Jeu de rôles

v6 - Fnitterpaus

2012-01-16T00:09:00.003+01:00

Vecka 6 har tema humor den här veckan, och Tanja frågar sig varför det alltid ska fnittras när man pratar sex. Jag råkar vara begåvad med en vänskapskrets som inte fnittrar så himla mycket när de pratar sex, kanske för att vi ofta pratar om sex på en ganska akademisk och lite högtravande nivå och betydligt mer sällan om vad vi själva gillar, gör, med vem hur och varför.

Däremot har jag vänner som med jämna mellanrum proklamerar att sex på skämt är typiskt bra sex. Jag ska inte säga så mycket om sex på skämt, eftersom jag inte tror att jag har så värst mycket erfarenheter av det. Däremot tycker jag att det är rätt viktigt att inte ta sex på för stort allvar. Man måste liksom få pausa för att fnittra av sig när man gör det.

Det är helt enkelt ganska mycket som är lite knepigt med sex. Visst har väl de flesta något slags bild av att det idealt ska flyta på smidigt, vara skönt och sexigt och det ska absolut inte vara några problem med att man hållit på för länge i samma ställning så att muskler blir trötta, eller att man inte riktigt vet var man ska göra av alla ben och armar. Men så är det väl oftast inte riktigt. Sex kan vara jävligt bökigt. Och när man äntligen fått till det och ligger och spretar i något slags lustig ställning och förväntar sig att det ska vara skönt, är det så himla lätt hänt, i alla fall för min del, att man istället tittar upp och inser det lustiga i situationen. Att man ligger och krånglar med någon och att man säkert har benen i någon lustig vinkel eller armarna och att de flesta ser ganska fåniga ut när de ligger. Eller att det är med just henom och hur man hamnade just där, och plötsligt måste man liksom skratta åt hela situationen.

Ibland är det så, i alla fall. Och egentligen är det ganska skönt att man inte alltid behöver ta sex på dödligt allvar. Det får vara roligt också, för annars är det tråkigt. Och det är inte kul.

Barmkläde

2012-01-15T23:27:00.003+01:00

I den här bloggens barndom, när jag insett att de flesta inte spontant förstår bloggnamnet Jeu de rôles och hur det stavas, brukade jag hänvisa vänner till att googla på frasen Annelis bröst, så får man upp den. Det stämmer faktiskt!

Idag blir det ett hantverksinlägg och studie i mönsterkonstruktion, eftersom jag börjat inse att jag faktiskt kan sy. Med fokus på, hör och häpna, Annelis bröst!

Dagens uppdrag var att göra ett barmkläde, att ha på lajv under kjortlar och saker, när modern bh känns lite för off. Jag har lite för stor byst för att känna mig bekväm helt utan, men formen på den gör att jag helst vill ha lite för att stadga upp av rent estetiska skäl också. Målsättningen var alltså stadigt och snygga bröst, snarare än historiskt korrekta. Alltså är tight cotehardie inget alternativ.

Jag började göra en principskiss. Grundtanken är något slags blandning mellan en sport-bh och en trekantsbikini. Ett brett band under bysten och två trekantiga kupor som rynkas fast på det, samt ett rejält bakstycke.

Till en början hade jag en plan att försöka få barmklädet att lyfta och puffa upp brösten mot mitten, som snörliv och liknande 1700-talsplagg gör. Tanken var att göra en bred remsa med underbystmåttet och två trekantiga kupor, och se till att remsan var lite för tight och kuporna korta, så att brösten tvingas uppåt. Problemet med det var att bara lakansväv inte lyfter bysten hur högt som helst, utan det hamnade sömmar mitt på dem istället, och de fick en ganska lustig form.

Då kom axelbanden in i bilden, och jag förlängde helt enkelt axlarna med ungefär 7cm, så att det breda bandet hamnade under bysten på riktigt. Det här blev med ens mycket snyggare, och lakansväven gör två ganska mjuka, fina kupor. Problemet med den här varianten var att den inte håller brösten på plats tillräckligt, utan de studsar omkring när man rör sig.

Här kom konceptet med moderna sömnadstekniker in i bilden, och jag la helt enkelt ett gäng bystveck. Ett på varje sida om bröstet. Efter att ha lagt ett veck mitt bak också, sitter barmklädet mycket bättre och brösten hålls ordentligt på plats.

Slutresultatet (under en tröja i brist på kjortel) blir lite sextiotalstoppiga bröst. Avsevärt mindre än i en modern bh (som har vadderade, formpressade kupor, för läsare som inte har överdrivet bra koll på damunderkläder). Men man ser definitivt att jag har bröst, de ser bra ut, sitter där de ska och studsar inte runt. Jag är nöjd!

Nu ska jag bara sy en riktig variant i oblekt linne istället, så har jag inlajv underkläder sedan.

Historiebruk

2012-01-08T20:50:00.007+01:00

På en historielektion med tvåorna på Blackebergs gymnasium började min handledare diskutera historiebruk med sina elever. Historien består av så väldigt många händelser, att det liksom inte går att få en allomfattande och objektiv bild av allt som hänt, utan vi måste hela tiden sålla, lyfta fram och tolka saker. Min handledare visade bilder från judiska förintelsemonument och berättade om hur israeliska skolungdomar får åka på studieresor i Europa och lära sig allt om Förintelsen. Hur man kan lägga alla sådana monument som bilder till varandra och bygga berättelsen om ett Europa som hatade judar så innerligt, att en egen judisk stat kanske var den enda möjligheten. Och hur andra bilder aldrig syns.

Jag tänkte på det nu häromdagen, och så tänkte jag på den där Det blir bättre-kampanjen som RFSL Ungdom hade, när de bad unga hbtq-personer att tala om hur förjävligt de haft det som tonåringar men att det blir bättre sedan. Och så tänkte jag på blogginlägget om att hångla offentligt som jag skrev för ett tag sedan, och på ett par pojkar i min närhet och sedan var jag nästan förbannad.

Jag var förbannad för att historier om stackars bögar och flator som aldrig vågar ta för sig och bli accepterade går hem så bra i offentligheten. Jag var förbannad för att "du vet inte hur det känns att inte våga hångla offentligt" används som argument gentemot heteros som klagar på att vi låter för mycket. Inte bara för att de här historierna faktiskt finns, för det är illa nog, men också för att det hela tiden är dem som lyfts fram. Att så fort det ska pratas om bögar och flator så ska det vara sådana här historier som lyfts fram. Eller solskenshistorier som "min pappa blev inte arg!". För det är rätt förjävligt. Och det är en fråga om historiebruk, lika mycket som israelernas förintelseresor är det.

Så alltså, jag tänker inte acceptera det här. För jag är precis lika gullig, håller handen och pussas offentligt med Lovisa som jag gjort med pojkar jag varit lite kär i. Jag tvekar inte ett par sekunder framför ordet "flickvän" varje gång jag säger det, eller biter mig i läppen när mina klasskamrater pratar om sina män och sambos. Det gör jag faktiskt inte. Kanske är det för att jag är bisexuell, och van vid privilegiet att få prata om min partner hur som helst utan att någon höjer ett ögonbryn.

Och kom igen, om vi håller på och kuvar oss själva, ska gömma oss och inte prata högt om våra flickvänner så att mormor hör eller inte hålla våra pojkvänner i handen på stan för tänk om någon reagerar - sabbar vi inte bara för oss själva då? Vi kan ju sitta hemma i Israel och känna oss förtryckta av omvärlden på slentrian, eller så kan vi ta ett djupt andetag, traska ut i verkligheten och förvänta oss att allt är okej. För det är oftast det. Vi måste helt enkelt ta oss friheten att vara precis som vi är, oavsett, och inte ta för givet att någon annan kommer att gnälla om det.

Så pojkar, hjälp mig, och ta er lite friheter. Prata om killen du gillar utan att du måste säga "fast jag är heterosexuell i alla fall för jag vet inte om jag vill ligga med honom" varje gång. Säg inte "jag är ju den enda bögen här" med deppig min, för det kan du aldrig veta säkert. Och håll din pojkvän i handen på stan och märk att ingen reagerar. Pussas offentligt! Kom ut ordentligt och tala om att det gick bra!

Jag vill höra alla de positiva historierna, och i överflöd. För vi är faktiskt inte mer förtryckta än vi accepterar att bli. Så kan vi inte hjälpas åt och skapa en bild av att vi är precis som folk är mest, att homofobi är så jävla förra millenniet, och att saker oftast är bra?

Var har du varit?

2012-01-05T01:39:00.003+01:00

För inte alls särskilt länge sedan bytte jag till Timeline-varianten på Facebook-profilen. Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad den är bra för, mer än att det är roligt att bläddra tillbaka i sina gamla inlägg. Däremot hittade jag idag en funktion som jag inte sett sedan Facebook var ganska nytt. Den där kartfunktionen där man taggar var man befinner sig.

Egentligen är den ganska enkel. Samma princip som man ser ibland på vandrarhem där det hänger mycket backpackers, eller kanske i samma backpackers sovrum. En världskarta med nålar på, där man får fylla i var man har varit. Helst ska man fylla i var man tagit foton också; Pics or it didn't happen. Och då blir det väl lite samma grej som En lekplats per land. Att visa hur många balla ställen jag hittat lekplatser på.

Jag insåg i alla fall när jag började med den där kartfunktionen att jag faktiskt varit runt på ganska många ställen de senaste åren. Jag undrar om det är lite en reaktion eftersom vi aldrig var på utlandssemester när jag var liten (utom gången min mamma sparade i fyra år och åkte till London med oss en vecka). Så när jag fått chansen att resa utomlands, i regel inom Europa, har jag tagit den. Och på så sätt blev det här inlägget plötsligt en sådan där karta i textversion, lite retrospekt på mina förvånansvärt många utlandsvistelser. På liten budget, med underliga finansiärer, spontant och välplanerat:

2007 var året jag halkade in på ett bananskal i parallellklassens utbytesresa och fick åka till Italien en vecka på skolans bekostnad. Det var också året för min första egna utlandsresa: jag åkte till Chamonix-Mont-Blanc och jobbade på vandrarhem i en månad. Mitt gymnasium fixade platsen, Huddinge kommun pröjsade flygbiljetten och jag arbetade för mat och boende.

2008 tog jag studenten, åkte på 48-timmarskryssning till Helsingfors, men det blev liksom inte mera spännande än så.

Istället sparade jag och Jojjo pengar som galningar för 2009 års projekt, när vi tågluffade runt Europa. Tre veckor, sju länder, många mil på tåg. Självklart finns det en resedagbok därifrån. 2009 måste också ha varit året jag och Hell fick för oss att åka till Berlin i ett par dagar i augusti.

2010 i mars var jag och Hell trötta på den svenska vintern och köpte en chartervecka i Turkiet på sista minuten. Jag har fortfarande varken kommit över chocken hur billigt det var, eller chocken hur traumatiserande det var. Min enda riktiga medelklassemester. Jag tror att det var samma sommar som jag och min mor tog ytterligare en Helsingforskryssning och insåg hur besvärligt det är att hitta gott kaffe i Finland, och samma höst som jag och Rebecka tog en spontan weekend i Köpenhamn. Kärlek på det.

2011 var jag utanför Sveriges gränser i totalt en månad. En vecka i Madrid där jag sov på min brors soffa, drällde runt och hade det skönt, och tre på sommarkurs i Finland.

Jag är forfarande lite nyfiken på vad jag har att vänta mig 2012.

2011 enligt Anneli

2012-01-02T01:48:00.005+01:00

Jag är fortfarande inte riktigt i bloggform, men ett sådant här sammanfattande inlägg över året som varit känner jag ändå att jag vill försöka få ner. För jag gjorde ett precis likadant för precis ett år sedan, och tycker att det är en trevlig tradition att sammanfatta sina år. Så att man inte glömmer bort dem liksom.

2011 inleddes på bröderna Valbergs altan, där vi traditionsenligt sjöng Internationalen, hånglade och skålade i champagne. Vänner och förälskelser avlöste varandra; Rebecka flyttade ut ur min lägenhet och Oscar flyttade in. Vi åt omeletter med mycket ost och drömde om ett 1800-talsbibliotek och en fransk bordell i tvåan i Flemingsberg. Jag skrev bloggutmaningen En månads inlägg och släpade med mig små bruna papphäften överallt. Jag fyllde 21, var på Poetry slam och började skriva estradpoesi igen. Erland lurade in mig i den måsländska frihetskampen och jag fastnade.

Jag jobbade för Tekniska Muséet och lärde mig allt om rymdfärjor. Förälskelser som avlöste varandra. Jag engagerade mig mer för lajv än på flera år, problematiserade och vände ut och in på ungefär allting. Jag och Oscar höll gemensam flytta in- och födelsedagsfest i lägenheten, även om bara mina vänner dök upp. Läste religionshistoria på Stockholms Universitet och var oerhört frustrerad.

Sedan blev det mars och jag engagerade mig ordentligt i föreningen Granland, diskuterade nördfeminism efter årsmöte, sydde en måslandssjal och var överlag galet mycket lajvare. Jag läste in mina dikter istället för att läsa upp dem. Jag såg Paraplyerna i Cherbourg med min mamma på Stockholms stadsteater och den var helt fantastiskt bra. Jag började fundera på veganism. Och så var jag Sverokaktiv och åkte på distriktsårsmöten land och rike runt. Earth Hour. Religion och droger. Härjade på Eriksdalsbadet.

Våld, sex och hantverk på Prolog. Nördfeminism och allmänt queer-genus-tänk. Facebook fylldes av anti-homofobkampanjer och jag tog mod till mig och sökte en sommarkurs på andra sidan Östersjön. Veganpåsk hos min mamma. Triakel släppte en ny skiva som spelades sönder. Sedan arrangerade jag och Niklas en nyuppsättning av Klassfesten, som inte blev så lyckad, men hypen kom igång. Jag lärde mig hantera ett armborst och ninja runt i skogen. Valborg firades på Skansen med Gustav, Kim och Ivar.

Maj inleddes med Brännpunkt Almyra och våra måsländska rebeller fick lite upprättelse efter januari. Inga förälskelser avlöste varandra till min stora förtret. Sedan åkte jag till Madrid och umgicks med min storebror i en vecka, hängde på ekologiska caféer och skrev sjukt många vykort. Skrev en B-uppsats om homoäktenskap i Svenska kyrkan. Blev vegan seriöst även om jag fick en sista månad att äta ost på. Talade om för mina vänner vad jag tycker om med dem. Hälsade på Stellan i Norrköping. Vandrade tre mil.

Sedan kickstartade juni med tre studentskivor och ett bröllop på två veckor. Jag gick upp med min B-uppsats och var plötsligt filosofie kandidat, vilket firades med en isglass på väg till Erlands studentmottagning. Veran gifte sig och vi var lite förvirrade allihop. Gogol Bordello spelade på Gröna Lund, följt av Flogging Molly en vecka senare och jag förstod till sist euforin i att dansa i ett publikhav. Sedan utlovade jag ännu ett klassfestlajv och åkte till Svärdsjö med min mor och de svartvita katterna.

Från Svärdsjö blev det Hallsberg och Hallå OFF, där vi spelade sextonåriga rädda världen-knytt, innan Rebecka åkte vidare direkt till Almedalsveckan med grönsminket kvar bakom öronen. Klass 9b invaderade Sverok Stockholms kansli en tredje gång och det tredje klassfestlajvet blev en succé. Lajvplaner föddes, vänskaper fördjupades, Stockholm plågades av värmebölja och Krigshjärta-hets. Fiktionsgruppen hade utomhus-LAN och jag tog med mig Adam till Svärdsjö en vända till. Norska SSUares sommarläger slutade i blodbad och jag lyssnade på SR dygnet runt. Sedan liftade jag till Stockholm med familjen Wallén; Karin skulle på scoutläger och jag till Finland och lära mig mer om mitt modersmål.

Första augusti vaknade jag i den stora båtens mage, någonstans utanför södra Nylands kust. Installerades i studenthem i Koskela Forsby och ägnade tre veckor åt att leka i Helsingfors medan de sociolingvistiska insikterna stod som spön i backen och jag blev mycket klokare och mycket mer undrande på samma gång. Blev kär i staden Helsingfors på Senatstorgets trappa och drack körsbärsöl på hipsterhak i Berghäll. Pannkaksknytis, tåg till Vasa och full fart halvvägs över Kvarken. Kom till sist ut med en förälskelse. Kaffe i muminmuggar och förtroenden. Och sedan spelade the Ark för sista gången på Gröna Lund, vi var så tonårshomo att man inte visste vart man skulle ta vägen och sommaren var officiellt slut.

Jag blev lärarstudent och Institutionen för Pedagogik och Didaktik undervisade konsekvent med hjälp av avskräckande exempel. Jag läste lingvistik på halvtid och pluggfika på Kafé Klavér var The place to be. Teckenspråkade med Sofia. Terminen gick igång på riktigt, jag blev konfirmand i Katarina församling och månadens stora snackis var lajvet Tre Kronor. Veganer, feminism och finlandssvenska. Valberedde Sverok och inledde stora Riksmötespeppen.

Så blev det oktober. Höstdeppen botades med långpromenader, prat om livet och kärleken i största allmänhet. Jag klippte av mig håret igen och var galet uppfsnofsad på Suit up day. Och så lånade jag ut mitt lajvkoncept till Lovisa som arrangerade en fjärde uppsättning av Klassfesten i Enköping, där den alkoholfria ölen och sexistiska skällsorden flödade. Min farmor fyllde 85 år och jag åkte till Uppland med mina syskon.

I november lajvade jag på Edsviks slott i paljetter och minkpäls. Började praktik på Blackebergs gymnasium och stormtrivdes på gymnasiet. Brevlajvade och fick användning för alla bläckflaskor jag köpte i Frankrike för fyra år sedan. Tog med Signe på museum, såg Hair på Stadsteatern med min mamma och började släpa med mig grabbarna till Skeppis för att dansa. Och så fyllde Lovisa år. Härjade loss på Eriksdalsbadet. Spelade irländsk folkmusik. Älskade eleven som blev fotad med Reinfeldt i t-shirten "We Bildt this city on blood and oil" lite extra mycket. Höll ett gäng lektioner.

Det blev december. Förälskelser avlöste varandra till sist. Jobbade på Kapsylen. Åkte till Grillby och blev ihop med Lovisa officiellt. Sveroks Riksmöte i Nässjö innebar lite kuppande, några blommiga klänningar och hotellrumshäng. Gjorde mina sista veckor på Blackeberg, spelade buddhismbingo, jobbade på Kapsylen och glömde nästan bort julens ankomst. Såg Patriarkus och Kalabalik sätta upp Tidsresenären. Hade en sista galen hemtentevecka, firade jul i stillhet med släkten. Midnattsmässa i Sofia kyrka och nattliga teologiska diskussioner. Så fick vi äntligen lajva en stilla middag hos systrarna Norrhorn, sova i sidenlakan och dricka mousserande till frukost på Gripsholms slott. Jag sydde nya måslandssjalar. Tog med mig syskonen Sjöberg och Lovisa och väntade in tolvslaget på bröderna Valbergs altan och allt var precis som det ska vara.

Gott nytt år!

Kapsylenbilder

2011-12-18T00:14:00.002+01:00

Jag passade på att fotografera lite keramik, fika och släktingar på Kapsylen. Bara för att ni ska tycka att det ser mysigt ut och tänka "attans, nu glömde jag att svänga upp där och ta en fika i år igen!" lite sådär liksom... ^^

Inte skylla på mitt funktionshinder

2011-12-15T19:40:00.002+01:00

Jag råkar ha en rätt rejäl släng av dyskalkyli. Eftersom jag alltid varit ganska bra på matte (jag förstår logik, jag klarar bara inte siffror), har jag aldrig blivit utredd för den, men man behöver inte umgås med mig länge för att inse att jag är närapå totalt sifferblind.

Till exempel är jag helt hopplös på att minnas portkoder, bankomatkoder och liknande. Jag kommer ihåg de fyra siffrorna, men aldrig i rätt ordning. Telefonnummer är helt hopplöst, jag kan mitt eget, men det är typ det. Jag har stora svårigheter med att läsa analoga klockor, kan inte höger och vänster, och har otroligt svårt att inse att det är 10 minuter mellan 14.55 och 15.05, inte en timme. Jag kan inte uppskatta avstånd, och lyckas bara inte greppa att 2600kr inte är 2000kr. När jag räknar gör jag löjliga avskrivningsfel, som just att kasta om siffror, och jag har aldrig lärt mig multiplikationstabellerna.
Men nog om det. Jag är sifferblind, helt enkelt.

Idag, hungrig och trött gick jag ner till Pulsen i Flemingsberg för att handla mat. Min plånbok försvann i förra veckan och jag hade precis fått mitt nya bankomatkort. Plånboken återfanns hos SL Hittegods igår, men jag hade spärrat kortet och fick därför snällt vänta på ett nytt, som alltså kom idag.

Nya bankomatkoder gör mig alltid galet nervös. Så innan jag gick till affären rabblade jag min nya kod ett antal gånger, och försökte få in den i muskelminnet genom att föreställa mig en knappsats och träna. Därefter stoppade jag ned kortet i plånboken och gick till affären.

När jag ska betala och slår in min kod säger dosan "Medges ej, försök igen". Jag börjar nervöst fnittra om att jag fått ny bankomatkod och försöker irriterat ännu ett par versioner av samma fyra siffror i omkastad ordning, innan kassörskan säger "du kommer spärra det om du försöker igen!", och jag inser att hon har rätt. Besviket och förläget lämnar jag mitt berg av varor.

På väg hem bestämmer jag mig för att försöka i bankomaten - den kan ju inte veta att jag just försökte tre gånger i kassan, och visst var det väl de två sista siffrorna som jag kastat om? Så jag går till bankomaten, stoppar in mitt kort, och slår in koden. Den frågar hur mycket pengar jag vill få ut, och när jag ber om 300kr svarar den med att äta upp mitt kort och be mig kontakta min bank.

Arg som ett bi, ledsen och skamsen över att just ha blivit av med det andra bankomatkortet på kort tid vänder jag hemåt och tänker att jag ska så jävla skälla ut Nordea när jag kommer hem till min telefon. Dessutom är jag arg på mig själv och tänker att ungar med dyskalkyli fan inte borde få ha bankomatkort.

Fast vänta nu... andra bankomatkortet på kort tid... var är då mitt förra kort, eftersom min plånbok...

Jag öppnar plånboken och fiskar upp mitt bankomatkort. Det är helt enkelt det gamla, spärrade kortet som jag försökt betala i kassan med, och som bankomaten i Flemingsberg tyckte att det var lika bra att äta upp för mig. Glädjestrålande hoppar jag tillbaka till bankomaten, trycker in rätt kod på en gång, och får ut mina pengar, kan handla mat, och gå hem och äta lunch.

Jag ska inte alltid skylla på mitt funktionshinder. Ibland har det faktiskt ingenting med saken att göra.

2011-12-05T17:07:00.002+01:00

Någonstans kände jag för att skriva, att jag ibland saknar att vara några år yngre och ha lite andra umgängesformer än man är van vid nuförtiden. Som att "ihop" betyder hångla en massa, hålla handen offentligt och vara allmänt söta.
Eller att sova hos kompisar betyder dra fram extrasängen, hänga i pyjamas och ligga och prata en stund rätt ut i mörkret innan man somnar.

Jag trodde kanske ett tag att sånt där var minnen blott, eftersom förhållanden lika gärna kan betyda att man storhandlar och dricker efter maten-kaffe tillsammans, och sova med kompisar kan betyda ligga.
Sådan tur att man alltid kan ändra sig :)

Saker jag vill skriva när jag orkar...

2011-11-29T12:08:00.002+01:00

Okej, några inläggsidéer jag måste utveckla när jag inte sitter på tunnelbanan mot Blackeberg, där jag ska prata reformationen med en klass tvåor.

Jag vill skriva om skolan och hur det är att vara lärarkandidat, hur roligt jag faktiskt har och att jag för ovanlighetens skull är lite orolig att inte passa in och inte vet hur okej det är. Om farhågan att inte bli sedd skillnad på från eleverna och om att det är väldigt roligt att stå längst fram i klassrummet.

Något veganinlägg om att anden är villig men köttet svagt och lite hur det går. En queerparafras att det här med etiketter på sig själv, liksom kostvanor och livsstilar är någonting man måste göra och upprätthålla hela tiden, inte någontingman bara är eller blir.

Kanske någonting mer på det performativa temat, vi hade en galet spännande föreläsning om etnicitet som kulturell konstruktion som jag vill kommentera, för min etnicitet upplever jag ganska ofta som performativ eller konstruerad, av mig och andra.

Eller normkritik och när vi hade temadag om heterosexualitet på min gymnasieskola, men väldigt få ens märkte det.

