspråk, eller på ett andraspråk i en levande miljö, jämfört med ord som kommer via skolböcker.

Jag vet att "jag älskar dig" heter "Je t'aime" på franska. Men det är en fras som inte betyder någonting för mig. Jag vet vad den betyder rent semantiskt, men hela känsloladdningen går liksom förlorad i översättningen. Jag har aldrig varit kär på franska. Så jag har inga franska ord som smakar tillräckligt mycket för att kunna förklara kärlek.

Anneli på tågluff, sommaren 2009.

En annan pet peeve bland lingvister brukar vara det här missförståndet om att ett språk är rikare eller bättre ju fler ord det har. I själva verket är det så att alla språk innehåller de ord de behöver. När talare hittar språkliga luckor, fyller vi dem med nya ord. Nybildningar eller lånord spelar ingen större roll, vi kan säga alla saker vi vill säga.

Och sådär är det givetvis inte när man lär sig ett främmande språk. Engelska har länge varit ett språk för mig, där jag inte kan säga alla saker jag vill säga. Men det är samma sak där, att ju mer jag använder det i ett levande sammanhang, desto fler ord får smak. Desto mindre behöver jag gå omvägen via svenska för att översätta. De engelska orden blir meningsfulla i sig, börjar smaka någonting, och jag behöver inte tänka på det som att jag egentligen pratar svenska, och bara använder en engelsk översättning för att den jag pratar med ska förstå mig.

Det här är rätt fascinerande iakttagelser. Jag har läst akademisk engelska flytande i åratal, följt med bloggar och diskussioner utan problem, och ofta haft en sådan där block så fort jag försökt skriva någonting som faktiskt är meningsfullt för mig. Sen började jag använda engelska för att kunna delta i den internationella Nordic Larp-scenen, och nu känns det plötsligt naturligt att skriva lajv på engelska. Och sedan började jag lära känna människor på engelska och behövde plötsligt tillgång till mitt känsloregister på det. Och då började det kännas naturligt att skriva dagbok, att prata känslor, att skapa skämt och smeknamn och trams.

Det här är rätt spännande iakttagelser. Jag kan liksom i realtid märka att mitt språk växer. Inte så mycket för att jag lär mig nya ord, som för att orden jag lärt mig får smak, för att de används i en levande miljö med riktiga tankar och känslor kopplade till dem.

Det här skulle jag vilja läsa mer om. Vad händer i hjärnan när man är social eller kreativ eller entusiastisk eller kär på ett andraspråk? Jag har aldrig lyckats förhålla mig så neutral till vilket språk jag pratar, att det bara känns som kommunikationsverktyg utan djupare lager.

Det finns en mening i allt som kan rymmas bakom orden. Men bara ord som faktiskt smakar något, som betyder något. I begynnelsen var ordet, ni vet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det

Om att fråga om samtycke och vara lätt att säga nej till

"Lajvare gillar körsång och BDSM"