Eller så kan jag skriva att det är kul att dansa folkdans och att jag lärt mig föra polska, eller om min nya kärlek till knasiga nagellack, eller fundera på varför jag aldrig läser skönlitteratur längre. Man hinner massor med bra idéer på gröna linjen.

Kanske någonting om att ha bilder av diktatorer på väggarna och varför det ibland är roligt och kitsch och ibland rent motbjudande. Eller att jag vill läsa språkvård i Finland eftersom jag tycker att det är så intressant att finländarna upplever svenskan som hotad. Men finlandssvenska kanske ni börjar tröttna på? Nästa Islandstorget. Strax ska jag försöka komma ihåg hela Webers teori om sambandet mellan Calvin och kapitalismen. Över och ut!

Bloggtorka och allmän höst

2011-11-28T20:04:00.002+01:00

Jag är inne i en sådan där fas när jag inte riktigt producerar text. Jag har en massa saker att skriva men tänker aldrig igenom ämnena tillräckligt länge för att det ska bli texter på dem, så jag läser hellre än vad jag skriver just nu. Förlåt! Jag kommer nog igen snart ^^
Eller så börjar jag med någon sådan där fånig bloggutmaning och börjar utvärdera mina husdjur, favoritklänningar, språkfärdigheter, sexuella preferenser eller födoämnesallergier bara för sakens skull. Vi får se. Vad säger ni?

Nuförtiden går det tydligen inte att importera sin blogg till Facebooks anteckningar längre heller. Jag tycker att det är lite synd, för jag gillade verkligen diskussionerna som blev i kommentarsfältet ibland där. Men får väl se vad som händer med det.

Just nu har jag praktik på Blackebergs gymnasium, där jag har religion med treor och följer med på historielektioner jag inte är behörig att undervisa på för fem öre men har roligt på. Jag trivs som fisken i vattnet! Imorgon ska jag snacka Reformationen med tvåor och det ska bli väldigt kul. Någonting om lärarutbildningen kanske det blir också när jag får tummen ur...

Tills dess får ni skriva så läser jag och är glad istället!

Vad heter du?

2011-10-17T23:32:00.003+02:00

Tanja Suhinina skrev om namn. DN skrev om namn. Jag vill också skriva om namn. För att det känns som ett sådant där ämne som man kan babbla på om i timmar. Alla har ett namn, eller flera, och alla har identitet, känslor och åsikter kopplade till vad de heter. Och vad andra heter. Jag frågar ofta mina vänner, dels om sina övriga förnamn, och dels vad de skulle ha hetat om de blivit av det motsatta könet. Bäggedera är roligt, för att det ofta kommer med lite förklaringar och historier. Och för att det faktiskt verkar ligga en del identitet och kulturell bakgrund med i det hela. Sådant är kul att höra folk reflektera över.
Så du som läser det här, vad heter du? Varför gör du det?

Själv är jag folkbokförd som Annelie Helena. Trots att mina syskon (Erik Leonard och Ellica Christina) lyckades få sina tilltalsnamn understrukna och registrerade i folkbokföringen, så fick jag det inte. Så jag heter Annelie Helena, rätt upp och ned. Jag hajar till lite när jag ser den namnformen på mitt pass eller bankomatkort, för det är liksom inte vad jag heter. Helena har jag aldrig kallats för. Det sista e:et i Anneli rationaliserade jag själv bort när jag var 13 och tyckte att det såg snyggare ut utan. Jag tror att det var ungefär då jag började uppmärksamma att åtminstone den ena av mina föräldrar konsekvent uttalar mitt namn med betoningen på första stavelsen, och tog upp det som kanoniskt uttal.

När jag säger Anneli låter det alltså ungefär som Emelie. Jag tjatar om det ibland. Rätt ofta får det slinka igenom, eftersom det verkar som att oavsett hur många gånger jag säger mitt namn, så hör folk det där långa i på slutet, som jag själv inte gillar, men kanske använder parodiskt någon gång ibland.

Om jag hade varit en pojke hade jag däremot med stor sannolikhet fått heta Esbjörn. Vilket jag egentligen är väldigt nöjd med, för jag har aldrig träffat en annan Esbjörn. Det känns inte jättekonstigt, men lite fel generation på det. Ungefär som på de flesta av mina vänners namn, eller andra vänner jag umgås med. När jag var riktigt liten döpte jag mig själv till Erik. Det var vad mina lekkamrater hette, så jag döpte mig själv till det också. Nuförtiden heter jag inte Erik. Ibland heter jag Ninni, Anlei (med varianter), eller i undantagsfall Henning. Men aldrig Erik. Det känns också ganska bra.

Men det var nog om mitt namn. Ännu roligare än mitt namn är att göra en skumning över min vänskapskrets. Min mamma skrattar ibland när jag pratar om mina vänner, och frågar varför jag umgås med så många gamla gubbar och tanter. Jag antar att det är typ Stellan, Signe, Hjalmar, Erland, Björn hon syftar på, men jag är inte helt säker. Mina gymnasieväninnor Helén och Annette lär ha passat in där också. Däremot tycker jag att det är ett ganska roligt mönster, att vi är ganska många som heter saker som är ganska vanliga namn, bara inte för folk i vår egen ålder. Eftersom vi inte alls kände varandra som små och våra föräldrar aldrig träffats. Någon form av gemensamt kulturellt kapital kanske? Vad vet jag?

Gemensamt kulturellt kapital på ett annat sätt, än den där lilla detaljen med att väldigt många killar i vår ålder heter antingen Johan eller Martin, och därför refereras till med sitt efternamn. Ganska nyligen satt vi på Kafé Klavér, ett par vänner, och skulle just bli introducerade för vänskapskretsens senaste Johan-tillskott (en annan väns, relativt nya, pojkvän). Vi har lyckats sätta fingret på regeln att alla Johans respektive har rätt att kalla honom vid förnamn, men om någon annan gör det är det underligt. Däremot kallas inga andra av mina vänner i den här kretsen vid sitt efternamn.

Alltså skämtade vi först om hur absurt det skulle låta om vi plötsligt började referera till varandra som Bengtsson, Nylund, Henriksson och Snygg. Och när stackars Johan kom innanför dörren och presenterade sig var den första frågan "Vad heter du?" följt av ett snabbt "Nej alltså, Johan funkar inte, vad heter du på riktigt?"

Böcker jag gillade när jag var ung och gay

2011-10-16T23:22:00.003+02:00

Förra veckan när jag hade väldigt mycket PMS och livet var allmänt misär sträckläste jag Sofia Nordins "Det händer nu", varefter jag var tvungen att göra en statusuppdatering på Facebook där jag förklarade att jag ömsom gråtit, ömsom lyckorusat genom boken och önskade att den kommit redan när jag var femton. Så bra är alltså "Det händer nu". Hur som helst, tyckte Mattlo att jag skulle skriva ett blogginlägg med några fler boktips.

Det här inlägget var svårt att börja skriva. Dels för att jag ärligt talat inte har hängt med i utgivningen av ungdomsböcker på ett par år, och dels för att jag inte riktigt minns varenda roman jag plöjt i mitt liv. Det är trots allt ganska många. Är man tonåring och vill hitta böcker om homosexuella ungdomar är bibliotekskatalogen ärligt talat det hetaste tipset. Men jag får väl ta och tipsa om några som jag tycker om.

Sofia Nordin, Det händer nu
Bland det bästa i den här genren jag läst. Populär tjej i nian blir kär i sin bästis, det är rätt nervöst och lite turer hit och dit, men det är en förvånansvärt pepp komma ut-historia, där det faktiskt får gå bra. Och det gillar jag verkligen.

Aidan Chambers, Dansa på min grav
Hal och Barry blir ihop. Barry dör i en motorcykelolycka. Hal dansar på Barrys grav, blir arresterad, och skriver för att förklara allt som hände och varför han dansade. Rätt snurrig, en del stora frågor och lite humor. Det är länge sedan jag läste den här, men jag gillar den.

Annika Ruth Persson, Du och jag, Marie Curie
Ärligt talat är det väldigt länge sedan jag läste den här, men jag minns den som bra helt enkelt. Boksidan har lite mer utförliga recensioner.

Tore Renberg, Mannen som älskade Yngve
Norge, 1990. Handlar om huvudpersonen Jarle, hans flickvän, rockband och föräldrar. Och en rätt fascinerande förälskelse i den nya killen i klassen, töntiga, lite märkliga Yngve. Inte snuttegullig någonstans, men det finns en bra filmatisering.

Sarah Waters, Ficktjuven
Min skolbibliotekarie rekommenderade Sarah Waters för mig, med motiveringen "hon känns ungefär som Charles Dickens!" Småtjuvar, London, bedrägerier, falskspel och lögn är det i alla fall. Och välskrivet och fängslande så att jag ryser.

Sarah Waters, Kyssa sammet
Pikareskroman, 1800-talets London, där huvudpersonen Nancy slumpvis vandrar från den ena underliga relationen till den andra, blir vuxen och finner sig själv på köpet. Kanske någonting i den stilen. Estetisk är den i alla fall. Bah.

Fannie Flagg, Stekta gröna tomater
Filmen blev kritiserad för att tona ner sitt lesbiska tema, men har sin charm. Boken är mer nyanserad och överlag ännu bättre. Alabama under depressionen, i alla fall, och en stor mängd fascinerande personporträtt. Det är länge sedan jag läste den, men det slår mig ibland hur mycket av den jag kommer ihåg och gillar.

Jag är skitdålig på att skriva korta sammandrag av böcker, som ni märker. Men det var i alla fall några stycken.

v6 - Ett acceptabelt hångelsoundtrack

2011-10-12T13:00:00.004+02:00

Plötsligt är jag lite tacksam över vecka 6, som ser till att jag uppdaterar den här bloggen åtminstone någon gång i veckan. Jag har mycket grejer jag vill skriva men aldrig riktigt orkar sätta mig och formulera ordentliga inlägg om. Men veckans tema är i alla fall sex och musik. Så här får ni jakten på det perfekta hångelsoundtracket, komplett med Spotifylänkar!

Det känns ju som den största filmklichén någonsin, egentligen. Att hångla till något slags sexig musik (vad det nu är), tända ljus och långsamt klä av varandra. Frågan är väl då vad som är sexig musik, och hur man lyckas få det där att bli romantiskt eller sexigt, inte ostigt, kliché och snudd på pinsamt.

Allt som är långsamt och souligt med en stönande sångare går bort för min del. Alla sånger vars text jag kan haja till och störa mig på medan man hånglar för fullt. Jag har aldrig varit typen som tänder levande ljus, strör rosenblad på sovrumsgolvet och vill att min partner ska dansa sexigt. Och alla sånger som explicit handlar om sex. Såhär i efterhand är en av de roligaste trollningarna jag varit med om när jag och Hell en gång var ganska nykära och hånglade loss, och hans rumskamrat drog på Shut up (and sleep with me), på hög volym.

Alla sånger med alltför erotiska eller romantiska texter, som kan uppfattas som lite ostiga, går också bort. Jag älskar Men bara om min älskade väntar och jag har varit femton år och kär till Minnet många gånger, men det skulle liksom kännas fel att hångla till de låtarna.

Slutligen innehåller alla mina spellistor en viss andel ganska töntig musik. När man ligger och sexar för fullt och inser att datorn spelar Siw Malmqvist är det liksom svårt att inte avbryta för fnitteranfall. More kissing in porn! är en rolig låt, men den går garanterat inte att sexa till. Jag kommer är charmig, men den skulle liksom kännas på tok för ironisk.

Den enda låt jag inte kan lyssna på utan att tänka hångla är Heroes med David Bowie. Jag vet ärligt talat inte var det kommer ifrån, men jag har bilden av att varenda tonårsfilm där (det gärna komplicerade och missförstådda) tonårsparet hånglar loss första gången går den på i bakgrunden. Jag tror dock aldrig att jag hånglat till Bowie. Alltså är jag lite nyfiken. Skulle det kännas som ett tonårsfilmhångel och lite kliché? Skulle det kännas sjutton år och missförstådd, ungefär som att hångla till Håkan Hellström? Eller skulle det vara sådär awesome som jag antar att de vill få fram när de drar på Heroes på film? Jag vet inte. Jag är som sagt lite nyfiken.

Tills dess hånglar jag till lite vad som helst när andan faller på. En film man inte orkade se klart kanske. Någonting retrofranskt man inte tänker på texten på. TV:n? Detektivbyrån? Eller tja, jag vet inte riktigt. Hånglar jag till musik tänker jag nog inte på det.

Om kärlekar på låtsas

2011-10-12T00:27:00.002+02:00

En klok vän till mig påstod att förälskelser och relationer ofta är bättre i fiktionen än i verkligheten. Det fastnade, och har gnagit lite i mig sedan dess. Mest kanske för att det finns så många aspekter på förälskelser och att bara vara fiktion, eller åtminstone göra sig bäst som sådan, som jag vill lyfta fram, analysera eller bara lägga märke till.

"I've been in this relation for two years longer than you have!" säger Leonard till Penny i Big Bang Theory. Den scenen får mig att rysa lite och känna igen mig. Jag har i flera år haft för vana att skriva brev till vänner, kärlekar, människor jag känner mycket för. Jag postar aldrig de här breven, däremot. Ofta förblir de viktigaste, vackraste eller mest privata angelägenheterna jag vill dela med personen någonting mellan mig och mina papper, enbart. Vissa människor har jag nästan utvecklat låtsaskompisrelationer till. De som får vara mina berättardu när jag vill förklara tankar eller känslor jag har.

En massa "du" alltså, som har likheter med verkliga människor men lika mycket blir mina projektioner av bra lyssnare, vänner, älskade. Och ofta gillar jag, ärligt talat att ha mina förälskelser på det sättet. Relationer som är härligt kontrollerbara, konstanta, som jag får vara helt ärligt i utan att riskera dåliga svar eller jobbiga reaktioner.

Ibland höjden av öppenhet och ärlighet, men samtidigt det rakt motsatta. Ibland är de där projektionskärlekarna låtsasrelationer, låtsaskänslor och glappet mellan er jag trott att jag älskat och era verkliga jag för stort. (I Leonard/Penny-fallet ringer det en stor varningsklocka för min del. Om man älskat någon på avstånd i två år, hur stor sannolikhet är det att det faktiskt är samma person som den man sedan blir ihop med?)

Jag tänker på er ibland och nästan att ni förtjänar en ursäkt. Dig jag alltid ville kyssa på Centralen men alltid hjälpte släpa dina tunga väskor istället, som jag ofta framhävde som en stor kärlek i din frånvaro men ofta blev menlös, tyst vän i närheten av. Jag har kvar dina bisarra attraktionsförvirrade mail, men läser dem aldrig.
Dig jag pratade livet och döden med i timmar på bron i Flemingsberg och framhävde som kreativ, androgyn, sexig, häftig, utan att jag ville erkänna alla bleka sidorna du ofta var. Som din blyghet, skam och konflikträdsla som alltid slog mig med häpnad fast jag borde vetat bättre.
Dig jag gått ensam och planlöst runt Söder på grund av, i skuggan av en känsla. Som jag tänkt på rätt mjukt och varmt och förvånat insett att vi aldrig flörtar. Du den enda som aldrig lekt, gett mig kyssar eller brev att övertolka utan varit ärlig mot mig jämt (tack för den!). För det är jobbigt att vara Leonard och skönt när man slipper.

Sedan tänker jag att jag inte tänker be er om ursäkt för någonting. Att mina tankar och känslor så ofta rört mig och ingen annan än mig. Att de rört porträtt av er men inte er själva. För att det aldrig blivit mer än så, och tur är väl det. Och att jag varit obesvarat lyckligt kär i mitt eget huvud, är ingenting jag vill ursäkta, ångra eller behöva försvara.

v6 - Offentlighetsminnen

2011-10-06T17:46:00.003+02:00

Veckans tema på Vecka 6 är alltså "Offentligt"

2005. Röda linjen, Stockholms tunnelbana. Jag och A börjar hångla på vägen till centralen. Inte för att vi är kära eller söta eller någonting, vi tycker mest att det är roligt att hångla. Vi är femton och har ingenting emot att synas och höras i vanliga fall heller. Snubben mitt emot tittar nyfiket. När vi säger hejdå för att jag ska kliva av på Centralen säger han plötsligt "är ni sådana där flator?". Jag svarar inte, reser mig och går till dörrarna. Han följer efter. "Är ni sådana där flator?"

2009. Amsterdam, Nederländerna. Jag och J är på väg genom stan när en främmande man börjar prata med oss och frågar vart vi ska. Vi uppger en viss marknad och han erbjuder sig att guida oss dit. Vi påpekar att vi redan hittar, men han ihärdar och börjar gå med oss, är allmänt slemmig och flörtig. J tycker att han är obehaglig och tar min hand. Han ser intresserad ut:
"Are you lesbians?"
"Eh... yes! Very lesbian lesbians! We're together" (underförstått: vi är inte intresserade)
"Oh! Which one of you is dominant in the sex?"

2010. Långholmen, Stockholm. Jag och K har köpt med oss picknick och satt oss på en av klipporna på Långholmen. Vi pratar, eftersom vi är själva småpussas vi. Plötsligt sätter sig ett gäng snubbar på klippan mitt emot. Alltså inte med oss, men tillräckligt nära för att jag plötsligt inte ska vilja kyssas längre. Risken att de ska uppmärksamma det, känna sig stötta eller ropa någonting är ingenting jag vill ta. Vi har ju bara picknick!

2011. Norrmalm, Stockholm. Jag och R har tagit en fika och slagit oss ned på en parkbänk i centrala Stockholm. Promenera hand i hand kan vi göra, eftersom ingen överlag verkar reagera när tjejer gör det. Jag känner mig löjlig som blivit lite reserverad och rädd för att bli konfronterad med det om jag hånglar offentligt. Någon stolthet får man väl ha? Rädsla är väl dåligt? Jag delger den oron, lätt indignerat för R, vi fnittar lite åt den och börjar småhångla.
Och självklart, ett par minuter senare, hör man en tonårskille vråla över hela parken:
"Schysst, får man va med eller?!"

Röck döts och strul med diakritiska tecken

2011-10-06T01:52:00.004+02:00

Dagens lingvistikföreläsning rörde lite snabbt vid konceptet metal umlauts, på svenska även Heavy Metal-prickar. Alltså det här med att hårdrocksband gillar att sätta trema (¨) över alla vokaler för att det ser nordiskt, hårt och ballt ut. Typ som Mötley Crüe eller Motörhead. Jag som svensktalande har otroligt svårt att gå med på att bandnamnen likväl uttalas som Motley Crue och Motorhead.

Jag vet inte om det bara är en skröna, men jag tycker att historien om rockbandet Troja, som också ville testa det här med umlaut-o, och slutligen sätta denna bandlogotyp på t-shirts är så söt. Vem vill inte ha en superhård band-tshirt med texten Tröja?

Jag tycker att diakritiska tecken är jätteroliga, just för att man så spontant tolkar dem efter vilken funktion de har i ens eget språk, men så många verkar så totalt oförstående inför dem på främmande språk. Som när jag läste franska i högstadiet och den ständiga frågan var "måste vi lära oss alla bluppar på orden också?". Och sure, crème fraîche är lite svårt att stava, men det funkar inte riktigt utan alla "blupparna". Och jag har fortfarande inte riktigt kommit ifrån, sedan jag läste De fattiga i Łódź, att det inte är ett L i stadens namn utan ett Ł, som åtminstone enligt wikipedia snarast uttalas som engelska w. Polska verkar överlag fullt med lustiga tecken.

Och så tycker jag att diakritiska tecken är jätteroliga, när man läst Tolkien eller försöker lära sig lajvquenya och inser att Eärendil uttalas som Earendil, och det där eländiga ä är där för att visa engelsktalande att det inte ska vara en diftong. Som man gör i franska (noël).

Och slutligen så tycker jag, på samma tema som det förra stycket, att det är rätt intressant (och stundom rätt jobbigt) att datorprogram utvecklade av engelskspråkiga är hopplösa på att skilja bokstäver med diakritiska tecken på, från dem utan. Särskilt besvärligt blir det ju när som i svenskan ¨ och ˚ inte behandlas som separata diakritiska tecken, utan bara som del av bokstäverna å, ä och ö. Jag stör mig ganska ofta på att Facebooks sökfunktion inte kan skilja a, å, ä, eller att min telefonbok i mobilen sorterar alla namn på nämnda bokstäver under a. Men det gör den.
Nå, det finns säkert en bra förklaring.

Det här med tillmötesgående

2011-10-04T01:00:00.003+02:00

I maj skrev jag att jag tänkte testa att äta helt veganskt över sommaren och sedan utvärdera. I början hade det lite prägeln av att "jag gör det här på låtsas" eller "får jag vara ideologisk på det här sättet?". Sedan spenderade jag sommaren i Dalarna där jag lagade god mat åt stundom inspirerade, stundom skeptiska familjemedlemmar, och i augusti åkte jag till Helsingfors och pluggade i tre veckor. Frikopplad från veganvänner i Stockholm och ständigt utsatt för nyfikna frågor om vad jag äter, varför jag äter det, vad jag tycker om X och Y som har med att äta djur att göra, växte jag rätt bra in i att göra kostexperimentet till en identitetsgrej. Jag var helt enkelt tvungen att hela tiden förklara mina val på egen hand. Och för att kunna förklara varför jag gör på ett visst sätt för någon annan, så att denna kan tycka att det hänger ihop och är vettigt, måste jag tycka att det hänger ihop och är vettigt själv.

Det var utvärderingen. Det är oktober. Jag är fortfarande vegan och tänker fortsätta med det. Jag har börjat få koll på var man hittar mjölkfritt godis och vad man äter när man har ostcravings. Jag har fortfarande ulltröjor. Nog om det.

En sak jag börjar tycka är knivig, är det här med att vara tillmötesgående. Särskilt i situationer där jag är gäst och värden ifrågasätter vad jag äter. I bakhuvudet måste man väl hela tiden hålla att ingen menar någonting illa och att man ska vara trevlig, så det gör jag, men vad jag inte riktigt blir klok på är i vilken utsträckning jag kan vara sanningsenlig och förklara saker så att de makes sense, och ändå trevlig, tillmötesgående och en bra gäst.
Som en släkting jag har, som de senaste gångerna jag besökt fällt kommentaren "jag förstår verkligen inte varför man blir vegan" åtminstone ett par gånger, och föreslår att jag kan smaka på tårtan eftersom äggen är ekologiska.

Säger jag att jag tycker att det är okej att hen äter ekologiska ägg men själv har valt att låta bli av etiska skäl går jag knappast att ta på allvar. Säger jag att även ekologiska tuppkycklingar blir nermalda inom ett dygn, eftersom de inte är lönsamma att föda upp, och jag är emot slentrianmässigt dödande av djur, kan folk antingen bli intresserade, förvånade eller upprörda, och jag riskerar att förstöra lite av den trevliga stämningen på festen.
Jag har försökt att le, rycka lite på axlarna och säga att man väl blir vegan av samma anledning som man blir vegetarian, men det är så luddigt att det kräver följdfrågor. Så jag blir liksom inte riktigt klok på det.

Man vill ha principer. Man vill stå för sina principer. Man vill förklara dem för folk på ett sätt som de förstår och tycker är vettigt. Och samtidigt vill man vara artig, tillmötesgående, trevlig och inte göra någon upprörd. Det är en svår balansgång!

v6 - Smärta, kinkyness?

2011-09-28T23:40:00.002+02:00

Jag försöker hålla jämna steg med vecka 6, men tycker att det är lite många ämnen som är svåra att angripa ur någon bra vinkel. Ställningar som var förra veckans tema har liksom alltid varit ett typiskt sådant ämne som jag inte bryr mig särskilt mycket om. Jag tycker illa om distraktionsmoment av alla de slag när jag har sex, och att hålla på och tänka på var alla armar och ben tar vägen är ett typiskt sådant jag helst inte ägnar så mycket eftertanke åt. Sålänge det funkar och man inte känner sig löjlig liksom...

Veckans, smärta, känns däremot som jag skulle vilja bidra till. Mest för att det anknyter till vad jag skrev för ett par veckor sedan om att lära sig sex. Hela grejen med att människor använder ordet porrskada om precis vad som helst de själva inte gillar i sängen, så om man inte är van vid att prata väldigt grafiskt om sex med sina vänner blir det liksom rätt svårt att avgöra vilka saker som är standard och okej att föreslå, och vilka som kan tolkas som porriga, kinky eller inte riktigt socialt accepterade. Just smärta känns som en typiskt sådan grej, där det verkar råda rätt mycket delade meningar. Synnerligen förvirrande!

Smärta-temat kommer dessutom in på ett av mina favoritämnen när man inte pratar sex. Det här med förflugna associationsbanor. Som att klänning = feminin, heterosexuell = älskar att baka cupcakes = undergiven. Eller rollspel = nörd = kille, luktar svett, kan inte prata med tjejer. Ni vet sådana där. Konceptet gilla smärta i samband med sex verkar som att det ofta riskerar att ramla in i ungefär samma banor.

Som när man blandar ihop alla former av BDSM och refererar till allting som lite kinky, så att smärta måste ha med dominans/undergivenhet att göra. Eller får för sig att smärta = piskor, läder och junk. Alla sådana här grejer verkar ju ha vanilj som motsatsord, och är man vanilj så gillar man ingendera... eller?

Typiskt mig att prata semantik istället för sex, men ja jo. Jag är mer än lovligt jävla vanilj när det kommer till dominanta snubbar som försöker kalla mig fröken på internet och tycker att läder är galet hett (kom igen, det är garvade döda djur) eller att man känner sig mäktig när man slår sin partner. Det kan jag tänka mig att man gör, men är ingenting jag har lust att ställa upp på. Vilket å andra sidan inte säger någonting whatsoever om vad jag tycker om kombinationen smärta och sex.

V6 - Bara, vara, vara vänner...

2011-09-17T18:32:00.002+02:00

Jag trodde inte att jag skulle skriva så mycket själv åt Vecka 6, men veckans tema är ett som jag verkligen kan. Det handlar om att vara vänner.

Jag vill låta det här inlägget kretsa runt kompisfacket. Inte för att jag någonsin förstått mig på det, utan snarare för att jag aldrig gjort det. Jag började fundera i termer runt relationsanarki när jag var 16 ungefär. Inte för att jag någonsin hört begreppet, men för att jag ärligt talat inte förstod skillnaden på vänner och förälskelser. Jag tror fortfarande inte att jag förstår den helt. Jag förstår skillnaden på vänner och folk som inte är mina vänner. Och skillnaden på folk jag är attraherad av och inte attraherad av. Förälskad i, och inte förälskad i. Men inte nödvändigtvis något samband mellan vilka jag räknar som vänner, och allt det där andra.

Hela konceptet med att ha ett kompisfack känns som att det förr eller senare kommer att leda till ångest och panik, eftersom människor överlag tycker om att flytta sig från det fack där man först placerade dem. Gånger man fått för sig att inleda en sexuell relation med en god kompis, och den första och enda förhållningsregeln man gav varandra var "jag är inte din jävla älskarinna nu". Gånger man försökt bryta kontakten med en gammal kompis för att man inte funkade socialt, och han försökt härleda det till att vi slutat ha sex. Man kan använda det för att tala om för vänner som tycker om en att de inte ska tro att det är någonting romantiskt, eller för att låtsas att det inte är något romantiskt. Jag tror att jag varit i de flesta situationer som kan uppkomma av kombinationen vänner, kompisfack, förälskelser och sex faktiskt. Som oron "bara vi inte börjar ligga med varandra och slutar prata på kuppen", eller strävan efter att bli kvarhållen i kompisfacket och "absolut ingenting emotionellt" fast det inte fungerat.

Först osams med kompisfacket blev jag i och för sig på den gamla goda tiden när jag var tonåring och den enda av mina tjejkompisar som inte var särskilt intresserad av killar. När jag började inleda min långa, goda tradition av att bli förälskad i vänner som inte är intresserade på det sättet. Mest för att det i regel innebar att nämnda vänner hade rätt att ställa in träffar med mig för att träffa pojkvänner, släpa med sig pojkvänner till träffar utan att säga till i förväg, eller för all del släpa hem pojkvänner (som jag självklart inte gillade) till min födelsedagsfest, eftersom par ju måste gå på fest tillsammans. Att hela tiden bli nedprioriterad till förmån för de där eländiga pojkvännerna, eftersom jag var "bara kompis" var ingenting som riktigt fungerade.

Jag tycker helt enkelt inte, i regel, att det här med "vara vänner" borde ha ett "bara" framför. Jag har vänner jag är förälskad i, och vänner jag inte är förälskad i. Vänner jag definitivt kan tänka mig att ligga med, och vänner jag inte är intresserad av på det sättet. Och ingendera är särskilt "bara". Man får väl ta det som det kommer, helt enkelt. Istället för att hålla på och kategorisera, rangordna och bestämma och sedan bli irriterad för att ens relationer tar svängar man inte räknat med liksom.

Tillgänglighet i praktiken

2011-09-12T18:38:00.004+02:00

Idag blir det ytterligare ett inlägg på temat tillgänglighet, och hur man i praktiken gör inom en organisation för att den ska vara öppen och tillgänglig för alla. Två begrepp jag tycker är centrala i det här fallet är normalitet och likvärdighet. Jag ska förklara hur jag menar.

När man pratar om tillgänglighet och öppenhet i teorin, blir normalitetsbegreppet väldigt ofta centralt. Tillgänglighet är när så många människor som möjligt lyckas känna att de är helt normala. Är man normal kan man bli betraktad som en individ, utan att begränsas av till exempel sitt kön, funktionshinder, etnicitet eller sexuella läggning. Är man inne i normen, känner sig helt normal, märker man sällan av att normen ens finns. Fungerar rullstolsrampen, specialkosten eller jämställdheten så bra att man kan tänka bort vilket särdrag man nu har, vara helt normal och koncentrera sig på frågan man är på plats för, då är det tillgängligt. Sådant skrev jag om efter Prolog.

En annan viktig del i att vara öppen och tillgänglig för alla är att inte positionera människor som avvikande i onödan, utan låta dem känna sig som normen. Till exempel genom att inte prata om sig själva i grupp som vita, svenska, heterosexuella medelklasskillar i en grupp där dessa förvisso är i majoritet, men som också innehåller utlandsfödda, hbt-personer, tjejer och individer ur arbetarklassen. Eftersom dessa inte kan identifiera sig själva med attributen man beskriver sig som, hamnar de i facket onormala. Det har jag också skrivit om förr.

Hur man jobbar med normalitet i praktiken då? När det handlar om mer än att prata. Där vill jag föra in begreppet likvärdighet. Målet ska vara att alla deltagare, oavsett funktionshinder etc, kan delta i en aktivitet på lika villkor. När man kan delta på samma villkor som alla andra, är man normal, och kan därmed vara vilken individ som helst och fokusera på någonting annat än att känna sig som tjej, bög, funktionshindrad, allergiker, invandrare etc.

Jag tror inte att det fungerar att bara försöka tänka bort alla sådana här epitet och tro att det blir jämlikt och bra då. Tvärtom måste man synliggöra människors egenheter väldigt mycket för att de ska bli helt oproblematiska. Om man är medveten om människors funktionshinder, så slipper de vara sitt funktionshinder.

När hela lajvgruppen ska sy standardiserade gambesoner, och mönstret är anpassat för kvinnliga höfter utan att man flera gånger måste påpeka att man är tjej. När rullstolsrampen är framställd redan när man kommer till lokalen så att man slipper inleda med att leta efter den. När man informerat om sin specialkost i förväg och den är framställd bland all annan mat, så att man odramatiskt kan äta med alla andra. När det finns en stödsekreterare på årsmötet utan att man måste tala om för alla ombud att man är dyslektiker. När folk går ut ur busskuren innan de tänder sin cigarett, och därmed besparar en en hostattack. Och när man inte behöver tacka nej till sociala evenemang för att de är förlagda till en för dyr krog med åldersgräns...
När det är självklart att alla ska kunna delta på lika villkor utan att känna sig hemska, besvärliga eller ovälkomna för att de har andra krav för att kunna delta än vad majoriteten har.

Då kan vi prata tillgänglighet.

Skjortäventyr

2011-09-10T13:36:00.004+02:00

För ett par år sedan önskade jag mig herrskjortor i present av min pappa. Min pappa brukade vara grymt bra på att köpa kläder jag tyckte om till mig när jag var liten, det ska han ha cred för, men just när det kom till herrskjortorna missförstod vi varandra lite. Så jag har ett par rutiga flanellskjortor som är för stora för att använda som kläder. Jättesköna som sovtröja eller morgonrock men ingenting jag går till skolan i.

Hursomhelst tycker jag att det är rätt snyggt med sådana här skjortor, och känner ibland för att väga upp volangklänningarna i min garderob med någonting lite mera standard lajvarkille. Så jag har vid ett par tillfällen senare försökt skaffa mig sådana här skjortor som är lite mera lagom storlek. Jag har en mörkrosa från H&Ms herravdelning som jag tycker om. Min vän Gustav har en likadan, och givetvis sitter den mycket bättre på honom än på mig.

Jag började leta skjorta på Beyond Retro, där det mesta var småtråkigt, dyrt och i viss mån även felmärkt (en skjorta i 100% akryl är inte wool shirt). Så jag begav mig till H&M igen och gjorde ännu ett sådant där försök att gå igenom djungeln av konfektionskläder.

Herrstorleken small sitter i regel ganska bra över mina axlar och bröst. Däremot har jag väldigt smal rygg i förhållande till resten, så där säckar de alltid ordentligt, och att knäppa en liten herrskjorta över höfterna kan vara rätt hopplöst.

Och när jag försökte prova kläder på ett sådant här ställe senast slutade det med att jag badade i en top i storlek 36 samtidigt som jag inte lyckades knäppa jeans i storlek 44. Alltså blev jag rätt nöjd när jag hittade damskjortor i flanell på H&M och gav mig för att prova storlek 38. Som satt bra över ryggen men ingen annanstans. Gick jag upp två storlekar till glipade skjortan bara något över brösten, och åter igen blev jag lite för irriterad på konceptet storleksangivelser för att faktiskt lyckas köpa en skjorta.

Vilket kanske var bra såhär i efterhand, för jag har oväntat höga räkningar den här månaden. Men den här eländiga djungeln bara för att få tag på en skjorta alltså!

Femininiteter

2011-09-10T02:29:00.002+02:00

Förra veckan läste jag lite för mycket genusböcker på en gång, vilket i kombination med en vanlig svängning av dåligt självförtroende ledde till att jag var rätt arg och genuskrisade lite. Lärarkursen jag läser just nu har Fanny Ambjörnssons fantastiska I en klass för sig på litteraturlistan. Där följer hon två klasser med gymnasietjejer och tecknar hur de gör genus, sexualitet och klass. Överlag jättespännande bok. Jag tror att jag hypar den lite.

Jag är kvinna, nöjd så, väldigt tydligt, inte ifrågasatt. Men jag skolades aldrig in i någon av femininiteterna som de här gymnasietjejerna iscensätter. Bara en sådan där grej som att man anser det vara av högsta vikt att killar inte rakar bort sitt kroppshår (för det är bögigt, tydligen) och att tjejer gör det (för annars är det äckligt, tydligen). Eller att man har högre status om man har pojkvän än om man är singel, eftersom det är viktigt att positionera sig själv som heterosexuell kvinna. Och jag har försökt klä ut mig i min systers kläder ett par gånger, men jag fungerar inte med dem heller.

Den andra boken jag läste för skolan förra veckan handlade om flickor och pojkar i läroverk 1927-60. Också där var det väldigt mycket femininitet som skulle skapas genom att dela upp pojkar och flickor, låta dem ha gymnastik och slöjd var för sig, se till att flickorna blev eleganta, duktiga mödrar och pojkarna kunde göra karriär, ja ni vet hela det där köret. Och kombinationen av de här böckerna blev väl lite "riktiga kvinnor är X, jag känner inga riktiga kvinnor".

Nu har jag svängt runt igen, för jag hade en dålig generaliserande genusföreläsning häromdagen. Nu känns det tvärtom som att det är ganska viktigt om man prompt ska prata om tjejer som grupp och killar som grupp, att man måste prata om dem ur ett mer nyanserat och intersektionellt perspektiv. Det finns lugna, snälla killar och högljudda, framåt tjejer. Och galet utseendefixerade killar, tjejer med håriga ben, och en väldigt stor mängd både ungdomar och äldre som förvisso bryr sig mycket om sin framtoning, men medvetet inte vill vara med på den här tråkiga dikotomin mellan 50-talsmän och 50-talskvinnor.

Och hur mycket berörs jag i min vardag egentligen av kvinnors kollektiva underordning? Finns den där? Lite? Hur mycket? Och är det i mitt lönekuvert, när jag står i klädbutiken, i mitt sociala liv, eller när? Var?

Jag vet inte riktigt, alla dagar gör jag inte det. Men visst finns det fler femininiteter än en. Och fler maskuliniteter. Visst finns det många idealtyper att bygga sin egen könsroll runt. Kan vi inte se det ordentligt lite oftare?

V6 - Om att lära sig sex

2011-09-04T12:20:00.005+02:00

Dagens Vecka 6-utmaning har temat "Att lära sig sex". Spontant kommer kanske tanken upp ifall man verkligen behöver lära sig sex, trots allt är det en naturlig drift. Å andra sidan är det väl med sex som med konversation. Att kommunicera är en naturlig drift, men att lära sig språk, och vad och hur saker passar sig att säga är ett samspel med andra som man måste lära sig.

Jag minns inte när jag hörde talas om sex första gången. Förmodligen var det väldigt tidigt. Det där mytomspunna knulla var någonting man inte relaterade till sig själv, men såklart var nyfiken på. Jag kommer ihåg sexualundervisningen i sexan där man nog egentligen mått bäst av att få veta lite saker om puberteten, förälskelser och mens. Och jag är tacksam att jag aldrig fick det filmkliché pinsamma "blommor och bin"-snacket med mina föräldrar. Underligt nog pratar jag fortfarande aldrig om sex med familjen.

Som jag skrivit om förut var jag övertygad om att jag var lesbisk tills jag var ungefär 17. Och sex var i min värld väldigt länge någonting man pratade om, inte praktiserade. Och någonting man inte riktigt kände igen som tilltalande eller önskvärt när vuxenvärlden pratade om det. Man skrev till ungdomsmottagningens frågelåda på internet och frågade om man var normal som inte intresserade sig för killar alls, och fick svar i stil med "det kanske bara är en fas". Man läste frågelådesvar i stil med "jag är en kille som gillar att ha sex med andra killar, är jag bög?" och fick svaret "det är inte säkert, det kanske bara är en fas, du behöver inte vara homosexuell för det", och lärde sig att bli arg över en vuxenvärld som inte förstod. Men inte lärde man sig någonting om sex.

Skolan hade temadag på kärlek och sex. I praktiken innebar detta att de tjatade på killarna om att använda kondom, och på tjejerna om att säga åt sina killar att använda kondom. Jag gick fram till informationsbordet och bad att få någonting om tjejers sexualitet, och fick ett vykort som konstaterade att chokladbitar = orgasmer. Jag lärde mig att känna mig alienerad, men inte lärde man sig någonting om sex.

Och man försökte att titta på porr för att lära sig någonting om sex. Och visst var den ibland upphetsande och man fick se hur sexställningar kan se ut i praktiken. Men samtidigt har man sin inre feminist som vet att porren målar upp en låtsasvärld och att många handlingar man ser i porren inte är saker som människor praktiserar i verkliga livet. Ungefär som låtsasvärlden som målades upp i cybersex och vanliga textrollspel med sexuella inslag.
Jag är bara osäker på vilka som är vad, eftersom "porrsex!" känns som någonting folk använder som ett allmänt skällsord gentemot praktiker de själva inte gillar. Och inte lärde man sig så mycket om sex där heller.

Ett antal år och ett antal sexpartners senare känner jag mig fortfarande lite alienerad. Sex är någonting politiskt att bli arg över, det är en vuxenvärld som känns främmande, det är någonting roligt och skönt att göra med kompisar, och en ständig källa till konflikter. Jag kan känna mig vansinnigt osäker på vilka sexuella praktiker som faktiskt är vanliga bland folk, och vilka man inte vågar föreslå för att de bara förekommer i porr. Och överlag känns det som att sex är någonting man måste lära sig genom att faktiskt hålla på med det. All den där teorin man blivit matad med sedan man var liten är som ganska värdelös om man inte kan relatera till och omsätta den i praktiken.

Varför har man delat ledarskap?

2011-09-04T12:03:00.002+02:00

Det verkar som att Vänsterpartiet överväger att införa en lösning med delat ledarskap, som Miljöpartiet redan har sedan rätt många år. Spontant känner jag mig varken för eller emot, men det jag känner att jag inte riktigt förstår är varför man ska ha två partiledare istället för en, och särskilt om det är viktigt att partiledarna är en man och en kvinna.

Det kanske är skönt att alltid ha två, så slipper man de ständiga diskussionerna som Socialdemokraterna råkar ut för. "Är det inte dags för en kvinnlig partiledare snart?", och följande "Det är så orättvist!". Å andra sidan upplever jag inte Vänsterpartiet som ett parti där sådana diskussioner flödar i någon större utsträckning. Under största delen av 90-talet leddes det av Gudrun Schyman, vars ledarskap fortfarande pratas om som någonting väldigt bra för partiet. Därefter Ulla Hoffmann en period innan Lars Ohly. De aktuella kandidaterna för att efterträda honom nu verkar ha en rätt jämn könsfördelning.

Det kanske är skönt att alltid ha två, så kan de fungera som varandras komplement. Som i fallet med Wetterstrand-Eriksson, som verkade väcka helt olika sorters reaktioner och få sympati av olika delar av befolkningen. Det kräver väl å andra sidan att de kompletterar varandra väldigt bra rent personlighetsmässigt. Och är det viktigt att de här två är en man och en kvinna? Av jämställdhetsskäl rent parti-internt? Eller förväntas män och kvinnor ha olika egenskaper som är bra när man ska visa upp sina partiledare utåt?

Jag vet inte riktigt. Miljöpartist-vänner, vet ni? Vänstervänner, vad tror ni?

Det queera i att raka benen

2011-09-03T21:07:00.003+02:00

De senaste dagarnas funderingar började när jag läste Fanny Ambjörnssons bok "I en klass för sig", om hur två grupper gymnasietjejer konstruerar klass, femininitet och sexualitet. Vansinnigt spännande bok, för övrigt.

Men hur som helst, en sak Ambjörnsson visar på, är hur det verkar som att en av de absolut viktigaste avskiljarna mellan manligt och kvinnligt, är förekomsten av kroppshår. Killar ska inte raka bort sitt, tjejer ska inte ha något. Utom givetvis på huvudet, då.

Det där är en sak som jag ibland reflekterat över. Att de flesta tjejer inte ens pratar om sin kroppsbehåring, det är så självklart att man är rakad under armarna och på benen. Det verkar också höra till den sortens ämnen som man tjejer emellan inte pratar om offentligt. Jag kommer ihåg för något år sedan när jag försökte få reda på om det vanligaste är att ha könshår, eller att inte ha könshår. Det lättaste sättet att få reda på hur andra tjejer gör, var ärligt talat att fråga en killkompis, som då förklarade att tjejer i regel inte har könshår heller. Där ser man.

Jag skolades aldrig riktigt in i den här femininiteten. När jag gick i högstadiet var jag dels arg feminist, dels övertygad lesbisk. Alltså kom jag aldrig riktigt in i det här med att tjejer ska göra sig snygga och kvinnliga. För att raka benen är kvinnligt. Jag tror att jag rakade benen första gången när jag var 19, och har aldrig tagit det för vana. Jag är värdelös på att noppa ögonbryn, jag vet inte hur man lägger en bra make-up och min lillasyster himlar alltid med ögonen och suckar argt åt mig när jag ställer korkade frågor om body lotions. Tjejerna jag umgås med har stor utsträckning buskiga ögonbryn och håriga ben de också. Och vi pratar hellre om kultur, människor och politik än om skönhetstips.

Häromdagen fick jag ett ryck när jag var hemma och hade tråkigt, och bestämde mig för att jag skulle raka benen. Ärligt talat kändes det lite malplacerat, lite småtabu, och lite queert. Som att jag bröt mot någon form av könsnorm när jag började raka bort pälsen från smalbenen. Som när de killar jag umgås med någon gång har testat och det blivit bemött med ett höjt ögonbryn, lite fnitter bakom hans rygg eller tyst beundran över det normbrytande i tilltaget. Ungefär den reaktionen kände jag att jag själv skulle vilja ha, och i viss mån kände själv, när jag satte mig och rakade benen.

Tills jag insåg att just ja, jag är biologiskt kvinna. Oavsett vilka normer jag är inskolad i, är det ingen annan som kommer att tycka att det är särskilt underligt när jag rakar benen. Och det blev en hyfsat underlig tankeställare, ändå.

Bloggutmaning jag åtminstone vill följa

2011-08-30T02:03:00.002+02:00

För ett par år sedan skrev jag väldigt mycket om sex. Det blir mindre och mindre. Vilket förmodligen har med förekomsten av monogamt eller obefintligt sexliv för min del att göra, och att det känns dumt att skriva om sex så att någon kan hängas ut eller identifieras.

Däremot tycker jag väldigt mycket om att läsa bloggare som skriver om sex. Så fort det är någorlunda teoretiskt, intressant och handlar om roligare saker än bästa ställningen, så läser jag det gärna. Alltså tänker jag hålla ett öga på bloggutmaningen Vecka 6.

Den går alltså ut på att Tanja Suhinina varje vecka kommer på ett sexrelaterat tema, som olika bloggare sedan skriver ett inlägg på. Veckans är sova ihop. Jag är lite sugen, så jag får se om jag skriver någonting. Oavsett vad läser jag intresserad!

Steampunk och barnsjukdomar

2011-08-28T21:29:00.003+02:00

I en arla urtid fanns landet Lajvien, där det satt tio utbygdsjägare i svart mantel på varje värdshus och var för balla för att prata med varandra. Man kunde rädda världen från att gå under, få sina föräldrar slaktade av orcher, vinna hela kungariket och halva prinsessan på en kafferast, och silvertejpskorvarna var stora och heta. Lyckligtvis har lajvgenren medeltids-fantasy kommit ifrån de flesta av sina barnsjukdomar idag, och de flesta som arrangerar eller åker på lajv i genren kan fokusera på roller, intriger och specifika settings istället för på fantasyklichéer. Det är en typiskt sådan grej som jag gillar med fantasylajv.

Just hemkommen från mitt fjärde steampunklajv har jag insett att steampunk vore en jävligt häftig lajvgenre, om det inte var för att den har så vansinnigt många barnsjukdomar som man inte kommer ifrån. Inte riktigt än, åtminstone.

På steampunklajv är folk lite för balla för att våga prata med varandra. Lite väl ofta sitter det alltså stora klungor av folk i otroliga 1800-talsklänningar, med ett par meters avstånd, och nedlåter sig inte till att interagera med varandra. Aragornvarning!
Ofta är de också lite för snygga för att kunna springa omkring, skita ner sig eller göra någonting särskilt. Man vill inte förstöra nämnda klänningar....
Och Face It... de flesta som lajvat ett tag kan slänga ihop en helt okej medeltidsutstyrsel på ingen tid. Man har grejer att låna, eller låna ut. Standardkjortel 1a är snorenkel att sy, och folk har oftast grejerna. Steampunklajvare verkar ofta antingen ha fokuserat på sin asballa utrustning och glömt att tänka på rollen, eller fokuserat på rollen och har ganska tråkig utrustning.
Det finns lite för många genreklichéer att trilla ner i, för att de känns nya och häftiga. Och så hamnar man plötsligt mitt i någon märklig mysterieintrig och undrar varför man inte bara kunde få köra vanliga människor-emellan-intriger. Och vad är grejen med luftskeppspirater?
Till sist, verkar folk överlag tänka lite för mycket på vad som passar sig, för att det ska hända särskilt mycket eller bli så mycket drama. Man har sina snygga kläder, och god etikett, och av någon anledning blir man förvånad när 1800-talslajv handlar om att kallprata sig själv till leda.

Jag tycker däremot att steampunk och 1800-tal är jävligt snyggt, och hoppas att genren ska slippa ur sina barnsjukdomar och bli fullt spelbar ganska snart. Idealet vore trots allt att lajv framför allt handlade om olika settings. Sedan är genrer som fantasy/nutid/steampunk mest en beteckning på vilken sorts löjliga kläder man har på sig medan man spelar nämnda setting.

Om du älskar

2011-08-28T20:40:00.002+02:00

Ytterligare en dikt som jag skrev i Helsingfors, förmodligen efter att min datorsladd avlidit och jag plötsligt fick väldigt mycket tid på kvällarna. Nu har jag äntligen skrivit rent.

Om du älskar
vill jag ta dig i famnen
vyssja dig hårt och säga
"glöm inte bort din mamma"

Om du älskar
så ta i allt vad du orkar
och viska det i hans öra.

Om du älskar
så svälj henne långsamt
hon är gjord av smör
men där kan finnas glasbitar.

Om du älskar
var inte rädd för de salta tårarna
kyssarna.

Om du älskar
bli inte för lycklig
för lyckan är solgrön och stillastående
som en pott där insekter plaskar.

Om du älskar
ät aldrig hennes ögon
du behöver någon som kan se klart.

Om du älskar
låt det storma omkring dig.
Och andas åtrå känn och skrik
från toppen av ett andetag, och vet att du lever.

Helsingforsdagbok: Avrest

2011-08-19T14:18:00.002+02:00

Det blev ett litet uppehåll i Helsingforsdagboken, i och med att min elsladd bestämde sig för att börja spruta glöd och smälta sig själv. Jag kände att språkförbistringen och problemet med att hitta i Helsingfors var för stora för att inte ge mig ut på jakt efter en ny sladd i Finland, utan väntar tills jag är åter på svensk mark. Alltså är jag datorlös.

Igår rådde episkt flyttkaos på Anders Korps väg. Städade ur rummet, hade givetvis mer saker än när jag kom (jag köper för mycket kläder, lyckligtvis på Myrorna), slängde en massa papper och drog till Vasa. Efter en tågförsening fastnade vi i metropolen Seinäjoki och blev ett par timmar sena, men allt är fint!

I Vasa har vi checkat in på fint hotell, hoppat i sängarna (som känns som hoppborgar jämfört med plankorna vi sov på i Forsby) och gått på svenskspråkig studentpub. Billig öl och svensk schlager. Jag börjar bli mästare på idiotkonversationer med finlandssvenskar i barer, som i regel inte förstår mina skämt eller säger totalt självklara saker tillbaka. Där har man för att man försöker vara social.

Imorse gick vi upp tidigt och otroligt förväntansfulla på frukostbuffén. Jag har inte ätit frukostbuffé sedan jag blev vegan, och var lite cyniskt pessimistisk i förhand, men är överväldigad och tycker att den var fantastisk. Har fått varm ugnsstekt potatis och svamp, sojayoghurt med färska bär och underbar färskpressad juice. Alltså är jag hyfsat salig och mycket nöjd. Förmiddagen har ägnats åt friluftsmuséet Stundars, och nu är jag kär i små gråa hus och lajvpeppen stiger. Det är fint!

Imorgon ska vi åka otäck båt, mamma, och promenera runt på öar. Hemfärden inleds från Vasa vid 9 på söndag morgon, och ankomst i Stockholm ganska precis 24h senare. Det var den finlandsresan! Åh vad jag gillar det!

Dagens ord

2011-08-13T16:41:00.004+02:00

Dagens ord är en finlandism som gett oss huvudbry sedan vi kom till Helsingfors, och som jag äntligen lyckats klura ut.
Skvär.

Det började med att vi åkte förbi busshållplatsen Joukolaskvären, som ligger på vägen mellan stan och Forsby. Vad en skvär är visste ingen av oss, men roligt lät det i alla fall. Därefter har vi sett fler skvärer, som Fölskvären. Och börjat undra mer och mer vad en skvär egentligen är.

Joukolaskvären heter på finska Joukolan puisto. När jag slog upp puisto visade det sig betyda park. En första ledtråd. En andra ledtråd fick vi när vår norska klasskamrat Sunniva insåg ljudlikheten mellan skvär och square. Fyrkant, alltså.

Nu har jag slagit upp ordet i SAOB och Finlandssvensk ordbok och fått ett tillfredsställande svar:

skvär
öppen plats, liten stadspark
Riddarhusskvären

Jag tycker att det är ganska roligt med just finlandismer som har engelskt ursprung.

Helsingforsdagbok: Shopping och besök hemifrån

2011-08-13T16:33:00.003+02:00

Nu är min undervisning slut. Sista föreläsningen i förrgår, följt av en poesikväll och igår var vi på besök på Forskningscentralen för de inhemska språken. Nu är jag ledig i ett par dagar och sedan ska vi skriva tentamen. Som ofta inför tentamina är jag kolugn och ganska förväntansfull. Det känns bra!

Jag har bekantat mig med de finlandssvenska modernisterna och tycker att de känns som en samling riktigt intressanta prickar. Södergran, Diktonius och Parland föll mig i smaken men Gunnar Björling känner jag en viss aversion inför. Min senaste hypotes är att han helt enkelt känns lite för pretentiös. Men man kan inte gilla allt och det är ganska skönt att man inte gör det. I torsdags kväll hade vi poesikväll på Nordica. Ost, vin, och poeten Peter Mickwitz som var där och läste för oss. Tyvärr inte riktigt min kopp te det heller, men någon form av samtal kring poesi fick vi i alla fall fram.

Igår var jag på Akademiska Bokhandeln och blev förälskad. Den är helt enkelt stor, underbar och har böcker på svenska. Köpte en finlandssvensk ordbok, lite för dyr men synnerligen värd det. Jag tror att den kommer att komma till användning, har bläddrat en del i den och gillar den redan. Dessutom kände jag mig uppmuntrad att sätta ihop mina samlade dikter, så att jag har dem sparade på ett och samma ställe och inte blir av med dem i hårddiskkraschar eller liknande, så jag gick och köpte en vansinnigt dyr men helt underbar anteckningsbok, som jag präntat in dem i. Det känns väldigt bra!

Och idag har min mamma och lillasyster kommit från Stockholm med båt över dagen och hälsat på! Jag är glad, för jag hade saknat dem ganska massor!

Den inte självklara rätten att vara normal

2011-08-12T22:45:00.002+02:00

Det här är en ständigt aktuell fråga. Nu tar jag den en gång till, och den här gången är jag faktiskt ganska irriterad.

Det är ett jävla privilegium att känna sig helt normal, som en självklart välkommen del av ett samhälle. Det är någonting jävligt bra att få känna sig helt normal, och jag ska inte säga att det är få förunnat, eftersom en av poängerna med hela normalitetsbegreppet är att det täcker in majoriteten av en grupp, som får bli normen.

Det är ett jävligt bra samhälle, där så många av människorna som möjligt känner sig normala, inkluderade, välkomna och som folk är mest. Gör de det, betyder det att man har ett samhälle som är öppet och respektfullt gentemot människors olikheter. Det är ett bra samhälle.

Det är ett jävla oskick, när man själv känner sig välkommen, att försöka tala om för andra grupper att de inte är välkomna, och särskilt när man använder argumentet "ni är inte i majoritet". Det är ett jävla oskick, att försöka få det till att majoriteten är detsamma som det enda rätta.

Att väldigt få tycker att ketchup är ett självklart gott tillbehör till sushi, gör inte att det är fel att äta ketchup på sushi, eller att det inte är gott.
Att väldigt få (tyvärr) är veganer, gör inte att veganism är någonting obskyrt eller konstigt, eller fel för den delen, som man borde undvika och som det viktigaste är att den här omhuldade majoriteten slipper kontakt med.
Att väldigt många tycker att tv3 är den roligaste tv-kanalen ger inte tv3 monopol på begreppet underhållning.

Jag känner mig oftast inkluderad i begreppet "majoriteten". Det är en jävla lyx. Kan vi inte bara försöka se till att så många som möjligt känner att de gör det, helst alla, och att resten är välkomna de också?

Kan vi inte sluta sitta och prata om att vi som stor majoritet inte ska bli förtryckta av små minoriteter? Det här året har jag varit i Finland under Prideveckan och sluppit höra ett enda "jag demonstrerar inte att jag är hetero" eller "nuförtiden får man väl inte vara straight och ha sex i missionären längre!". Och det är jag glad för. Herregud vad jag hoppas att ni andra inte behövde höra så mycket skit av det slaget heller.

Men nuförtiden får man ju inte gilla vanliga fantasylajv eftersom det finns folk som gör mer spännande saker. Just ja.
Håll bara tyst med sådant. Klart man får. Åt vilket håll som helst.

Andas på andra sidan

2011-08-10T21:26:00.002+02:00

Ytterligare modernistisk poesi från studentkorridoren i det märkliga landet i öst. Jag överanvänder kanske min mobiltelefon.

Dagens fe:
en digital vän.
Din närvaro alltjämt när jag tänker den. Du svävar.
saktamjukt. hos mig.
och jag känner dig, varsamt
som värmeenergi.
Förälskelse =
Hur hjärtat vibrerar i fas med telefonen.
Jag är på stand-by
på helspänn.
andas i mitt öra, sakna mig visa
ett livstecken! - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Klick! som skulle du skrika. hjärtat
bultar yrvaket
ser mig omkring du talar
i mjukblåljuset. displayen. jag
famlar
handen genom håret
"hur ser jag ut?" jag läser
leende smeker plasten och
kanske vi andas
samtidigt
världar ifrån varandra.
- - - - - - - - -

Helsingforsdagbok: Det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är

2011-08-10T21:15:00.004+02:00

Idag har vi haft ett enormt veganskt pannkaksknytis i studentkorridoren och druckit finsk öl i bastun. Nu är jag blöt, kall och känner mig lite ensam, emedan alla mina stockholmska vänner sitter i en vallgrav på en ö i Östersjön och tittar på halvnakna män som leker med eldklot.

Idag har jag konfronterats med Gunnar Björlings universella dada-individualism. Visst för att det låter ganska roligt att slänga ihop stora mängder onomatopoestiska ljud på ett papper och kalla det konst, men jag blir otroligt provocerad. Det erkänner jag utan omsvep. Jag blir otroligt provocerad av människor som gör kaos med konsten för kaosets skull, och att jag ska lägga intellektuell energi på att försöka analysera detta kaos. Dada känns som den modernistiska poesins svar på trollning. Eller som Jokern i Batman.

Och därför tänker jag parafrasera Södergran och påstå att jag har insett mina dimensioner, och att det icke anstår mig att göra mig mindre än vad jag är. Jag tänker inte slösa intellektuell energi på att försöka finna en mening i konst som är avsiktligt irrationell och avsiktligt nonsens. Jag tänker inte känna mig dyster för att jag inte förstår mig på Gunnar Björling. Det anstår mig inte. Så jag skiter i det.

Däremot tycker jag om Björlings ord-akvareller. Det är en sådan sak som jag tycker om med poesi och tycker att den kan användas till. Samtidigt som det nästan är lite fusk. I en prosatext finns det vissa värdeladdade ord som används för att skapa stämning och känsla. Och så en jävla massa packfluff. Poesin plockar helt enkelt bort packfluffet däremellan.
Vilket jag älskar och uppskattar med den, avundas den för, och tycker oerhört illa om.

Dessa modernister gör för övrigt kaos med mitt språk. Var ska jag kasta av mig den strida ström av modernistisk poesi jag producerar som avrollning efter mina föreläsningar?

Helsingforsdagbok: Sverige kallar

2011-08-09T16:10:00.002+02:00

Den här veckan har vi fem timmars föreläsning om dagen och man är ganska mosig i huvudet när man kommer hem. Det är lite oundvikligt. Ikväll ska vi på en mysig pub med 70-talsinredning och billigt rödvin i Berghäll, men först vilar jag upp mig lite efter skolan.

Idag har Sverige kallat. Man tror att man är lite isolerad från hemlandet när man sitter i Forsby och ens mesta kontakt med Sverige är över Facebook. Som den här veckan kommer vara lite dödare än vanligt, eftersom alla mina vänner är på Rosornas ö, härjar och lever fan. Jag är lite avundsjuk, men det känns fortfarande bra att vara i Finland istället.

Idag har ändå Sverige gjort sig påmint. Dels har jag fått hjälp att skriva ut ansökan om studiemedel, eftersom jag inte har någon e-legitimation och då är det enda sättet att få in ansökningarna att skriva ut, skriva under dem och skicka via post. Så jag måste hitta någon form av improviserat kuvert och ett tjusigt utrikesfrimärke.

Och dels har jag fått antagningsbesked 2 från Högskolenämnden. Utöver de 30hp Lärarprofession som ska bli min heltidssyssla i höst har jag nu kommit in på två fristående kurser i lingvistik också. Med de flummiga namnen "Språk, kultur och tänkande" under första halvan, och "Skrift, språk och människa" den andra halvan av terminen. Jag har fortfarande inte full koll på vad det är, men som halvfarts kvällskurser väcker de mest nyfikenhet, pluggsug och nördglädje. Så jag hoppas på mycket sådant!

Under den här kursen i Finland har jag ju dessutom återupptäckt hur jävla roligt det är med språk, och saknat svenskan lite. Så det här känns som en rätt bra kompromiss.
Herregud vilken seriös högskolestudent jag måste ta och bli i höst. Det ska bli roligt.

Helsingforsdagbok: Litterär modernism

2011-08-08T22:09:00.002+02:00

Det är måndag kväll, jag har just tagit en dusch och är lite för trött för att uträtta någonting men samtidigt lite socialt understimulerad. Så jag lurkar Facebook och skriver dagbok.

En vecka efter ankomsten har jag börjat bli redigt språkförvirrad. Inte så att jag pratar finlandssvenska nu, som farhågan var: vi umgås för lite med finlandssvenskar. Däremot har jag börjat tänka på en märklig finländsktonad svorska. Jag skyller på umgänget med mina allmänt skandinaviska klasskamrater, jag har kursare som pratar danska och norska.

Idag har vi ägnat fem timmar åt att läsa högt och diskutera Edith Södergran. Dikten Fragment från "Septemberlyran" framkallade starka bilder och vackra färger i huvudet på mig. I övrigt var föreläsningen något ostrukturerad men jag var väldigt glad över Ateneum-besöket i förra veckan, för att ha konstriktningar att hänga upp poesin på. Dagens Södergran kändes mycket expressionistisk. Jag har överlag insett att jag tycker väldigt mycket om modernism, och det glädjer mig, för jag har alltid haft svårt för den.

Efter ett par timmars modernismföreläsning är det dock svårt att tänka utan radbrytningar, så jag satte mig ned på ett café och skrev dagbok i diktform, kände lite mycket och var längtande en stund. Sedan åkte jag hem och stekte amerikanska pannkakor som väckte stor förtjusning hos mina klasskamrater. Jäj pannkakor jäj!

Nu på kvällen har jag insett att jag gillar Elmer Diktonius. Och att jag inte har någon lunchlåda tills imorgon och att mitt busskort går ut i morgon bitti, så jag får ta en extra tidig buss till skolan. Det är ingen som vet om vi kommer att få en vecka nya av Nordkurs, som betalade det förra, eller om det blir till att punga ut med 28 euro för ett nytt. Helsingfors saknar studentrabatter, och ungdom är man upp till 16 år. Inte snällt.

Vakna av regnet

2011-08-08T19:53:00.003+02:00

Jag testar modernistisk poesi. Det gör jag aldrig annars, men efter sex timmars föreläsning om den finlandssvenska modernismen är mitt huvud alldeles fullt. Inatt vaknade jag av regnet mot rutan och himlen var alldeles röd. Såhär blev det.

ett tryck
tunga våtvarm
slukar i gråmulen dager
stadens mjuka andetag
över kullerstensgatorna.
vi är blodet
som forsar i dess ådror

sluta läpparna
runt dina sammetsmjuka
smaka dina ord
din tunga
när man vaknar i helsingforsnatten
och himlen är röd
regngråten utanför
skriker ”släpp in mig”.

lägg dina andetag tätt mot mitt öra
känn blodet glittra i mina ådror
tyngden av ditt huvud
mot mitt bröst,
snö i dina ögonfransar.
regnet vilar lätt på gatorna
staden vaknar inte ännu.

Helsingforsdagbok: Ett veckoslut

2011-08-07T18:26:00.004+02:00

Det verkar som att finlandssvenskan gör skillnad på veckoslut (lördag-söndag) och helger (helgdagar) på ett sätt som sverigesvenskan inte gör. I alla fall så tycker jag om terminologin, så det här har varit mitt första veckoslut i Finland.

Man blir lite desorienterad när man inte har någon skola att gå till, har jag märkt. Men det blir till att hitta trevliga saker att göra ändå. Lördagen hade vi tänkt åka ut till Arabia, men det regnade och var mulet hela dagen, så på det viset blev det inte. Istället, för att ha gjort någonting, bestämde jag mig för att åka in till Kampens köpcentrum (som är en hyfsat enorm inomhusgalleria) och gå i butiker. Att gå i butiker i Helsingfors är inte särskilt roligt, det mesta är antingen kedjor som finns hemma också (Lindex, Gina Tricot, Indiska) eller dyr finsk design (Marimekko, Iitala) där man vill ha allt men inte har råd att köpa någonting.

Jag köpte ett par vykort som hamnade på väggen i mitt studentrum och åkte hem, där jag delade en tvättstuga med mina klasskamrater, köpte en påse chips till fredagsmys och såg den fantastiska norska filmen Mannen som älskade Yngve. Jag passade också på att använda bastun, som hade ett par timmars öppen drop-in för damer. Det var dock ingen annan där, så jag satt ensam och läste kurslitteratur i värmen. Väldigt skönt!

Idag åkte vi ut till Arabia där vi fastnade i fabriksbutiken. Muminmuggar är billigare på finlandsbåtarna än här ute, så det är inte mödan värt att åka ut för dem. Jag köpte ändå en, sommarmuggen med Lilla My i andrasortering. Överlag tycker jag väldigt mycket om finsk design har jag insett (som om jag inte visste det, jag har en del hemma). Som Runo-serien från Arabia och Taika från Iitala. Jag börjar förstå folk som betalar galet mycket för porslin som är snyggare än IKEAs. Det ska jag också göra när jag får en oförskämt hög inkomst och mina nuvarande, slitna svarta IKEA-tallrikar är uttjänta. Men det lär dröja ett tag.

Därefter hittade jag Astrid och Apornas Chorizo i en vanlig matbutik och köpte hem ett paket. Fantastiskt gott med svamp, ris och grönsaker! Eftermiddagen har ägnats åt att läsa kurslitteratur och eventuellt blir det väl en öl i Berghäll framåt kvällen. Vi får se. Hur som helst har det varit ett skönt veckoslut!

Helsingforsdagbok: Gator som känns som hemma

2011-08-05T23:49:00.005+02:00

Idag när vi slutade skolan gick jag på Ateneum med en kursare. Finlands nationalgalleri kändes lite som en blandning av Moderna Museet och Nationalmuseum och jag som tycker om modern konst fick ut rätt mycket av samlingarna. Inklusive de ganska icke-moderna, förmodligen naturalistiska konstnärerna från slutet av 1800-talet som målar gatuliv så objektivt och naturligt de kan. Rätt häftiga bilder. Ateneum var mindre än jag förväntade mig för inträdet och vi hann igenom det utan problem på en timma. Men värt ett besök!

Den tillfälliga utställningen just nu om Lappland i den finländska konsten blev jag däremot ganska förvånad och lite störd över. Den kändes exotiserande och oproblematiserande på ett sätt som inte skulle vara politiskt korrekt att sätta upp i Sverige. Det framgick inte om några av konstnärerna faktiskt var samer, men jag såg inga samiska namn bland konstnärerna. Däremot såg jag många porträtt av människor i folkdräkter.

Dessutom har jag läst Edith Södergrans tonårsdikter idag. Ur vaxdukshäftet hon själv skrev ned dem i. Otroligt andäktigt kändes det! Vi var på studiebesök på Svenska Litteratursällskapet i Finland. Som dessutom har en riktigt bra hemsida.

På kvällen valde jag att inte följa med mina kursare till Sveaborg, för det var jag lite för trött för. Däremot blev jag rastlös framåt tiotiden och åkte spontant in till stan. Där strosade jag omkring i Berghäll och andades in staden. Jag förstår vad människor menar när de liknar stadsdelen med Södermalm. Det är ungefär samma backar och blandning mellan riktigt fula 60-talshus och gamla arbetarbostäder från 1800-talet. Och samma sunkiga kvarterskrogar, jag hittade ett antal finska Carmen. Samt ett par hipsterbarer och dyr second hand.

Berghällsbesöket tror jag var bra för mig som varit lite avig gentemot Helsingfors hela kvällen. Jag tycker att det är väldigt skönt att promenera på gator och bara känna mig välkommen. Jag gör det i Stockholm ibland, känner behovet av att göra vissa gator till mina lite extra och promenerar dem utan annat ärende. Och det brukar fungera. Det fungerade ganska bra i Helsingfors också. En fredagkväll där folk ragglar gatorna fram vid halv elva-tiden och skriker på stan.

Slutligen satte jag mig på ett café/bar/allmänt vardagsrum och skrev dagbok. Det är forfarande så väldigt många intryck härifrån som måste bearbetas. Så många essäer jag vill skriva och så många teman jag redan ägnat mig åt i svenskan som berörs och omaktualiseras. Jag ska se hur mycket jag orkar. Men det är mycket spännande tankar.
Det här är en bra resa.

Helsingforsdagbok: En del av sitt hemland.

2011-08-04T22:03:00.003+02:00

Idag har vi pratat om tvåspråkiga myndigheter, om hur den finländska språklagen ser ut i teorin och hur det oftast fungerar i praktiken. Vi har tittat på ministeriers webbsidor som innehållit mångdubbelt mer information på finska än på svenska och på kommersiella aktörer som antingen är enspråkigt finska eller tvåspråkiga på finska-engelska. Och så har vi pratat om hur otroligt dyrt det är med en tvåspråkig stat, att det alltid finns översättarjobb i Finland, och rätten att kunna prata med vården eller socialförsäkringsbyrån på sitt eget modersmål.

Och många reagerar, lite förvånande men egentligen inte, med att undra varför finlandssvenskarna bara inte lär sig finska. Det är ju så dyrt med svenskan och de är ju så få och det finns väl ändå ingen annan minoritet i Europa som har så bra villkor som finlandssvenskarna? Sverigefinnarna är betydligt fler, och har inte samma rättigheter. Vilket ju som vi vet vid det här laget har med politisk historia att göra. Svenskarna i Finland har gått från att tala maktens språk till ett likvärdigt nationalspråk med finskan, de har aldrig varit en förtryckt minoritet som inte erkänts inom landet. Skulle Finland inte ha den historian det har, säg att vi suddar bort all historia och bara råkar befinna oss i ett land med drygt 90% finsktalande, kanske 6% svensktalande och en liten grupp med andra modersmål, så skulle givetvis svenskan inte få den ställning svenskan har idag.

Men samtidigt börjar jag mer och mer förstå finlandssvenskarna och varför de oroar sig. Och att man inte kan bortse från den politiska historien, vare sig för finnarnas del eller för svenskarnas. Och i grunden tror jag att det viktigaste här är känslan av att vara välkommen i sitt eget land. Att man får vara en del av landet man är född i.

Jag tänker på vad som skulle hända om svenska staten stängde alla kyrkor och sa att religion får vara en privatsak men ni ska inte tro att ni kan förvänta er att få hålla mässor, gifta er eller bli begravda inom den. Sådant får ni ta i hemmen. Jag tänker på vad som skulle hända om svenska staten skulle förbjuda alla äktenskap utom heterosexuella. Eller bestämma att det enda språket man får tala i svenska skolor (även på rasterna) är svenska.

Med största sannolikhet skulle väldigt många människor inte känna sig hemma i Sverige längre. Jag själv inräknat. Känslan av att vårt land inte är till för oss, för att några andra har bestämt att den heterosexuella, svensktalande, sekulära befolkningen är majoritet och därför ska sitta på all makt i samhället. Känslan av att inte bli räknad som en riktig svensk, eftersom riktiga svenskar ju är heterosexuella, svensktalande och sekulära. Jag skulle tycka att det var fruktansvärt jobbigt. Om landet jag tror mig leva i och ställa upp för plötsligt inte vill ställa upp för mig längre.

Det vore en sak om Sverige aldrig tillåtit homoäktenskap eller Finland aldrig haft svenska som nationalspråk. Men nu är det inte så, och därför måste man få ta historien med i beaktningen. Därför är den viktig.

Mer reflektioner på det här temat kommer absolut, men det är lite för mycket tankar för bara ett inlägg.

Dagens ord

2011-08-03T23:23:00.003+02:00

Dagens ord, precis före sängdags här i Forsby, blir en lingvistisk term. Inte det förväntade smilis (finlandssvenska för smiley) som jag gått runt och fnittrat lite över hela dagen, utan ett språkdrag som mynnade ut i lite diskussion framåt kvällen.
Dagens ord är hyperkorrektion.

Det låter krångligt, det blir svårt att förklara det, men det är ganska charmigt när man kommer på bra exempel. Jag upptäcker ibland att jag hyperkorrigerar och tycker att det är lite roligt. Hyperkorrektion går alltså ut på att man, mån om att vara tydlig, lägger in språkljud i ord som inte ska vara där egentligen. Jag tar ett par exempel ur mitt eget språk och närmiljö.

Jag uttalar spontant snurrdurr, istället för mer skriftspråksnära -dörr. Någon gång i ett försök att släta över min stockholmsdialekt har jag självklart kallat det snörrdörr istället.

I min förort heter det oftast åtminstonde och på sistonde, fast det inte ska vara några d i ändelsen där egentligen. Det här har jag fortfarande ofta svårt för.

Idag har jag insett att hållplatsen heter Thorildsplan, inte Torhildsplan som jag alltid har kallat den. Det ska alltså inte uttalas något h där.

Och min absoluta favorit-hyperkorrektion som kommer från min kära mor. Som det tog många år för att få reda på att det faktiskt heter apropå (av franska á propos), inte att bero på, som ju faktiskt uttalas ungefär likadant.

Jag älskar hyperkorrektioner och samlar gärna flera. Ge mig fler!

En lekplats per land - Finland

2011-08-03T21:52:00.003+02:00

Igår hade min klass som sagt picknick på Sveaborg och passade på att klara lekplatsutmaningen även för Finland. Såhär såg det ut. Foto: Maria Tiala-Prestjan

Spännande och skojigt med Nordkurs!

Helsingforsdagbok: Om att landa och lite sådant

2011-08-03T17:25:00.003+02:00

Första dygnet i Helsingfors var som sagt lite skrämmande. Jag gömde mig på studentrummet och kände mig melankolisk och resan ned till stan kändes inte alls bra. Förmodligen handlade det lite om att man måste landa i en stad innan man upptäcker den. Och lite om att jag försökte utforska centrum, som känns lite som centrala Stockholm fast ännu större. Jag känner mig inte så hemma på Sveavägen heller.

Den jobbiga centrumturen blev dock värd det morgonen efter när jag och resten av min klass (vi är nio stycken) hoppade på bussen hemma i Forsby, aktiverade våra nya busskort och åkte in till skolan. Plötsligt kände jag att jag åkt den bussen förr och att det var som rutin. Jag kände igen hållplatsnamn och har börjat lära mig vägen till skolan, och plötsligt är det min bussresa.

Föreläsningarna är grymt intressanta. Jag har insett att jag har mer förkunskaper än jag tror och intresse nog för att hänga med på resten. Det känns lite som att vi bara nosar på ytan och jag vill veta mer, men samtidigt blir jag matad med lagom mycket nya spännande grejer. Och det är också en sådan där skön rutingrej, att ha ett universitet att gå till.

Och så sjönk Helsingfors på plats ordentligt när jag efter skolan satte mig högst upp i trappan på Senatstorget med ett par klasskamrater och spanade ner. Det satt en fiskmås på Alexander IIs huvud och kände sig nog som herre på täppan. Jag satt högre upp än den och kände att det här är min stad. Därefter begav vi oss på utflykt och hade picknick på Sveaborg. Riktigt spännande! Man fick gå omkring i alla vindlande gångar, klättra på klippor nära havet och promenera runt på diverse försvarsverk. Kändes som ett perfekt utflyktsmål för skolklasser och förälskade par, så jag hoppas att många sådana åker ut dit.

Men ja jo, nu har jag landat. Nu är det dags att börja utforska den här staden ordentligt.

Helsingforsdagbok: Nationell identitet och språklig

2011-08-03T17:05:00.004+02:00

Första dygnet kände jag mig tämligen desorienterad i Helsingfors, spårvagnarna körde fort och staden var bullrig och främmande. Nu, inne på tredje dygnet, har jag börjat landa ordentligt. Det är väldigt skönt.

Igår hade vi första föreläsningen för terminen. Vi pratade om finlandssvenskt identitetsbyggande, finskt dito och språkpolitisk historia. Det mesta som slog mig var hur nationalistiskt färgade finländska historiska begrepp fortfarande är. Man pratar om korstågstiden (när Finland erövrades av Sverige, trots att varken Sverige eller Finland existerade vid tidpunkten), det nationella uppvaknandet i början av 1800-talet och guldåldern under den värsta fennomanska nationalistiska andan, när alla skulle läsa Kalevala och vara stolta finnar. Det anses fortfarande lite ofinländskt att inte läsa Kalevala och det förekommer att finlandssvenskar får skarp kritik för att inte vara tillräckligt finlänska, eftersom de har svenska som modersmål.

Som svensk har jag svårt att prata om nationell identitet på det här sättet. Vi pratar aldrig om det i Sverige. Kanske är det för att vi inte varit i krig på så många år, och inte känt behovet av att samlas runt några nationalsymboler eller värna vår egen särart på något sätt. När svenskar pratar kulturell eller språklig identitet känns det ofta nästan skambelagt och när Sverigedemokrater och liknande pratar om att vi måste försvara den svenska kulturen blir vi förvånade. Försvara mot vad? Oss själva?

Och så är det spännande att det måste bli en sådan sammanblandning mellan språklig och nationell identitet hela tiden också. Det är väl spöken från språkstriden på 1800-talet skulle jag tro. Men att både finnar och svenskar verkar ha lite problem med att det finns en folkgrupp som värnar om sitt svenska modersmål och samtidigt hejar på Finland i hockey.

Jag vet inte hur många historier jag hört vid det här laget om sverigesvenskar som tror att finlandssvenskarna bryter på finska, erbjuder sig att prata engelska med dem istället, blandar ihop finlandssvenska och finska etc. Eller som, å andra sidan, vägrar gå med på att finlandssvenska invandrare till Sverige är just invandrare.
Och jag börjar höra fler och fler spännande fördomar om svenskan och Sverige från finskt håll, trots att de svenskar som lever i Finland är lika mycket finländare som finnarna själva.

Det här är vansinnigt spännande, men skrämmande också. Jag vill kunna prata språkpolitik utan att prata nationalism eller identitetspolitik. Det verkar de flesta vilja, men det verkar vara ganska olika saker i teorin och i praktiken.

Helsingforsdagbok: Första dygnet

2011-08-01T17:17:00.003+02:00

De närmaste tre veckorna kommer jag nog att använda bloggen rätt mycket som resedagbok. För att faktiskt dokumentera vad jag egentligen håller på med här i Helsingfors, och för att bearbeta lite intryck. För ganska precis ett dygn sedan tog jag färjan från Stockholm och påbörjade den hyfsat långa resan över Östersjön.

Jag köpte sängplats i en delad hytt, som visade sig ligga under bildäck, långt ned under vattenytan. Mina farhågor var att få dela hytt med ett par medelålders ryskor, men mina medpassagerare visade sig vara två trevliga finskor i ungefär min ålder, som släpade med mig på karaoke och skrev upp långa listor med tips på vegetariska caféer, second hand-butiker och barer i min anteckningsbok. Hela resan använde jag alltså mest tafflig bruten engelska, och har inte riktigt hämtat mig språkligt än.

På båten insåg jag den enda viktiga grejen jag glömt också. Min kamera. Alltså blir det inga bilder i den här Helsingforsdagboken. Och min baddräkt, men det är underordnat.

Nåväl, vi blev hämtade med taxi på färjeterminalen och körda ut till Forsby, en förort några kilometer utanför centrum. Trevlig, svensktalande taxichaufför och en hög andra kursare som det ska bli intressant att lära känna närmare allt eftersom. Här har jag boat in mig så gott det går och känner mig ganska hemma, nu när mina böcker står i bokhyllan, ritblock på skrivbordet och en muminmugg med Råddjuret har fått plats i mitt kök.

Eftermiddagen har jag ägnat åt att laga lunch och försöka bekanta mig lite med Helsingfors. De språkliga dilemmana började på bussen när jag försökte köpa en enkelbiljett in till stan. Busschauffören förstod engelska nödtorftigt och jag fick min biljett. Men ungefär så. Väl inne i stan kom jag sedan på att mycket av den här resan går ut på att använda min svenska, se om det fungerar, hur den bemöts och så vidare. Så jag har som mål att försöka prata svenska med så mycket folk i serviceyrken som möjligt.

Hittills går det bra. Jag strövade runt och kom ihåg stadskärnan i Helsingfors och sedan traskade jag in på Donken och köpte franskisar, på svenska, det gick bra. Däremot vågar jag inte riktigt försöka svenska på stan, typ när man får lov att fråga folk om vägen och sådant.
Dagens läxa är att inte skämmas för mitt modersmål och komma ihåg att jag ska testa att använda det. I det ingår också att memorera de svenska namnen på ställena jag är på (eftersom varenda gata, stadsdel etc. har namn på både svenska och finska), så att jag kan använda dem när jag pratar just svenska. För finska kan jag inte.

Nu ska jag snart samlas med gruppen på infomöte, få lite busskort och information och sådant. Men det här känns som en bra början på ett äventyr.

Innehållsförteckning

2011-07-30T17:15:00.006+02:00

Häromnatten frågade jag på McDonalds om de har några veganska sötsaker, och bad att få titta på innehållsförteckningen till chokladdonuts och äppelpaj. Det fick jag inte, men däremot kunde jag få en lista över vanliga allergener som produkterna innehåller. Om jag inte nöjde mig med det kunde jag få prata med en arbetsledare. När jag bad att få prata med arbetsledaren sa han dock samma sak, att listan över vanliga allergener är det enda de delar ut till gästerna.

Förvirrad över ifall det ens är lagligt att göra så konstaterade jag att McDonalds äppelpaj inte innehåller vare sig laktos, mjölkprotein eller ägg och bestämde mig därför för att göra en chansning. Fast det där låg kvar och skavde lite i bakhuvudet, man måste väl ändå dela med sig av innehållsförteckningar när gästerna ber om det?

Så väl hemma gick jag in på McDonalds hemsida, som har en rätt bra användbar allergiförteckning. Om man nu är allergiker. Kryssrutan "vegetarisk" hade varit rätt bra att ha den också, men men.

Efter att ha kollat innehållsförteckningarna på kanelbulle och äppelpaj förstår jag dock varför Donken föredrar att inte lämna ut dessa. Såhär ser de ut:

Kanelbulle
Ingredienser:
Vetemjöl, socker, vatten, margarin (vegetabilisk olja, vatten, salt, emulgeringsmedel: E471 (mono- och diglycerider av fettsyror), antioxidationsmedel E330 (citronsyra) aromer), jäst, äppeljuice, skållat havremjöl, kanel, salt

Paj, Äpple
Ingredienser:
Vatten, äpplen 23%, vetemjöl, socker, vegetabilisk olja, modifierad majsstärkelse, salt, dextros, inverterat socker, kryddor (muskot), naturliga aromer (citronolja), kanelextrakt, citronsyra.

Mono- och diglycerider av fettsyror, modifierad majsstärkelse, inverterat socker, skållat havremjöl, dextros... jag är inte ens säker på vad allt det här är för någonting. Men särdeles gott och nyttigt låter det ju onekligen inte.

Vart hänvisa bofferbarn?

2011-07-30T15:01:00.003+02:00

En liten fundering som kommer upp ibland när man pratar om Sverok och marknadsföring av lajv...

Sveroks officiella hållning i ett par år har varit att vi borde försöka rida på Barda-vågen, få in fler barn i låg- och mellanstadieålder i lajvhobbyn och lära dem vad lajv är genom att marknadsföra boffer för barn, nybörjartolerans och att ha roligt i skogen. Jag brukar höra till dem som gnäller på det här och får ofta svar i stil med "alla är inte elitistlajvare som du!".

Men allvarligt, en sak som slog mig häromdagen. Hur stor del av lajven som arrangeras i Sverige idag egentligen kan möta efterfrågan från en stor grupp boffersugna 6-12-åringar? En pågående tendens i Lajvsverige verkar ju vara att de klassiska lajvien-fantasylajven är på väg ut. Ni vet, lågkravs high-fantasy som kretsar runt ett värdshus. Plötsligt är nästan hela spelkalendern postapoc, vampire och högkravs krigslajv.

Tu Lajv som jag var engagerad i i flera år arrangerade hyfsat nybörjarvänliga lajv med låga utrustningskrav och en rätt blandad grupp spelare. Bylajv med lite spänning och schysst värdshus dit jag definitivt skulle försökt ta med mig en lajvsugen lillebror om jag haft någon. Däremot fanns det inget större utrymme för boffer på Hernedal-lajven, de sista åren var det blankvapen som gällde. Och nu är jag engagerad i föreningen Granland, som har stort bofferutrymme och gillar att visa in nybörjare i hobbyn, men ställer lika höga utrustningskrav på dem som på alla andra och hela den lättsmälta gympasko-prägeln är borta.

Så vart ska jag egentligen hänvisa de boffersugna barnen som fått lära sig av Sverok vad lajv är? Hur många föreningar i Sverige idag arrangerar lågkravs highfantasy-lajv med stort utrymme för mellanstadiegamla äventyrare och boffer? Jag känner till Eleria-kampanjen som pågått sedan tidernas begynnelse, och Pelarbergs-kampanjen. På samma område håller de regelrätta äventyrslajv för barn också, men sedan tar det stopp. Fler nybörjar-fantasykampanjer känner jag inte till.

Så vart ska jag hänvisa bofferbarnen som lärt sig av Sverok hur lajv fungerar? Till de här två föreningarna, som då får väldigt mycket direkt marknadsföring av Sverok som alltså åker på medeltidsveckan för att visa en bild av lajv som inte finns ute i verkligheten? I alla fall inte i någon större utsträckning.

Eller är det jag som är en dryg elitist som helt missat hur många bofferbarn-kampanjer det finns där ute?

Och en annan favoritstilblogg

2011-07-27T23:29:00.005+02:00

Jag snubblade över den här alldeles nyss men blev rätt förälskad. Punkaren på bilden under är direktlänkad härifrån, men alla fotograferade människor är grymt snygga!

Hel looks, alltså. Gatumode från Helsingfors. Helt awesome.

Hijab style

2011-07-27T23:06:00.005+02:00

Ibland funderar jag på varför jag är så otroligt fascinerad av muslimskt kvinnomode. Hela slöjgrejen liksom. Och nu tror jag att jag kommit en rätt bra bit på vägen i funderingarna.

Bland det läskigaste jag vet är att gå in i förortsklädbutiker. Ni vet de där lite sunkiga, där allt är billigt och det inte finns ett plagg som jag skulle kunna tänka mig att sätta på mig. Allra läskigast är butikerna i Tensta centrum, där det finns en hel affär som säljer slöjor men inte ett plagg som ser standard västerländskt ut.

Okej, förvisso tror jag att jag tycker att sådana butiker är lite läskiga av samma anledning som Gina Tricot är läskigt. Jag tillhör helt enkelt inte målgruppen för dem. Men de hjälper ändå till att sprida en bild av att muslimska kvinnor överlag är fult klädda. Och ganska ofta hör jag folk som säger att hijab är fult. Där börjar vi komma in på vad det är jag är så fascinerad av.

Hela grejen med att klä sig hijab är att man döljer stora delar av kroppen. Man visar inte armar, ben eller hår och har löst sittande kläder. Alltså är det värsta utmaningen att ändå vara snygg och hålla stilen. Väldigt mycket av dagens mode bygger liksom på att vi ska visa upp våra klyftor, smala armar och bruna ben. Väldigt mycket av dagens skönhetsideal bygger på att visa upp sin kropp och ha åtsittande kläder på rätt ställen.

Och följaktligen är jag jätteimponerad av alla snygga kvinnor som struntar i det där, döljer sina kroppar och ändå är otroligt välklädda, för det är en utmaning. Som min favoritmodeblogg Hijab Style, vars brittiska skribent är välutbildad och stilsäker. Eller som Amirah Fashion som säljer jilbabs som till och med jag, som har svårt för så pass täckande klänningar, dreglar över.

Dessutom är det en ganska läcker kontrast i en tidsanda när klädkedjorna försöker sälja underkläder med stora plakat på supermodellers avklädda kroppar, att man på Hijab Style och bilderna hon länkar verkligen kan fokusera på kläderna, och inte på modellerna bakom. Snacka om att få välja själv vilken bild man visar upp.

Mellanlandning

2011-07-27T01:27:00.003+02:00

Jag lämnar Stockholm för Helsingfors på söndag. Där ska jag plugga finlandssvenska på universitetet i tre veckor, medan jag bekantar mig med staden och känner mig häftigt utomlands och tillhör en liten språklig minoritet. Det ska bli spännande och kul, även om jag är lite nervös.

Mest är jag nervös inför fåniga trivialiteter som vad man ska packa ner, att jag säkert kommer att glömma en massa viktiga saker och tänk om köket i mitt studentrum inte är trevligt. Och så kommer jag att behöva lära mig en främmande stads kollektivtrafiknät och vara beroende av att informationen jag letar efter finns på svenska hela tiden. Vilket å andra sidan ska bli grymt spännande att se om den gör!

Och ännu fånigare trivialiteter som vilka kläder det är lämpligast att ta med sig.

Jag har tecknat så mycket de senaste dagarna att mina ögon värker. Det är roligt när man har så mycket pepp, men såklart lite jobbigt när man får ont i kroppen av det. Jag tror att jag börjat bli mer och mer som min mamma när det kommer till kreativa verksamheter. Det går helt enkelt inte att göra dem i måttliga mängder, man måste vara överproduktiv.Och så vill jag skriva någonting om sex, raggning och att vara lite rädd för kvinnor. Någonting om hur man faller ned i Nice guy-fällan utan att riktigt förstå det själv, och att jag alltid varit dålig på alla former av ragg som inte innebär fysisk kontakt eller skamliga förslag. Men det lär ta ett tag att formulera någonting bra på den fronten.

Jag vill skriva någonting om trivialiteter som klädstilar också, eftersom jag aldrig riktigt kan bestämma mig för hur jag vill se ut egentligen och ganska ofta känner mig lite utklädd. Särskilt när jag har läppstift eller jeans på mig.

Men nu tänker jag gå och lägga mig. Så det så.

Amen högerpopulism nu då?

2011-07-25T21:00:00.004+02:00

Jag satt uppe i kollektivet i Svärdsjö och tecknade när min mamma kom in på rummet och sa att någon sprängt riksdagshuset i Oslo. Huset saknar tv och internetanslutning, så det blev till att slå igång P1 och höra vad de hade att rapportera. Först Oslo. Sedan skjutningarna på Utöya. Sedan följde två bestörta dygn. Jag tror aldrig att jag blivit emotionellt berörd på en djupare nivå av ett terrordåd eller en katastrof av det här slaget förr.

Jag tror aldrig att jag lyckats relatera till någonting i det här slaget på en tillräckligt nära nivå för att känna mig känslomässigt tagen av det förr. Det senaste vi kommer till i Sverige i den här storleksordningen är väl tsunamin. Jag kände ingen som var i Thailand. Jag kände inte ens någon som hade råd att åka till Thailand. Det gick att bearbeta på en intellektuell nivå, men inte på en känslomässig. Här var offren vanliga norska vänsterungdomar. Det hade lika gärna kunnat vara jag och mina vänner. Den insikten gjorde ont.

Vi spekulerade också om Al-Qaida i början. Men det stämde inte riktigt. Det är en väldig politisk symbolik i att spränga ett riksdagshus. Det är inte att spränga en tunnelbanestation. Vi ironiserade över hur lång tid det skulle ta innan någon expert på radio pratade om islamism. Det dröjde inte länge alls.

Och sedan visade det sig vara en etnisk jävla högerextrem norrman. Och plötsligt pratade media om en ensam galning, inte om en terrorist. Plötsligt pös all ideologi och allt politiskt sprängstoff ur rapporteringen. Och visst är jag lättad över att det inte var en muslim. Visst är jag lite skärrad över hur Sverigedemokraterna och bihangs världsbild där islam målas upp som Det Stora Hotet både är boven i dramat och någonting som lurade de flesta i början.

Men snälla. Det känns som flera år sedan jag hörde någon våga prata om att högerextremister är farliga jävla människor, att nazister leder med 11-0 gentemot islamister när det kommer till politiska mord i Sverige, och att högerpopulistisk retorik där man värnar om nationalstaten, mot kulturmarxismen och mångkulturen för fan nästan är PK i dagens skandinaviska diskussionsklimat, och att det i sig är otroligt läskigt.
Breivik var medlem i Fremskrittspartiet i flera år, inga andra tydliga kopplingar.

Snälla, det är flera år sedan jag hörde någon prata om högerextremt våld utan att säga "amen vänstern då!?". Förvisso var det som hände i Norge en ensam galning som promenerade ut på en ö och började skjuta vilt omkring sig. Den stora majoriteten högerpopulister skulle givetvis inte förespråka massmord på socialdemokrater. Men det är inte en ensam galning som bygger upp en världsbild där muslimerna är det stora hotet mot västvärlden och socialdemokraterna är landsförrädare som hjälper dem. Den världsbilden matas vi med nästan dagligen.

Så snälla, kan vi börja prata om att högerpopulism är jävligt farliga grejer? Den här gången var det en galning som traskade upp och öppnade eld på ett SSU-läger. Våga bara fråga vad vänstern gjorde först. Tänk inte ens tanken.

Kan vi inte sluta dalta med högerextremisterna nu? Kan vi inte sluta låtsas att Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna är ofarliga och att den populistiska retoriken som sprids över Europa tills vi snart inte märker att vi matas med den, kan slå slint och bli jävligt farlig, jävligt läskig?
Det är inte bara galningar som är farliga. Det är ideologier också.

Några andra som utvecklar lite vad jag känner
Enmansutredningen
Martin Peterson på SvD Brännpunkt

Främlingsfientliga partier i riksdagen

2011-07-17T20:04:00.003+02:00

För ett tag sedan ansökte SDU om medlemsskap i LSU (Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer har jag för mig att det står för) och fick avslag. LSU ansåg att Sverigedemokraterna står för odemokratiska värderingar som att göra skillnad på folk och folk och att de därför inte verkar i enlighet med deras syfte. På Sveroks forum blev det såklart lite diskussion om det här beslutet, inte så mycket om huruvida SDU är demokratiska eller inte, men om huruvida det är okej att neka främlingsfientliga partier tillträde eftersom de är just främlingsfientliga.

Ganska ofta hör jag värderelativister som säger att det inte finns åsikter som är fel. Man kan helt enkelt tycka olika, men tycka fel går inte. Rent objektivt kanske det förhåller sig så,men argumentet innehåller alltid ett underliggande "alltså får man inte kritisera folk som tycker annorlunda än en själv". Och det har jag aldrig förstått. Det är väl hela kärnan i en demokrati att man får kritisera andras åsikter för att man tycker att de har fel? Demokrati betyder inte "alla åsikter ska få vara med och leka", utan att vissa åsikter röstas fram som bättre än andra, och de som har de åsikterna är de som får bestämma. Vart fjärde år har vi val för att se om folk i allmänhet fortfarande anser att samma åsikter är de bästa, eller om vi ska byta sammansättning i riksdagen.

Ibland hör jag pragmatiker säga att bara SD får vara med och leka som alla andra, så kommer folk att inse att de har korkade åsikter och då kommer de att backa. Jag tror inte att det stämmer. Jag tror tyvärr att ju mer PK SD blir, desto svårare kommer det vara att bli av med dem. Ju oftare folk upprepar påståenden som att det är tur att SD vågat lyfta frågan om Sveriges överdrivna enorma massinvandring, ju mindre kommer folk att ifrågasätta den här massinvandringen. Som om den verkligen existerade. Ju mer folk säger att "vaddå, de är ju ett politiskt parti som alla andra så de måste ju bemötas med respekt!", ju mer blir Sverigedemokraterna ett parti som alla andra.

Och det är en utveckling jag faktiskt inte vill se i Sverige. Jag vill inte att det ska vara politiskt korrekt att slänga ur sig nya påståenden om muslimskt våld och massinvandring som om det vore rimliga sammankopplingar att göra. Jag vill inte att man ska göra Sverigedemokraterna förbjudna att kritisera eftersom det här ju är ett demokratiskt land och demokratiska åsikter måste respekteras. Jag tycker att det är uppfriskande när folk som Magnus Betnér gör långa genomgångar om hur fel SD har, och ganska befriande när Jimmie Åkesson lyckas göra bort sig själv utan vänsterns eller medias hjälp.

Men snälla. Titta på Danmark. Dansk Folkeparti har blivit insläppta i värmen och det är knappast som att deras politiska resultat gått tillbaka för att de fått vara med och diktera villkoren för den politiska argumentationen i Danmark. Snälla, låt inte Sverigedemokraterna diktera villkoren i Sverige genom att få det till att det är dåligt och odemokratiskt att kritisera dem.

Odemokratiskt vore det att förbjuda SD eller att mörda alla ledande Sverigedemokrater. Det är det lyckligtvis ingen som har förespråkat. Att säga att ett parti har fel och inte borde sitta i riksdagen är däremot inte respektlöst mot någon. Det är snarare en demokratisk skyldighet.

Så romantisk jag blir

2011-07-16T21:21:00.004+02:00

Jag refererade till den här som "den mest romantiska dikt jag någonsin skrivit" i ett inlägg häromdagen, varefter jag kom på att jag faktiskt inte lagt upp den på bloggen. Den hamnade på Facebook från början och kom inte därifrån. Ni som bara följer min blogg via FB (sluta med det, jag har jätteproblem med min RSS-feed!) får alltså se den här dubbelt. Men det struntar jag i. Det här är nog så nära kärlekspoesi jag kommer. Satir!

Brev till hyresgästen i mitt huvud

Hej, du!

Jag tror att det är dags att vi tar ett allvarligt samtal, du och jag. Det är nämligen så att det här inte fungerar längre. Jag släppte in dig i mitt huvud med förhoppningen om att vi skulle kunna samexistera där under någorlunda fredliga former och utan att gå varandra på nerverna, men du har brutit överenskommelsen. Du stökar hela tiden ner bland mina kognitiva förmågor, och jag är grymt trött på oredan du ställt till med min intelligens, den brukar vara skarpare än såhär.

Jag är ganska besvärad över att du brutit dig in i skåpet där jag förvarar minnen. plockat ut några av de bästa och skrivit ditt namn med stora bokstäver på dem. De var faktiskt mina långt innan du flyttade hit. Var snäll och lämna tillbaka dem.

Jag har förresten inte sett min koncentrationsförmåga på flera månader, och den är rätt bra att ha när man skolarbetar. Vi kom väl överens om att ifall du tar den sista får du gärna ersätta den. Och min perception får faktiskt inte bo i ditt rum hela tiden, jag behöver den till annat också.

Ännu mer besvärad är jag över att du börjat ta dig friheter med mitt autonoma nervsystem. Du har ingen rätt att kontrollera min puls och min sömn och det är definitivt inte du som bestämmer i vilka situationer jag ska få hjärtklappning och vilja fly i säkerhet för att inte säga någonting dumt.

Så du, det här fungerar inte längre. Nu kommer du förmodligen att be mig om en chans till och lova att bättra dig, men du har faktiskt fått din chans och jag orkar inte med dig längre. Så det är nog bäst för oss båda om du flyttar ut. Min barndoms berättelser, min naiva rädda världen-attityd och min förkärlek för utstickande kläder vill jag ha kvar, lämna dem i tamburen (snyggt ihopvikta) innan du går, är du snäll. Däremot kan du behålla den där perceptionen, under förutsättning att jag kan sköta mina vanliga åtaganden utan den. Behåll ett par gator jag tycker om också, så blir det säkert rättvist.

Om du går in och tittar i centrala nervsystemet så finns det en stor burk dopamin där. Ta så mycket du vill, jag vet inte hur mycket användning jag har för det när du flyttar. Stäng burken ordentligt efter dig, bara.

Och tack för den här tiden, hyresgäst. På något sätt har det ändå alltid varit trevligt att ha dig här.Vi kanske hörs någon gång.

Vänliga hälsningar

Anneli

Metatekniker i vardagen

2011-07-16T20:52:00.002+02:00

En sak som börjat smyga sig in mer och mer i mitt lajvande är metatekniker. Från att vara någonting obskyrt och spelstörande har de blivit en ganska naturlig del av lajv, och fler och fler av mina vänner börjar tänka på vilka metatekniker man skulle kunna använda för att ge lajv en djupare spelnivå, komma i rätt stämning, ge segt spel en puff framåt, eller bara bli allmänt bättre.

Ett av de stora problemen, särskilt på mindre uppstyrda mingel-lajv, brukar vara just att folk inte riktigt kommer igång. Man är dålig på att mingla i roll, man är stel, det kommer inga naturliga öppningar för att spela ut intriger och man går och drar på konflikter och låter dem bubbla under ytan istället för att spela ut dem. Då blir lajv tråkigt. Poängen är ofta att allt det där som ligger under ytan ska komma upp och generera scener och mer spel. Inte ligga och bubbla. Då kan ett par metatekniker fungera utmärkt.

Som den där man plingar på någons glas och denna tvingas att hålla en kort inre monolog högt. Den har lyft mycket tråkigt mingelspel för min del, eftersom den synliggör rollernas intentioner. Den har ibland tvingat mig att faktiskt sätta mig in i vad min roll tänker och få ett större djup i tråkiga roller också. Eller regianvisningar! Någon dyker upp bakom ens axel och talar om vad man ska göra härnäst, flyttar ens hand från bordet till motspelarens knä, eller säger "du hatar verkligen fotboll!" när man försöker vara trevlig med någon som pratar om just det.

Förra helgen slogs jag av hur praktiskt det vore att kunna använda metatekniker till vardags ibland. Man träffar en gammal kompis som man inte tagit några konflikter öppet med fast man borde och känner hur stelt det blir. Det vore så skönt att starta en monologruta och tala om hur jobbigt det är att träffas här och att man önskar att vi kunde snacka. Det vore skönt att få regianvisningen "starta ett gräl!" för att rensa luften lite.

Jag kanske är lite lajvskadad när jag ibland ser saker som händer mig och mellan mina vänner som spännande spelöppningar. "Här hade det varit perfekt att droppa den här intrigen!" eller "Det där ska jag använda som intrigunderlag på nästa lajv jag arrangerar!". Tyvärr brukar verklighetsintriger löpa över lite för lång tid för att man ska få göra så. I verkligheten kan man tiga ihjäl konflikter oändligt länge. På lajv kallas det speldödande och undviks.

Vad skönt det vore att ha det så i verkligheten ibland också.

En annan matfundering

2011-07-13T15:31:00.002+02:00

Den här bilden laddade jag upp på Facebook med kommentaren "kött och potatis, manligaste lunchen!" häromveckan. Att kött och potatis utan grönsaker är grymt manligt var menat som ironiserande. Att det här är kött och potatis är, som ni nog kan gissa, inte sant. Det är veggos kebab-bitar och potatis.

Jag träffar ganska ofta på folk som har åsikter om att jag (eller veganer i största allmänhet) äter köttsubstitut, dricker mjölksubstitut etc. Ganska ofta som ett rätt oförstående "jag kan gå med på att folk blir vegetarianer, men måste de äta en massa saker som låtsas vara kött då?" eller lite irriterande "då kan man väl lika gärna äta riktigt kött!". Och så slutligen folket som inte har någonting alls emot att vi äter fuskkött, men tycker att det är väldigt fel att kalla det för kött när det faktiskt inte är det.

Jag kallar alla substitutprodukter jag käkar för det de är substitut för. Det här på bilden är kebabkött. När jag ska göra oboy eller pannkakor använder jag mjölk och jag steker hellre svamp i smör än i olja eftersom det blir godare. En av mina favoriträtter är spaghetti och köttfärssås, även om jag oftast gör den på röda linser istället för färs. Linsfärssås funkar helt enkelt inte, och jag antar att det är underförstått att det inte är kött i den när jag lagar.

Jag tycker nog överlag att det är krångligt och jobbigt att hela tiden i dagligt tal behöva säga "jag är vegan!", och det upplever jag att jag gör om jag inte får kalla min mjölk för mjölk och mitt kött för kött utan att sätta soja- framför. Självklart förtydligar jag när det behövs, men jag tycker att det känns konstigt att folk blir provocerade av att jag inte känner det behovet så ofta.

Och slutligen, angående att konsumera substitutprodukter över huvudtaget. Det är väl så enkelt som att det inte är smaken det är fel på. Kött är gott, men jag vill inte äta det i alla fall.

Stolthet och fördom

2011-07-12T01:13:00.004+02:00

"It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife"

Nyligen har jag legat på landet och läst Pride and Prejudice ordentligt för första gången. Tidigare har jag sett filmatiseringarna, men jag tycker att man går miste om ett favoritdrag med Austen om man håller sig till dem. Hon är ironisk! Hon kommer med spydiga kommentarer och små inflikningar; metakommentarer. När jag läste Northanger Abbey som också är full av dem skrattade jag så att jag grät med jämna mellanrum.

Idag låg jag hemma sjuk och bestämde mig för att se filmen från 2005 en gång till, så det gjorde jag. Liksom väldigt många andra är jag ganska kär i relationen mellan Elizabeth och mr Darcy. Jag tycker att det är ganska fantastiskt romantiskt hur hon tror att hon verkligen inte tycker om honom, när det är solklart för tittarna att hon visst gör det. Jag tycker att det är fantastiskt mysigt att de får varandra på slutet och visar sig ha varit för stolta och tjuriga för att inse för länge sedan att de är som gjorda för varandra.

Jag försöker komma på vad det är jag egentligen tycker om, och jag tror att en viktig del är att man aldrig får se Elizabeth och Darcy efter att de fått varandra. Det finns ingenting i deras relation som jag lyckas känna igen mig i eller relatera till, den är liksom bara ett abstrakt lyckligt slut som man kan få föreställa sig hur perfekt man vill utan att reflektera över äktenskapliga gräl och tröttsamhet.

Den enda scen jag egentligen kan relatera till, och därför tycker är lite extra fin, är den när mr Darcy försöker sig på att fria genom att först rabbla fram ett långt tal om att han försökt kväsa sina känslor, som han känner trots alla former av högre förnuft. Det är romantik på en nivå jag förstår mig på.

Trots allt är den mest romantiska dikt jag skrivit ett satiriskt brev där jag ber en förälskelse att flytta ut ur mitt huvud eftersom den stör, och varje gång jag försökt skriva sådana där bekännelser att jag tycker om någon i mitt huvud, så inleds de med en lång radda "jag har försökt låta bli och det är förmodligen jättedumt och du är nog ändå inte intresserad och förlåt!".

Så när mr Darcy rabblar upp Elizabeths ofördelaktiga familj, inkomst och ställning innan han kan tala om att han älskar henne blir jag lite varm i hjärtat. Och befrielsen när hon skäller ut honom för det. Delvis är det därför jag tycker så mycket om Pride and Prejudice.

Berättelser jag skapar

2011-07-11T21:45:00.004+02:00

Först ut bland önske-inläggen har jag lovat att skriva någonting om vad jag skriver. Jag skriver egentligen mest sakprosa, som skoluppgifter och bloggar, och en del poesi, men Adam som frågade verkade inriktad på skönlitteratur, så jag tänkte att det här inlägget ska få kretsa runt det.

Jag skapar ofta fiktion, eller olika former av berättelser. Däremot växlar mediet jag gör det i. När jag lajvar mycket skriver jag mindre och när jag tecknar mycket gör jag lite annat. I perioder får jag utlopp för mitt berättelseskapande genom Sims 2, som jag märkligt nog inte tröttnat på än. Förmodligen för att jag inte betraktar det som ett spel.

Min senaste stora period av skönlitterärt skrivande var i gymnasiet. Jag läste litterär gestaltning och spottade ur mig skönlitteratur och dramatik på löpande band. Jag skapade ett fantasyuniversum att arrangera lajv i, vilket inte blev av. Jag har en storyline till en roman i samma universum, men är för odiciplinerad för att skriva sammanhängande. Det blir ett stycke här och ett stycke där, men jag har svårt att foga ihop dem till en helhet. Ibland plockar jag upp den berättelsen, tecknar någon scen, skapar ett par dokument som skulle kunnat användas som lajvrekvisita (som pass, journalanteckningar eller resehandlingar) eller någonting i den stilen. Jag bara skriver inte just nu.

Den gången var grundexperimentet vad som händer om man tar en hyfsat Lajvien-aktig fantasyvärld, och spolar fram den. Vad händer när man låter den passera industriella revolutionen, och sätter arbetarrörelse, demokrati, urbanisering och rasbiologi på schemat? Vad händer med skogsvarelserna som är "naturens barn" när de blir billig arbetskraft i fabriker och hur ter sig alver som en kulturell och ekonomisk överklass i urmodiga 1700-talskläder? Jag är fortfarande ganska förtjust i det, även om lajvet aldrig blev av och jag inte har skrivit mer fiktion i den världen på många år. Jag har inte sett konceptet med fantasy i tidig 1900-talstappning någon annanstans, och hoppas kanske på att fortsätta med det någon dag.

På senare tid har jag lajvat och tecknat lite för mycket för att skriva. Jag har lagt mitt berättelseskapande i fiktionsuniversumet till Granlandskampanjen, och även om jag ägnar energi åt att fundera på historier ur min rolls barndom är det sällan jag skriver dem. Kanske synd. Som alltid när man har med lajv att göra är jag lite orolig att skriva och därmed ta mig tolkningsföreträde över andra människors rollfigurer.

När jag skriver poesi tänker jag helt annorlunda. Poesi måste, till skillnad från skönlitteratur, vara helt sann. Man får inte ljuga när man skriver dikter. Skönlitteratur handlar om att ljuga vackert. Så det sparar jag till ett annat inlägg :)

Önska ett inlägg

2011-07-11T18:43:00.004+02:00

Jag vill skriva, för det tycker jag om! Tyvärr vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om alla gånger, så jag tänkte försöka göra en sådan här efterlysning igen. Vad tycker ni läsare att jag ska skriva om? Inget ämne är för stort eller för litet :)

Förra vändan fick jag skriva om min vän Rebecka, att göra slut med kompisar, att spela på kärlek och sex på lajv, och om Facebook-välgörenhet. Nu har jag lovat att skriva någonting om mitt skrivande, och om religion.

Vad ska jag skriva mer om? Om lajv jag vill arrangera? Om favoritklänningar? Om saker jag gjort eller saker jag tycker är viktiga eller det politiska läget i Sverige eller mat eller meningen med livet?
Välj ni!

Dagens ord

2011-07-11T18:27:00.004+02:00

När jag var yngre brukade jag störa mig rätt hårt på svenskar som inte hittar ordet de söker på svenska, och därför använder ett engelskt istället. "Vad heter reclaima på svenska nu igen?". Så småningom har det slagit mig i praktiken att vilket språk man väljer att prata på ofta beror på vilken språkmiljö man lärde sig ordet i fråga i.

Det enda riktigt bra ord jag lyckas exemplifiera med är télépherique, som jag lärde mig när jag jobbade i Chamonix en sommar. Det tog något år innan jag kom på idén att slå upp det och insåg att samma sak heter kabinbana på svenska. Jag har många exempel från när man pratar med min bror också, och gånger vi faktiskt inte riktigt förstått varandra eftersom han inte kan det svenska namnet på vissa livsmedel och jag inte förstår det spanska.

Dagens ord är ett på franska som jag förvisso lärt mig i dess naturliga miljö (om Nutella), men som jag tycker är spännande för att jag stöter på det ganska ofta utanför den, och faktiskt inte har lyckats hitta någon riktigt bra svensk synonym. Dagens ord är pâte à tartiner.

En pâte à tartiner verkar helt enkelt vara alla former av pålägg som man brer på underlaget. Smör, sylt och marmelad är pâte à tartiner. Jordnötssmör och färskost också. Hasselnötsmassa är pâte à tartiner de noisettes och tahini är pâte à tartiner de sesame.

Jag kom att tänka på det idag när jag bredde mackor med tartex och tahini, och blev lite glad. Det är ett ganska sött begrepp :)

Ta tillbaka högstadiet

2011-07-11T16:35:00.008+02:00

I fredags arrangerade jag lajv för tredje gången. Eftersom varje uppsättning följts av en del tjat, blev det en tredje vända av lajvet Klassfesten. Jag vet inte om jag kommer att göra någonting mer av konceptet, men det känns som ett bra tillfälle att knyta ihop säcken och reflektera lite över de tre uppsättningar av samma lajv jag ändå satt upp.

Klassfestlajvet föddes i Frankrike sommaren 2007. För min del alltså sommaren mellan tvåan och trean i gymnasiet. När jag inte arbetade satt jag mycket inomhus, lyssnade på intriger ur min kollegas vänskapskrets och broderade. Och funderade på lajv man skulle kunna arrangera. På telefon med Niklas fick jag så den lysande idén "Finns det någonting mer traumatiskt än en högstadieklassfest?", och eftersom vi hade svårt att tänka oss någonting sådant, så bestämde vi oss för att göra ett lajv av sagda högstadieklassfest. Vi satte ett datum en månad fram i tiden och bestämde oss för att skriva alla roller, så att vi skulle slippa sitta och svettas över bristfälliga rollbeskrivningar och koncept som inte gick ihop med varandra. Det här var tiden före Google Docs, men efter många dokument skickade fram och tillbaka över MSN, intrigkartor och sista minuten-anmälda deltagare fick vi ihop ett lajv.

Det som slog mig med häpnad redan första gången vi körde klassfestlajvet, var hur kort tid det tar för folk att hitta sin inre femtonåring. Mest tongivande den uppsättningen var grabbgänget som med pubertala fotbollsskämt och popcornkastning satte stämningen på en gång. Det var klotter på whiteboardtavlan, stora intriger om små saker och bråk om cd-spelaren. Jag själv var inte närvarande alls stora delar av lajvet, när jag plockade upp försenade spelare, handlade saker och fick åka in till stan för att hämta nyckeln till off-rummet, vars dörr gick i baklås med alla våra saker instängda.

Det jag tycker allra bäst om med klassfestlajvet är annars själva grejen med att ha ett färdigskrivet lajv. Jag skriver 20 klasskamrater och mailar ut dem till spelarna. Och plötsligt får de eget liv. Folk lånar de mest fantastiska kläder, hittar på roliga detaljer om sina roller, och så går vi in-lajv och allt spårar totalt. Som arrangör står man oftast någonstans i mitten och undrar hur i helvete lajvet lyckades ta den här vändningen, vad som ledde till vad och hur det egentligen gick till.
Ett bra bevis på att lajv är deltagarkultur, interaktivt och omöjligt att sia om på förhand. Det har hänt helt olika saker alla tre uppsättningarna. Många spelare har varit med på fler än en, men lajvet blir sig inte riktigt likt. Det är en sådan detalj som jag tycker väldigt mycket om.

Det finns inga tysta, mobbade nördar i mitt 9b. Det är också en sådan detalj som jag tycker om med klassfestlajvet. De små rädda pluggflickorna som finns blir omhändertagna och omtyckta av resten och klassen samlas runt estetgänget i mitten. De tre-fyra riktiga fjortisar som brukar finnas med blir i regel betraktade som en jobbig minoritet, gör slut, dricker insmugglad öl fast de inte får och resten himlar med ögonen, och de misärlajvar överlag lite mer än alla andra. Jag tror att det handlar om att faktiskt få återta högstadiet lite. De flesta av oss kommer nog ihåg det som hyfsat traumatiskt. Men i 9b vågar man fråga den där söta tjejen om hon vill ta en promenad någon gång. Man vågar säga ifrån till elaka Emelie, och man kan räta på ryggen lite och vara stolt över att man fortfarande hejar på esteterna.

Det ironiska lajvet!

2011-07-06T00:29:00.002+02:00

I helgen var jag utanför Hallsberg och deltog på Hallå OFF - det ironiska lajvet! Det speciella med lajvet var att det var uppbyggt i flera metanivåer. Vi spelade ett gäng lajvare, som var deltagare på ett sunkigt 90-tals high fantasy-lajv, där de i sin tur spelade olika toppkaraktärer.

Incitamenten för att åka på ett lajv som Hallå OFF är nog många. Medelåldern var hyfsat hög och många verkade se lajvet som en kärleksförklaring till alla lajv de åkte på för femton år sedan, när silvertejpskorvar och gympaskor var standard. Vi yngre verkade i större utsträckning se det som en chans att få spela de där rollerna som verkar kul men som vi har lite för mycket värdighet för att spela på ett seriöst lajv. Jag (i yllekjortel och bruna Converse) och två vänner spelade kott- och kak-knytt och ägnade lajvet åt att vara grönsminkade, barnsliga och irriterande. En annan vän spelade kapten Jack Sparrow, komplett med romflaska, hatt och kajal. Roligt? Ja! Buskis? Ja! Okej? JA!

Ju längre jag lajvat desto mer har jag insett att det jag tycker bäst om på lajv faktiskt är att offa. Jag tycker om växelspelet mellan att stänga av mitt eget jag och gå in i en annan personlighet ett tag, och att ta tillbaka mig själv och reflektera över upplevelsen. Ju längre jag lajvat, desto större behov av att ta metasnack off vid dagens slut för att diskutera vart vi vill ta spelet får jag. Och desto större behov av eftersnack.

Därför tyckte jag att Hallå OFF var ganska skönt. För att det var helt rumsrent att offa, mellan toppkaraktär (knyttet) och baskaraktär (lajvaren) i alla fall. Sextonåriga Matilda som jag spelade gick gärna off i tid och otid och hängde mycket i offlägret där hon diskuterade vad som just hänt på lajvet med andra spelare.

Just på grund av mitt offbehov tyckte jag att Hallå OFF stundom var jobbigt också. De sista fem minutrarna av ett lajv brukar jag vara helt uppfylld av förväntan. "Ja! Snart bryter det! Då får jag bubbla upp och ha eftersnack med folk!". När Ödets Vindar, det sunkiga fantasylajvet, bröt hade man precis det där offbubbelt i kroppen. Då blev det ett rätt spännande, jobbigt antiklimax att behöva lajva hela efterfesten och vara kvar i roll också.

Samtidigt som det var grymt kul att få lajva en lajvefterfest. Ett intressant sätt att betrakta sig och sina medlajvare utifrån på något sätt. Alla baskaraktärerna (lajvarna vi spelade) kändes som folk jag träffat på lajv i verkliga livet, om än med en ironisk touch. Min tonåriga roll vågade inte ragga på folk utan rullade runt med dem i gräset för att få kramas, och tyckte att det var högst pinsamt både att få dricka och att inte få dricka på Jag har aldrig. Vi snackade grymt mycket skit om andra spelares utseende, utrustning och rollspel. Och till råga på allt kunde man hänga på lajvets forum och diskutera saker före och efter lajvet!

Hallå OFF var helt klart ett spännande lajvexperiment och en kul upplevelse. Förmodligen också första och sista gången jag lajvar en high fantasy-roll. Fetsmink och mastix är inte så jävla roligt. Men nu har jag testat.
Knyttkärlek på det!

Mellan inläggen

2011-07-06T00:25:00.004+02:00

Jag bloggar inte så mycket just nu, för jag har varit på landet en vecka. Där finns det inget internet, så man fördriver tiden med att teckna, bada och klappa lurviga katter. Därefter har jag varit på Hallå OFF! som var ett bra lajv, men som jag behöver samla tankarna lite till innan jag sätter mig och skriver någonting ordentligt om.

Jag skulle vilja skriva lite mer om humanistförakt också. Tydligen, av kommentarerna på förra inlägget att döma, är det fel av mig att inte förstå att jag är mycket sämre än tekniker, fysiker och matematiker. För det tycker jag faktiskt inte att jag är. Så det så. Jag tycker förresten fortfarande inte att det hör till god etikett att vara anonym och tala om för främlingar på internet att de suger. Oavsett vilken utbildning man har gått.

Innan dess får ni titta på dagens teckning!

Om att derivera en samhällselev

2011-07-03T22:07:00.002+02:00

Jag har inte koll på hela bloggosfären och tusen länkar i den här frågan, jag har varit på landet utan internet i en vecka och därefter på lajv. Däremot hade jag väldig lust att kommentera hela grejen med Svenskt Näringsliv och humanioran, och skrev det här i min almanacka på ett tåg mellan Falun och Hallsberg. Men ungefär såhär.

Svenskt Näringsliv vill sänka studiestödet för humaniora. Vi får höra om studenter som hobbypluggar Harry Potter, och eftersom min vänskapskrets är full av humanister nås jag snabbt av ramaskri och Facebookupprop. Vi är visst samhällsnyttiga!

Jag har länge hyst en lätt motvilja gentemot naturvetare, och blivande civilingenjörer, ekonomer, jurister o.s.v. Ni får inte ta det personligt (jag gillar er egentligen), men det känns så tokseriöst att gå en utbildning där man är garanterat ett välbetalt kostymjobb och det är så lätt att inte riktigt ta sig själv på allvar bredvid er. Svenskt Näringsliv tycker förmodligen att ni är samhällsnyttiga så att det räcker.

När vi gick gymnasiet var det esteter och sammare som inte riktigt skulle tas på allvar. Sammare kanske - om de läste sam-ekonomi med global inriktning. Men vi andra då...
Vi andra är smärtsamt medvetna om varför de inte går att derivera en samhällselev*.

Och på något sätt har folk fått för sig att det här med filosofi, etnologi, religionshistoria, litteraturvetenskap, språk, är låtsasämnen som vem som helst kan klara av. Det krävs väl inte så mycket för att plugga samhällsprogrammet? Eller humaniora? Ärligt talat var jag bättre än naturarsnittet på min skola i humanistiska ämnen OCH i matte. Då hette det att de aldrig ställer krav på sammare.

Och när jag tog studenten hade jag lärt mig sammarförakt till den grad att jag grät över mina 19,8 i slutbetyg och frågade om det egentligen var värt någonting över huvudtaget. Min mamma tröstade mig med att jag ändå hade ett fint snittbetyg från en studieförberedande utbildning och det kommer man ganska långt med på högskolan.

På hobby-högskolan, om Svenskt Näringsliv nu får bestämma, i alla fall. I ett par år har jag nu nästan fått glömma att jag är en oderiverbar sammare, en värdelös humanist. Trots att jag inte vågade hobbyläsa lingvistik av rädsla för arbetsmarknaden utan hoppade på en utbildning till gymnasielärare. Garanterad ett underbetalt foppatoffel-jobb medan politiker utan pedagogisk kompetens ska bestämma över huvudet på mig hur jag ska sköta mitt jobb.

Jag ska alltså undervisa ungdomar i livsfrågor, litteratur och hur man skriver ett korrekt CV medan journalister och politiker kallar mig oduglig, Svenskt Näringsliv tycker att jag är onyttig, och naturarna fortfarande skrattar åt att jag inte går att derivera.

Sverige 2011, jag har en fil. kand i svenska. Jag kanske borde ha blivit civilekonom istället.

*Varför man inte kan derivera en samhällselev? De har ingen funktion!

Inte bara knulla

2011-06-23T00:28:00.002+02:00

Jag har aldrig haft intresse av att framstå som en fin flicka. Eller en pryd flicka, eller för den delen en anständig. Många gånger har jag med näbbar och klor försvarat min rätt att ha sex med vem jag vill och slampa runt, eftersom det vore att tvinga in mig i en begränsande könsroll att försöka skuldbelägga mig för hur mitt sexliv ser ut.

Och så tycker jag ganska mycket om att prata om sexualitet. Inte nödvändigtvis om själva liggat, det har jag ärligt talat alltid tyckt är roligare i teorin - men att prata sex i teorin tycker jag är jätteroligt.

Från den bakgrunden är det lite jobbigt att skriva om känslan som alltid slår mig när jag umgåtts för mycket med en särskild del av min vänskapskrets eller festat med dessa. Jag är gärna med och badar näck, jag dricker gärna lite vin och röker några cigaretter. Det har väl hänt att jag hittat en flicka att hångla med (ja, jag skäms över att tänka på dem som flickor, med tanke på vad jag själv anser om att bli betraktad som en), eller en pojke för den delen. Men det finns på något sätt alltid en gräns där det räcker, där jag inte tycker att det är så himla roligt längre.

Jag tycker inte att det är så himla roligt när den allmänna attityden kring sex går ut på att det helst ska idkas på eller i anslutning till festen, när det är helt okej att prata öppet om vilka som knullar och hur, när det är helt okej att folk är nakna. Jag tycker att det är olustigt att höra historier om mina vilda vänners vilda sexliv, och ärligt talat går jag ganska ofta därifrån med en känsla av att det inte riktigt är på riktigt. Ofta går jag därifrån med en känsla av att det är hedonism för hedonismens skull. Ofta går jag därifrån med en känsla av att det här faktiskt inte alls är vad jag vill ha.

Jag har aldrig haft intresse av att framstå som särskilt selektiv. Jag är dessutom vansinnigt allergisk mot alla former av formell romantik. Serenader, nallebjörnar och röda rosor väcker kraftigt illamående hos mig. Ändå stannar jag upp ibland och känner mig nästan desperat efter någonting nytt, annorlunda och romantiskt. Jag vill nog inte vara ragg nummer tre för kvällen. Jag vill vara någon man pratar om och tänker på när jag inte är där. Jag vill vara någon man tycker om. Inser jag alltid i efterhand.

Visst, jag är också kåt emellanåt eller vill bara hångla. Men om jag ska ligga för att jag bara vill få snabb orgasm kan jag lika gärna onanera. Och visst, det är inte socialt accepterat att göra det på fester eller i anslutning till dem, men det känns på något sätt schysstare mot alla parter.

Så hemsk är jag, ibland.

Gruppledarskap jag borde bli bättre på

2011-06-22T15:22:00.004+02:00

Vid det här laget börjar jag bli ganska bra på att rådda med lajvgrupper. Som i att veta vad som ska göras, vara uppstyrd och se till att det blir gjort, hålla möten och sånt. Ibland är det ganska roligt och jag känner mig ganska bra på det. Ibland fungerar jag inte alls som gruppledare.

Klassikern när jag inte fungerar som gruppledare ser ut ungefär såhär:

Jag: Vi behöver ha ett möte i nästa vecka, kan alla på torsdag?
A: Jag kan tisdag, torsdag och fredag.
B: Jag kan inte torsdag. Fredag?
Jag: Fredag funkar.
A: Möte på fredag alltså?
J: Japp! Jag föreslår Annelis vardagsrum, från klockan 19.
A: Okej
B: Annars kan vi vara på kansliet.
A: Eller i mitt vardagsrum!
B: Jag vill helst vara på kansliet, för det är närmast hem därifrån.
Jag: Okej, kansliet är bokat från klockan 19.
B. Kan vi inte ha mötet klockan 14 istället?
Jag: Jag kan inte på dagen, så möte kvällstid.
A: Jag kan vilket som...
B: Men 17 då?
Jag: Jag har sagt åt C att det är klockan 19 på fredag som gäller.
B: Jag vill inte då.
o.s.v.

Jag fungerar helt enkelt inte som gruppledare när jag inte kan styra över tid och plats och var vi ska ses. Det är skitjobbigt. Det fungerar bra i grupper när man är typ åtta personer, då kan man säga "men om du inte kan på fredag kväll så kör vi ändå och talar om för dig senare vad som hänt". Det fungerar inte på tre-fyra personer. Och då får folk oftast för sig att alla ska bestämma allting gemensamt. Som var och när möten ska hållas. Vilket leder till att ingenting blir bestämt.

Jag är så grymt glad att jag ska bli lärare. Som i "säger jag att lektionen börjar klockan 8 i klassrummet betyder det 8 i klassrummet, inte halv nio i matsalen". Och då är det det som gäller. Jag önskar bara att det var lättare att göra sånt i ideella sammanhang också.

Dagens ord

2011-06-20T17:43:00.004+02:00

Apropå könsidentiteter. Någonting som jag insett är en ganska stor turn-off för egen del och ett lätt irritationsmoment när jag pratar om relationer med nördkillar i min närhet.

Ordet flicka! De pratar om att de vill ragga på flickor, de förälskar sig i söta flickor och de tycker att det är jobbigt när flickorna aldrig är intresserade tillbaka.

I min värld är en flicka ett barn. Pratar vi nutid är hon upp till ungefär 13 år gammal, gillar klänningar och står med tårna inåt och ser blyg ut när hon pratar med riktiga människor. En flicka är en människa med snippa, ingen man har sexuella relationer med. Pratar vi inte nutid utan låtsas att flickor är vuxna människor går mina associationer till serier som Mad Men, där reklamsnubbarna på kontoret konsekvent refererar till sina betydligt lägre betalda sekreterare som girls, eller till filmer som Mona Lisas leende där de vuxna, högintelligenta collegeflickorna betraktas som just flickor tills de gått ut skolan, gift sig och blivit vuxna, högintelligenta hemmafruar. Definitivt girls.

Jag är ingen flicka. Det är jag faktiskt inte. Jag kan klä ut mig till en ibland, när jag har flätor i håret och värsta volangklänningen och leker lekigt lekjur, men det är nog inte den delen av min personlighet jag vill få uppmärksammad och omtyckt och utsatt för romantiskt intresse. De flesta nördtjejer jag känner är inte heller flickor. Vi är inte söta, och vi är inte barn. Ett tips, bara.

Granlandsblogg

2011-06-12T00:05:00.004+02:00

Jag vet inte om så många fler än jag använder länklistan till vänster här i bloggen och därför ser när jag lägger upp nya bra grejer där. Men idag tänkte jag puffa lite för ännu ett samarbetsprojekt/blogg som jag är med och skriver på.

Granlandsbloggen är helt enkelt lajvföreningen Granlands blogg, där vi slänger upp inspirerande texter och bilder, är lite informella och rapporterar om kampanjen och vad vi håller på med. Det är ganska mycket häftiga grejer, så jag hoppas att det blir ordentligt med aktivitet igång på den!

Jag är överlag väldigt imponerad över den här föreningen för att det alltid händer så himla mycket saker i den. Många människor som gör mycket bra grejer helt enkelt. Sånt gillar jag!

Sökord (men hallå!)

2011-06-08T01:00:00.004+02:00

Med jämna mellanrum kollar jag in Google Analytics för att se hur folk egentligen hittar in på den här bloggen. Jag misstänker att de flesta nuförtiden läser via Facebook, och därmed inte syns alls i statistiken. Till skillnad från när jag började har jag ganska mycket direkt trafik numera också, vilket jag antar är mest mina vänners RSS-feeds. Eller kanske att det obegripliga bloggnamnet Jeu de Rôles börjar sätta sig. Folk kanske börjar stava det rätt istället för att googla på jeu des rolles. Klar fördel!

Det som förvirrar mig mest när jag läser vilka sökord folk hittar in här på är annars att det är så väldigt mycket sex. Jag har skrivit en hel del om sex och tycker med jämna mellanrum att det är intressant - men inte SÅ intressant att den vanligaste sökningen folk hittar hit på borde vara "Alla får ligga".

Så nu tänkte jag vara den som är den och mata er med vad ni egentligen letar efter, ni som hittar min blogg när ni söker på underliga saker.

Alla får ligga: Döpte jag ett blogginlägg till i december 2009. Jag tror att kontexten det kom till är diskussionen som följde på kärleksförklaringen/raggskolan för nördkillar som jag skrev i januari samma år och som fick lite efterspel när bl.a. Tanja Suhinina skrev en ännu bättre och könsneutral raggskola. Det var nog lite tips om hur alla, inklusive du, får ligga.

Elita:
Har fjorton personer blivit besvikna över att inte hitta på min blogg. Det enda inlägget där Big Brother-Elita figurerar är från maj 2008 där jag raljerar över att folk förknippar stora bröst med låg intelligens.

Muffins:
Tycker jag faktiskt är ganska roligt! Mest för att det är ett bakverk som alltid får agera exempel när man pratar språkvård och dubbel plural på engelska lånord. Det kan väl ändå inte heta muffinsarna? Här finns ett språknördinlägg om muffins och cupcakes, och här finns ett par goda muffinsrecept jag testade förra veckan, när min mamma sa att veganer inte kan äta sockerkaka.

Tjejsex:
Är sex mellan tjejer. Jag gnäller ibland på att det inte räknas riktigt som "riktigt sex", eller att lesbiska och bisexuella tjejer stundom inte räknas riktigt som "riktiga HBT-personer" för att vi ju alltid kan hångla på fester. Jag skriver inte om tjejsex i praktiken eller om mitt sexliv alls, men till exempel Tjej på tjej gör det ibland.

Sova lajv:
Är trevligt om man sover varmt och mjukt. Annars inte. Jag sammanfattade det här.

Lajvkläder:
Är fantastiskt snyggt och roligt! Jag bloggar om det lite för lite, tror jag bestämt, eftersom jag egentligen tycker om lajvkläder. Gillar du också lajv och historiska kläder kan du få dregla över Adam Normans eller Idas Hantverk istället.

Sex på lajv:
Jättespännande ämne. Vill du mest veta om lajvare får ligga är svaret oftast ja. Djupare och lite mer teoretiska utläggningar om sex och lajv finns typ här, att spela på kärlek på lajv här, och här berättar jag hur ballt det är med Ars Amandi.

Ampelfrau:
Finns på riktigt, och är lätt det sötaste trafikljuset i världen. Fru Gårman, helt enkelt, fast östtysk och med flätor. Jag har henne som avatar på Blogger. Wikipedia förklarar.

Saker jag tycker om att jag gör

2011-06-07T23:48:00.002+02:00

Ibland behöver man vara positiv och komma på vad som är bra med en. Och vilka saker man gör som är ganska duktiga. Här är saker som får mig att känna mig bra och duktig:

Att fast jag alltid misströstar och är ute i sista minuten med mina skoluppgifter, har jag något mirakulöst sätt att alltid lyckas bli klar med dem i tid ändå.
Att jag med jämna mellanrum återupptäcker hur roligt det är att göra kreativa saker som brodera eller teckna, och gör dem.
Att jag faktiskt drar ihop kompisgäng och lajvgrupper och sådana ibland, så att vi umgås och har trevligt och gör saker!
Att min reaktion på att jag ofta är grinig och hungrig är att gå hem och plugga näringslära.
Att jag som är mest otränad i hela världen spontant följer med på att vandra tre mil, och faktiskt klarar av det.

Politiskt inkorrekt

2011-06-04T21:06:00.002+02:00

En sak jag verkligen inte förstår, är det här med människor som beskriver sig själva som politiskt inkorrekta. Ofta verkar det gå ut på att ha kontroversiella åsikter utan att känna att man behöver legitimera varför man har de kontroversiella åsikterna - eftersom majoriteten i samhället uppenbarligen inte håller med en. Politisk inkorrekthet blir då liksom kortet man kan spela för att slippa resonera sig fram till varför man har åsikterna man har. "Jag tycker att sexköpslagen ska avskaffas, för den är politiskt korrekt bullshit" är liksom mycket lättare att säga än "jag tycker att sexköpslagen ska avskaffas för att alla ska ha rätt att bestämma själva om de vill arbeta med sex eller med någonting annat, dessutom finns det redan lagar som förbjuder sexuellt utnyttjande, koppleri och trafficking".

En annan sak jag inte riktigt förstår är varför termen Politiskt Korrekt ofta används negativt, eller hur man kan bli skälld för att vara PK, som vore det någonting negativt. Visst, om man inte kan förklara sina åsikter på något bättre sätt än "jag är för sexköpslagen för att majoriteten faktiskt är för den och man ska få tycka som man vill", är man kanske inte vettigare än den som använder politisk inkorrekthet som ett slagträ - men är det faktiskt inte så att de flesta saker som är politiskt korrekta är det för att de är ganska bra grejer.

Typ att man inte ska få hetsa mot bögar och invandrare, att det ska vara värdiga förhållanden på äldreboenden och att killar och tjejer är lika mycket värda och ska behandlas lika, är inte det rätt bra grejer? Eller att det är bra med rökfritt så att även astmatiker ska kunna gå på krogen?

Som jag tolkar det handlar den mesta politiska korrekthet om typ grundläggande respekt och ansvar. Är det så farligt?

Kön och förutsättningar

2011-06-03T17:47:00.003+02:00

Gårdagens smågräl om vad sexuella läggningar beror på och om de verkligen är fasta och oföränderliga, eller om de i högsta grad är socialt betingade, ledde så småningom till en insikt värdig Elsa Norrhorn. Jag tänker på det här ibland och blir lika frustrerad varje gång, faktiskt. Likväl måste jag anpassa mig efter hur samhället fungerar, och det är på det här sättet.

Jag tycker inte om att känna mig inlåst i mitt kön eller dömd utifrån faktumet att jag har bröst. Jag är överlag säker på min könsidentitet, identifierar mig som en kvinna och är tillfreds med att göra det. Det jag inte är tillfreds med är när mitt kön agerar förutsättning för vilka roller jag får spela.

När jag umgicks mycket med en grupp rätt vanliga heterokillar var en av de saker som alltid störde mig mest att man antingen fick vara en bro, eller en hoe. Aldrig både bro och hoe. I regel fick jag aldrig vara bro över huvudtaget, eftersom min plats i hierarkin byggde på att jag hade ett heterosexuellt förhållande med en av grabbarna. Vår relation byggde på att jag var kvinna, och därför hade jag ingen möjlighet att vara "en av grabbarna" på samma gång.

När jag var yngre och oftast förälskad i någon tjejkompis var det lite samma sak. Hela grejen "vår relation hade kunnat se så annorlunda ut om jag inte var tjej, men nu är jag det, så du kommer aldrig vilja vara ihop med mig". Och ärligt talat, de flesta aspekter av min personlighet kan jag anpassa mer eller mindre. Jag kan vara intellektuellt stimulerande eller romantisk eller rolig och ohängt charmig eller stabil och stöttande eller kreativ och spännande, men jag kan aldrig välja bort att vara tjej. Just den lilla detaljen kvarstår.

Och just den lilla detaljen kommer att få heterokillar att tala om att de tycker om mig på ett sätt som skulle vara uteslutet om den inte var där. Den kommer att få heterobrudar att tala om att de tycker om mig, men inte på det sättet. Den kommer att få homokillar att totalt ignorera mig och homotjejer att bli lite mer intresserade. Och det gör mig så frustrerad. Jag har alltid lite svårt att komma över det.

Mitt första möte med veganpolisen

2011-06-01T12:16:00.002+02:00

Igår slogs jag plötsligt av tanken "ost är gott". Särskilt brieost, är gott. Eftersom min rumskamrat Oscar bestämt sig för att gå ned till mataffären, beslöt jag mig följaktligen för att följa med och köpa en bit ost för att det är gott. I ett kort obstinat ryck av "jag äter vad jag vill och har faktiskt gett mig själv två veckor till innan jag går över till en vegansk kosthållning".

Det fanns ingen löpefri brieost. Det gör det ibland, men inte idag. Däremot fanns det löpefri chevré, och chevré är ju också gott tänkte jag, och köpte en liten bit sådan att andäktigt avnjuta.

Redan i mataffären kändes det lite olustigt. Jag skämtade med Oscar om att veganpolisen kanske blir arg. Han påminde mig om att jag inte fått några vegan super-powers än, så den lär nog inte bry sig. Så efter lite velande köpte jag ändå min getost och tänkte att "jamen, det är ju gott".

I princip så fort jag öppnat förpackningen började den där osten kännas ovärd, sådär som när man unnar sig någonting man vet att man egentligen inte borde. Efter ett par tuggor var det inte gott heller. Och jag, som brukar gilla getost, blev ganska besviken. Jag tror att jag räknar det här som mitt första möte med veganpolisen, faktiskt.

I själva verket är det ingen elitstyrka som bryter in och arresterar en om man bryter mot the vegan code. Eller några skrikiga mjölk-är-mord-veganer. Veganpolisen är helt enkelt mitt eget samvete. Den där lilla rösten på axeln som säger "det här känns inte bra!".

Tänk att jag fått en sådan. Det är lite märkligt, faktiskt. Det här ska bli spännande!

Lajv och yrkestitlar

2011-05-31T22:17:00.005+02:00

"K26: Adelsfölje rekryterar till höstens lajv! Baron söker livgardist, soldater, kammarjungfru, tross, medikus, skrivare, tjänstefolk etc. Och magdansöser!

K25: Pax för att spela kammarjungfru!

K26: Baaaah! Den rollen är för tjejer!"

Jag har nog hängt med lite för genusmedvetna lajvare ett bra tag, eftersom jag faktiskt blir förvånad när jag lurkar lajvforum på internet och hittar sånt här. Och så inser jag att jag inte ens skrivit någonting om det (samma tema som "tjejer får också spela soldater"), för att jag helt enkelt börjat tänka att det är självklart att termen "kapten" kan syfta på både män och kvinnor, och likaså termen "kammarjungfru".

Okej, jag ska erkänna att jag fortfarande hajar till lite varje gång jag läser en text där "den granländska fänriken" i nästa mening omnämns som "hon", men jag blir lite glad jag gör det. För att det är klart att den granländska fänriken kan vara en kvinna, och jag tycker om att folket jag lajvar med verkligen brukar anstränga sig för att det ska vara på det viset. Överlag på lajv, borde det väl inte vara så galet svårt att sortera upp folk på vilken funktion de vill spela, och inte vilket kön de har?

När jag spelade borgmästare i TuLajv-kampanjen i höstas, var borgmästaren slentrianmässigt avbildad med stort skägg och ölkagge i stämningstexter och bilder på hemsidan. Jag spelade henne som Hagar Alicia, en skärpt kvinna med radikala åsikter om hur världen borde se ut. I borgmästarföljet ingick också skattmästaren Torsten, vakten Arvid. Och drängen Moa, kökspigan Morgan, kammarjungfrun Mikael och vår allt-i-allo Milla.

Vi delade helt enkelt upp tjänarnas funktioner efter vad folk ville spela, istället för att bry oss så galet mycket om att kammarjungfru har ett jungfru på slutet. Om man väljer att betrakta dem som yrkestitlar, är det givet att Moa som hugger ved och bär vatten är dräng, och att Mikael som vårdar kläder och håller ordning på smycken är kammarjungfru.

Det kan väl få vara så enkelt, visst kan det väl det?

Att tänka på dig en stund

2011-05-31T21:07:00.002+02:00

Bland mina absoluta favoritdetaljer i min lägenhet finns den här installationen. I höstas när Julius skickade mig ett vykort från Bilbao (den fantastiska tyngdlyftarkvinnan) plockade jag fram ett album för att sätta in det i - och insåg att jag inte hade någon lust att gömma undan vykort jag fått på det sättet. Särskilt inte eftersom de flesta är ganska vackra. Så jag gick lös på min sovrumsdörr med tejp och gjorde ett collage av alla vykort och fina typ födelsedagskort jag fått och sparat.

Jag tycker att det är väldigt roligt med vykort. Både att få dem och att skicka dem. Dels tycker jag att det är väldigt roligt att se vilka bilder folk väljer ut och skickar iväg (även om jag själv hatar att vara utomlands och bara hitta fula), och dels tycker jag om symboliken i dem. "Jag var på semester och gjorde en massa spännande saker, men jag tog mig tid och tänkte på just dig en stund."

På min vykortsvägg är det dels ganska roligt att gå igenom alla kort och se var de kommer ifrån eller föreställer. Det är ganska mycket vintagebilder och mumintroll - folk har av någon anledning fått för sig att jag gillar sådant (inte konstigt, det gör jag!). Och en del som bara är vackert. Men det allra bästa är att när man tittat klart på bilderna kan man försiktigt plocka loss dem från väggen och läsa vad som står på korten. Det blir såklart inte så vansinnigt privata saker, det är ju ändå vykort, men ändå ganska trevliga.

Mitt absoluta favoritvykort är det enda som är vänt med den skrivna sidan utåt. Det är poststämplat sommaren 1992. Vi var på semester i farmors by. Min moster och morbror var på semester någon annanstans, så de skickade ett vykort som jag skulle kunna läsa själv. Därav den fina teckningen på glada cyklande släktingar. Jag tycker mycket om det!

Nationella hymner och självklarhet

2011-05-26T13:39:00.006+02:00

Vid den här tiden på året brukar det dyka upp Facebookgrupper som värnar om alla barns rätt att sjunga Du gamla du fria på skolavslutningar, eller om alla svenskars rätt att fira sin nationaldag, vifta med svenska flaggor och sjunga nämnda sång.

I mitt skolarbete just nu håller jag på med textanalys. Där finns det någonting väldigt spännande som kallas för presuppositioner. De är ungefär förutsättningarna för att texten ska fungera, vad som sägs underförstått i den. Det spännande med dem är att de är giltiga även när man negerar dem, vilket gör dem ganska luriga.
Som i meningen "Kyrkan måste sluta förtrycka homosexuella!". Den bygger på att kyrkan förtrycker homosexuella. Och även om man lägger in ett inte: "Kyrkan måste inte sluta förtrycka homosexuella", är presuppositionen giltig. Fattar ni?

På samma sätt bygger hela grejen "Självklart ska man få sjunga Nationalsången" på att 1. Sverige har en nationalsång, och 2. det finns folk som tycker att den är olämplig.

Ska man argumentera utifrån de premisserna, kanske man kan försöka ta reda på varför folk tycker att nationalsången är olämplig också. Jag kan komma på ett par anledningar.

Kanske tycker man helt enkelt inte att den passar så bra på en skolavslutning, utan sjunger hellre Den blomstertid nu kommer eller någon annan sång som handlar om sommaren eller skolavslutningen. Du gamla du fria handlar om att Sverige är vackert. Det är en vacker sång, men temat kanske inte är klockrent på en skolavslutning. På samma sätt som att Bereden väg för Herran är en vacker sång, men inte passar på en skolavslutning.

Kanske är det faktiskt så att folk kopplar ihop Du gamla du fria med rasister, eftersom ett gäng sådana skriker högt om att invandrarna minsann får sjunga sina nationalsånger så då ska vi också göra det! Jävla invandrare! Öööh Swedish Vikings! Då har man plötsligt gjort det till en politiskt laddad och inte särskilt trevlig sång, som därmed är olämplig att sjunga på en skolavslutning. På samma sätt som Arbetarbröder inte är särskilt lämplig.

Samma gräl dyker ibland upp när man diskuterar psalmers vara eller icke vara på skolavslutningar. Tendensen jag brukar märka är att sidan som tycker att det är viktigt att Du gamla du fria är en viktig del av det svenska kulturarvet, i regel utgår ifrån att alla som inte vill ha den med på skolavslutningar resonerar enligt punkt 2. Och då blir det lätt att man börjar gorma om att "Vi är ju fan inte rasister bara för att vi tycker att invandrarna ska rätta sig efter oss och sjunga våran nationalsång!".

Jag kan inte minnas om vi någonsin sjungit Du gamla du fria (som f.ö. inte är Sveriges officiella nationalsång) på en skolavslutning men är inte särskilt ledsen för det. Jag låter gärna bli att sjunga psalmer på skolavslutningar om en stor grupp av eleverna inte är kristna, på samma sätt som jag inte vill bli påtvingad att sjunga andra religiösa gruppers hymner. Inte för att det är fel på psalmer, men för att de kanske passar bättre i ett kristet sammanhang, som i kyrkan. Där sjunger jag dem gärna.

Det kanske vore nyttigt att tagga ner ett par hekto och se den här sången som vilken trevlig sommarsång som helst, ifall man vill att den ska behandlas som en sådan på skolavslutningar. Själv sjunger jag den gärna vid rätt tillfällen (som när Sverige vinner sportevenemang) för att den är vacker. Jag lyssnar gärna på svensk folkmusik och firar gärna midsommar i folkdräkt. Det är en del av mitt svenska kulturarv. Men kom inte och skrik om att det inte är rasistiskt att göra så, är ni snälla, för då gör ni mig bara en otjänst.

Bilderna är från midsommarfirandet i Svärdsjö, Falu kommun, förra året. Det är folk som går i en lång rad i traditionella dräkter, till spelmansmusik och viftar med svenska flaggan. Kultur, inte politik.

Hur man tappar trovärdighet och förtroende

2011-05-20T01:20:00.003+02:00

För ett tag sedan gick jag med i gruppen Vegetarian på Facebook. Dels, som med de flesta sidor och grupper på Facebook, för att det gärna får stå att jag är vegetarian när man går in på min infosida. Och dels för att det är trevligt att diskutera med likasinnade emellanåt.
Sidans största förtjänst är emellertid att förse mig med riktigt, riktigt dåliga argument för veganism. Väldigt många sådana. Topp fem:

1. Veganism är mer spirituellt än andra dieter.
Kolla på typ hinduismen. Många hinduer är veganer. Alltså kommer man närmare Gud och naturen om man inte käkar djurprodukter.

2. Det är onaturligt att dricka andra arters mjölk.
Till skillnad från processad soja som är otroligt naturlig, då. Eller att kommunicera med människor från andra sidan jordklotet via datorer. Fantastiskt naturligt.

3. Mjölkindustrin är en feministisk fråga!
Kor är också kvinnor, och om kvinnor behandlas illa i fabriker så är det en feministisk fråga att få dem att inte göra det.

4. Vegetarianism är ungefär som att bara knarka på helgerna
Och om vi talar om för dagens ungdom att det är okej att de dricker mjölk, även om de inte äter kött, så kommer det att, på samma sätt som knark, leda till att de blir överviktiga, kriminella och dör i förtid (sic!)

5. Kött är mord! Mjölk är mord! Ägg är mord! Slakt och våldtäkt och tortyr!!!!!1
Mm, visst visst. Och staten är förtryck, rösträtt är tvång, lönearbete är slaveri, RFSU är perversa sexualliberaler, skatt är stöld, kapitalism är människofientlighet och religion är ett opium för folket.

Så kan man hårddra det för att göra retoriska poänger. Men kommer det att möjliggöra för en konstruktiv diskussion över huvudtaget? Jag tror att aggressiv retorik av det här slaget snarare gör att folk har svårt att ta en på allvar, och att den därmed är rent kontraproduktiv. Visst kan man kalla RFSL för homosexmaffian eller böglobbyn om man vill, men hur mycket trovärdighet i en diskussion om adoptioner har man sedan? Visst kan man skriva att alla som röstade i riksdagsvalet är köpta av etablissemanget, men hur stor är ens politiska trovärdighet efter det?

Det bästa man kan göra när man inlett med att skrika "tortyr och våldtäkt och mord!" och någon påpekat att ens retorik är dålig, är dessutom att svara med "men så är det ju!" som om man just upptäckt en obehaglig sanning och den andra personen bara är i förnekelse över faktumet. Det gör det fantastiskt lätt att ha en bra diskussion.

Jag ger den här gruppen två dagar till och ser om det finns några vettiga människor i den. Sedan går jag ur. Tyvärr.

En lekplats per land

2011-05-18T01:07:00.006+02:00

"En lekplats per land" var en utmaning som jag och Jojjo gav oss själva när vi tågluffade sommaren 2009. Då lyckades vi ganska bra, även om vi glömde kameran hemma dagen vi hittade en lekpark i Wien.

Jag har hur som helst fortsatt med den här utmaningen, eftersom det är roligt med lekplatser! Man får ett jättebra svepskäl för att leka, och dessutom får man faktiskt anstränga sig lite och komma bort från de vanliga turiststråken, ifall man vill hitta dem. Ni vänner och bloggresare som reser utomlands kan se er som utmanade!

Lekplatser jag lekt på:

Paris, Frankrike

Berlin, Tyskland

Alanya, Turkiet

El Escorial, Spanien

Amsterdam, Nederländerna

Kristiania, Köpenhamn, Danmark

Nya matexperiment

2011-05-16T21:58:00.006+02:00

För ett par år sedan testade jag Köttfri September för att lära mig laga vegetarisk mat. Jag blev inte vegetarian på det försöket, men jag lärde mig tänka vegetariskt ganska bra. Jag tycker om att ställa krav på mig själv, att leva efter principer. Det blir lättare att hålla dem då.

Ni som känner och umgås med mig mycket vet att det här har varit på gång ett tag, men jag tänker att om jag går ut och lovar offentligt kanske det blir lättare för mig att faktiskt göra slag i saken.

Jag har tvivlat rätt mycket på min egen vegetarianism på sistone och känt att det inte riktigt håller. När jag fått frågan om varför jag inte är vegan har jag kommit med fantastiskt dåliga argument som "då måste jag ta ansvar för min egen kosthållning!" eller "jag är för lat", och det har inte riktigt funkat.

Det har resulterat i att jag slutat äta ägg och nästan helt lagt av med mjölkprodukter. Tidigare levde jag nästan på ost. Det är bra. Å andra sidan har jag börjat tröttna ganska hårt på att bli definierad som "praktiskt taget vegan" eller få frågan om jag leker vegan nu igen. Och jag tycker att det är rätt jobbigt att behöva förklara hela raddan med vad jag inte äter, kan tänka mig att äta om jag måste, och inte har problem med.

Så nu gör jag såhär:
Jag har en månad på mig att äta de där sista halloumiburgarna eller vad det nu är jag har cravings på. Sedan tänker jag göra ett tidsbegränsat försök där jag faktiskt äter veganskt på riktigt, inte "veganskt 90% av tiden och fuskar med ost ibland". I praktiken betyder det att äta ungefär som jag redan gör, men utan osten. Inga mjölkprodukter, ingen honung, helt enkelt. Jag tänker inte slänga eller sluta använda några kläder jag har, som är gjorda i ull eller läder. Jag tänker inte heller lära mig alla e-nummer utantill.

Jag har sommarlov snart. Det betyder mycket tid att faktiskt laga mat på, och lite förpliktelser. Och mycket jordgubbar. Det är bra.
Så från 16 juni och augusti ut äter jag veganskt. För att se hur det går. För att få in tänket, för att det känns bra så. Sedan får vi se vad som händer, men målsättningen är att helt enkelt ha vant mig av vid ostcravings och inte vara särskilt intresserad av mjölkprodukter längre.

Jag skulle kunna skriva ett långt förklaringsinlägg, men känner inte riktigt behovet. Jag är fortfarande inte särskilt intresserad av djurrätt eller särskilt varken emotionell eller engagerad. Jag tycker inte att det här är särskilt extremt. Det är bara mat, liksom.
Och det ska bli ganska gott och spännande, faktiskt!

En låda magiskt kontorsmaterial

2011-05-14T11:45:00.005+02:00

Olika varianter på den här har bott i mitt huvud ett litet tag, tills de föll på plats ned på papper på ett tåg mellan Villalba och Segovia.

Om jag hade en packe klistermärken
skulle jag skriva vackra ord på dem och sprida över stan.
Jag skulle slå till som en gerillastyrka, snabbt, effektivt och brutalt,
och nästa gång du ser den där lyktstolpen
skulle det stå "var glad, du är älskad!" på den.
Om jag hade en packe klistermärken
skulle jag vara Anneli från Montmartre
och sprida små spår av kärlek och värme i hopp om att du skulle se dem.

Om jag hade en krita
skulle jag måla ett körsbärsträd på asfalten, det vackraste.
Jag skulle trivas bland betongen och gatljusen
och inte tråna efter blommande gator jag inte går, eller gårdar jag inte har tillgång till
om jag hade en krita
skulle du få vara med under mina körsbärsträd
och känna hur gott de doftar.

Om jag hade en låda färg
skulle jag måla upp världen som en ljus och vacker plats
där alla sakerna du gör skulle göra skillnad för någon.
Jag skulle måla den som en organisk enhet
där varje liten detalj spelar roll. Så att du aldrig skulle sluta hoppas
och sakerna du gör aldrig skulle kunna sluta vara viktiga.
Om jag hade en låda färg
skulle jag måla dig sådär skimrande som du gör mig ibland.

Om jag hade ett suddgummi
skulle jag sudda bort min egen misströstan och förtvivlan.
Jag skulle skriva "du är också älskad!" på en lapp och stirra stint på den
tills orden bränts in i min hjärna.
Om jag hade ett suddgummi
skulle jag gnugga det hårt mot min bröstkorg tills det gick in under huden
och säga att du får vara där om du inte gör mig illa, men annars kan du dra!
Om jag hade ett suddgummi
skulle jag sudda bort alla tvivel och all irritation, alla destruktiva föreställningar
och allt som suger i hela världen skulle jag sudda!

Om jag hade ett suddgummi
och en låda färg, en krita, en packe klistermärken
och en hel samling magiskt kontorsmaterial
skulle världen vara en mycket vackrare plats.

Estradpoesi och estetiska provokationer

2011-05-06T02:37:00.005+02:00

På Kapsylen där jag jobbade i vintras, som de flesta vintrar, satt det uppe en dödsruna efter Erkki Lappalainen i fiket. "-Kan man verkligen tävla i poesi? - Nej, just därför ska vi göra det!". Jag tyckte om den.

Idag har jag tävlat i Poetry Slam för första gången någonsin! Föreningen Ordanvind arrangerade i Hallunda Folkets Hus. Det var ganska mycket folk, jag läste den gamla dikten om att vara femton år och okysst och den lokalpatriotiska om Flemingsberg som fick Daniel Boyacioglu att skratta och ropa jäj åt mig.

Det var grymt kul även om jag var lite för oförberedd, jag fick bra respons på mina dikter och slutade vara nervös ganska fort. Resten av kvällen har jag varit lite svävande, som på färgglada lyktor eller stjärnor eller någonting, och synnerligen nöjd med mig själv.

Det blir mycket kärlekar och mycket Flemingsberg när jag skriver dikter. På vägen hem har jag fortsatt på raderna med körsbärsträd, färgglada hus och kritor på asfalten som jag inte vet hur jag ska fortsätta med. Någon dag kanske...

Nu drar jag på lajv och leker gerillasoldat utanför Norrtälje över helgen. Tillbaka på söndag!

Definitionsfascism

2011-05-04T21:02:00.006+02:00

Jag borde egentligen ge mig själv förbud mot att hänga på forum för vegetarianer/veganer på internet. Jag blir alltid lika trött, ledsen och irriterad när jag gör det. Ibland nästan på nivån "jag har faktiskt ingen lust att vara vegetarian om det är på det här viset", men bara nästan, eftersom jag såhär efter ett par år har vuxit in ganska bra i en vegetarisk kosthållning. Det är det vegetariska identitetsbyggandet jag har svårt för.

Min senaste tvivelvåg över vad jag äter kom i samband med att jag skrev det här inlägget. Sedan dess har det känts mer och mer hycklande att äta ägg, mjölk, ostlöpe etc. men inte fisk, kött och gelatin. Så de senaste fyra-fem veckorna har jag ätit nästan uteslutande veganskt. Först lite på nivån "jag ska se om jag kan lära mig tänka bort osten", eftersom jag åt väldigt mycket ost. Därefter bestämde jag mig för att inte köpa någon ost med löpe i. Sedan började jag plugga äggindustrin och plötsligt kändes det inte särskilt bra att äta ägg, så det tror jag att jag tänker lägga av med. Jag åt en bit omelett för tre veckor sedan men är inte sugen alls längre.

Nu har jag normaliserat vegankost såpass att när jag står i butiken och kan välja mellan likvärdiga mjölk- eller sojaprodukter blir det i regel sojaprodukterna. Någon gång varannan vecka blir jag sugen och köper en bit löpefri ädelost som lyxvara. Men ungefär där ligger jag just nu.

Och då kommer vi åter igen in på det här med definitionerna. I ett infall av ungdomligt oförstånd och jakt på typ mattips halkade jag in på ett veganforum, där jag snabbt fick lära mig att det inte går att vara vegan om man inte har djurrätt som grundläggande filosofi. Jag är ganska ointresserad av djurrättsfilosofi och tycker att Djurens Rätts retorik är ungefär lika avtändande som Ung Vänsters.

Då är man tydligen "strikt vegetarian" eller bara "vegetarian", eftersom någon jeppe vid förra sekelskiftet myntade termen "vegetarian" som "någon som lever på vegetabilier". Å andra sidan går det inte att kalla sig "vegetarian" och mena "äter veganskt" för någon som inte är insnöad djurrättsmupp, eftersom mainstreamsamhället tolkar "vegetarian" som "lakto-ovo-vegetarian" och vegetarianer jag känner använder "strikt vegetarian" som en term för någon som inte fuskar med kött ibland.

Och ungefär där stänger jag ner min webbläsare, suckar ljudligt och orkar verkligen inte med mera definitionsfascism. Jag orkar inte leta efter rätt etiketter att sätta på mig själv, särskilt inte när jag ligger i något slags tvivlande övergångsfas i min kosthållning och inte riktigt vet var det här kommer att sluta. Särskilt inte när alla etiketter kommer att feltolkas, ifrågasättas eller skrikas om.

Jag vill ju bara äta mat.

Kjol är inte kvinnligt!

2011-05-04T02:29:00.006+02:00

Jag äger faktiskt två par jeans. Jag fick dem av min mamma, som inte kunde ha dem, och tycker att de är ganska trevliga som omväxling, så jag har dem på mig några dagar i månaden. Resten av tiden har jag kjol eller klänning. Nästan alltid, alltså. Så har jag varit klädd de senaste tre-fyra åren. Jag tycker om klänningar.

Mitt ex mamma skickade den här understreckaren från SvD till mig. Den handlar om en fransk bok om kjolar, identitet och frigörelse, och väcker rätt många vinklar. Jag förväntade mig att den skulle kännas rätt sunkig, eftersom ingressen innehåller fraser som ett hinder jämfört med mannens lediga byxor och bejaka sin kvinnlighet, men det är en intressant artikel. Däremot gör den mig ganska motiverad att gå tillbaka på en typiskt sådan där sak som jag brukar störa mig på.

Människor som inte själva har så stor erfarenhet av att bära kjol talar ofta om de mest besynnerliga saker om mitt klädval för mig. Till exempel att kjol är rörelsehindrande, befästande av könsstereotyper, inte går att leka i, eller per definition ett högtidsplagg. Jag förstår mig inte riktigt på det.

Jag har olika klänningar för olika tillfällen. När jag ska på fest har jag finklänning och när jag ska leka har jag lek-klänning. När jag sunkar hemma har jag mjukisklänning, ibland har jag anständig långlång klänning och ibland vågad kortkort. Vissa klänningar går absolut inte att springa omkring i, det stämmer. Andra funkar det jättebra med. I fredags natt ålade jag på mage genom blåbärsris i klänning.

Hela den här föreställningen om att kjol/klänning per definition är heteronormativt och stereotypt och befästande av taskiga könsroller, verkar liksom höra ihop med den felaktiga föreställningen att det inte går att leka i klänning. Om småtjejer inte vågar leka av rädsla för att smutsa ner sina kläder, är det klart att de blir passiviserade. Däremot behöver inte funktionsenliga kläder och jeans vara samma sak. Ha inte prinsessklänningen i sandlådan, lika lite som finbyxorna, liksom.

Jag har kjol för att det är skönare än byxor, och finare än byxor. Jag är ganska trött på att bli tolkad som "bejakande av min kvinnlighet" för det. Ibland vill jag vara ett fånigt våp i höga klackar, och ibland vill jag vara grymt macho och självständig. Det har inte med kjolen att göra. Den är ett klädesplagg jag trivs i och har på mig oavsett.

Jag är ganska tacksam över att killar i min omgivning med jämna mellanrum har långkjol som mjukisplagg eller hellånga kjortlar, rockar etc. Ingen vore mer tacksam än jag ifall kjolen blev såpass avkönad att jag inte får allsköns feminina stereotyper slängda på mig för att jag tycker om kläder jag kan röra mig i. Tills vidare tänker jag strunta i jeansen och känna mig manlig och tuff ibland i alla fall.

Om naiv idealism

2011-04-25T14:03:00.002+02:00

Rent etiskt sätt, har jag insett att jag egentligen är en ganska dålig utilitarist. Jag tar de flesta av mina beslut om vad som är rätt och fel på ren känsla. "Känns det här okej?" liksom. Ibland är jag såklart tvungen att väga om, resonera eller försöka legitimera besluten på olika sätt, och det är inte förbjudet att ifrågasätta mina val. Men jag utgår oftast från hur jag tycker att saker känns.

I augusti skrev jag att jag hoppas att jag aldrig blir oberörd. Det lever kvar och blir starkare fortfarande. Den där rädslan för att sitta där och vara apatisk, och känna att det inte spelar någon roll vad jag gör eftersom det ändå inte kommer att förändra någonting. Det livsfarliga jag bryr mig inte. Jag tror helt enkelt att jag måste få känna väldigt mycket i vardagen, och inte bara tänka, för annars blir jag avtrubbad, och det vore rätt fruktansvärt.

Jag kom att tänka på hela den grejen för någon vecka sedan, i ett samtal med en kompis till min rumskamrat. Det började med att vi inte höll med varandra om nyliberalism och jag spelade solidaritet-kortet. Är inte staten ett bra sätt att ta gemensamt ansvar för varandra? Det måste vara det mest etiska, att jag hjälper till där jag kan och får hjälp där jag behöver. Här började min motdebattör tröttna, och hävde ur sig att det här med etik och moral är överskattat. Alla människor handlar såklart efter vad som gynnar dem själva bäst. Ett typiskt cyniskt yttrande som jag hört på tok för många gånger och blir ganska ledsen av varje gång.

För jag är fruktansvärt rädd för cynism. Jag tycker inte att det är det minsta ballt att vara cynisk, tvärtom känner jag ofta att det tyder på ett förfall jag inte gillar. Om man på allvar tror att alla människor är egoister som bara handlar efter sin egen plånbok, varför ska man då försöka förändra någonting till det bättre? Solidaritet säljer inte. Jämställdhet har ingen sex appeal och miljön är underprioriterad friheten att ta bilen vart man vill och billig fläskfilé. Och om man på allvar tycker att det är så världen ser ut, är det klart att det är lätt att legitimera dåliga val man gör.

En klok kvinna som pratade om kroppsliga komplex konstaterade en gång, att om man har saker man inte tycker om på sin kropp så har man två val. Antingen accepterar man dem, eller så gör man någonting åt dem. Det hjälper ingen att man sitter och suckar över hur ful ens mage är.

Jag känner lite samma sak inför handlingar. När jag får frågan varför jag beter mig på ett visst sätt, och upptäcker att jag inte har något bättre svar än "för att jag är dålig/lat/egoistisk", har jag två val. Antingen står jag för vad jag gör, och då måste jag ha ett bättre svar till hands nästa gång någon frågar ("jag tänkte inte på det, här ska bli bättring" duger fint). Eller så slutar jag göra det. Känns det inte bra, så låt bli.

Och det fungerar bara så länge jag försöker vara en naiv idealist. Så länge jag känner politik lika mycket som jag tänker den. Så länge min magkänsla kan tala om för mig när saker faktiskt suger ganska hårt. Så att jag orkar göra annorlunda, och faktiskt tror att det leder någonvart.

Iakttagelser från en mataffär

2011-04-24T23:04:00.002+02:00

Min lokala matbutik, Pulsen, är en matrebellen-butik och ganska knäpp. Mest för att de alltid har galna extrapriser på saker och aldrig kan bestämma sig för vad grejerna kostar. Och så länge jag äter vad Pulsen tycker att jag ska äta, så äter jag ganska billigt.

Däremot föranleder den här butiken alltid små spekulationer om det här med tillgång och efterfrågan och utbud och sånt där. Oftast känns den nämligen så långt ifrån ett standard Konsum man bara kan komma.

Tillgången på ekologiska varor är, till exempel, grymt låg. Det finns lite bland mejeriprodukterna, men jag som är van vid att handla på just Konsum stör mig lite på det varenda gång det saknas kravbananer, ekologisk pastasås och ekologisk tvål. Och det finns typ aldrig.

Det ekologiska kaffet kostar dubbelt så mycket som vanligt kaffe. När de rear, vilket de ganska ofta gör, heter det "Kaffe, Löfbergs Lila, 2 för 60kr. Obs! gäller ej Kravmärkt". Det kravmärkta kaffet kostar 60kr/paketet.

Pulsen är billiga på kryddor, torkade baljväxter och tahini (märket med blå burkar kostar 30kr!), och oftast på pasta och ris. De har mycket konstiga märken. Turkisk yoghurt är billigt jämt också.

Pulsen säljer sniglar på burk, men inte vegetarisk ärtsoppa. Det har jag irriterat mig på ganska många gånger. Kanske mest de där sniglarna. De står på hyllan grönsakskonserver.

Och idag när jag handlade passade jag på att köpa en liten bit brieost. Det jag hittade var ett svenskt märke som säljer helt ekologiska, kravmärkta ädelostar med vegetabiliskt löpe i. Finns camembert och getbrie, och de verkar på det stora hela rätt schyssta. När jag hittat samma ostar på Hemköp inne i stan är de skitdyra och marknadsförs i regel som jättesvenska, jätteekologiska och värsta reko. På Pulsen hette det "olika ostar, 15kr".

Jag tror helt enkelt inte att det bor särskilt många miljömuppar i Flemingsberg.

Var är samhörigheten då?

2011-04-22T13:54:00.004+02:00

En vän länkade den här Aftonbladet-ledaren på Facebook. Karin Pettersson skriver om solidaritet och sammanhållning, sådär som brukligt är i samband med allmänna högtider.

Igår satt jag och bråkade med en hemtenta i religionshistoria, och försökte definiera begreppet communitas. På sätt och vis hör de ihop.

Alla samhällen är på något sätt hierarkiskt uppbyggda. Det finns en tydlig struktur och olika roller, som människorna i samhället identifierar sig med. Människor fyller olika funktioner. Vi måste liksom ha en struktur, för att världen ska kännas meningsfull. Vi har roller att spela. Jag hade nog inte hört begrepp som poststrukturell eller socialkonstruktivism när jag döpte min blogg till Jeu de rôles för tre år sedan, men synsättet finns liksom där. Vi spelar roller, helt enkelt.

Och nu kommer vi till den där biten som Turner, som jag satt och bråkade med igår, menar på att samhällen också behöver. Motsatsen till all struktur och hierarkisk ordning. Alla rollers upplösande. Communitas beskrivs som ett tillstånd av samhörighet, att alla är lika och jämlika. Homogenisering, kamratskap. Ungefär. Ett samhälle utan struktur får ingenting uträttat och lyckas inte skapa mening, men ett samhälle utan communitas faller sönder.

Väldigt många religiösa ritualer bygger på att skapa en sådan samhörighetskänsla hos deltagarna. Förra året vid den här tiden satt jag på midnattsmässa i Spånga kyrka och bevittnade en nattvardsgudstjänst, och nattvarden är väl ett fantastiskt bra exempel på just en sådan ritual. Alla är ett med församlingen och med Jesus och varandra en stund. Religioner är överlag ganska bra på att skapa den där samhörighetskänslan.

Men hur skapar vi en känsla av communitas i ett modernt, sekulärt samhälle? När medborgarna inte känner någon vidare samhörighet med varandra eller kan samlas under någonting. När artikelkommentatorerna blir ärligt provocerade av Karin Pettersson, när solidaritet och samhörighet blir politiserade begrepp (och människor ärligt talat hellre vill ha lägre skatt än att höra sådant sossetrams). Var ska vi hitta samhörigheten någonstans? Tidningsledarna vet uppenbarligen inte. Det är därför de får oss att sätta chokladen och köttbullarna i halsen varje högtid genom att påminna om alla som inte har råd med choklad. Och jag vet faktiskt inte heller. Jag har ingen aning.

15 - Nybörjarmissar jag gjort

2011-04-20T10:50:00.002+02:00

Egentligen känns det lite sorgligt att skriva sista inlägget på den här lajvbloggutmaningen. Då är jag plötsligt inte med och skriver längre. Men jag tror faktiskt att jag är klar först, bloggar man så gör man!

Men ja, nybörjarmissar jag gjort. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag misstänker att det här relaterar ganska mycket till inlägget om tabbar på lajv, men att jag hela tiden har ursäkten "jag visste inte bättre" att använda. Så okej:

Semi-offandet jag ägnade 60% av mitt första lajv åt, helt enkelt för att jag inte förstod att man inte fick gå off lite som man ville.
Klänningen av skurtrasor jag hade när vi spelade tiggare på Samlade Krafter. Till denna moderna långkalsonger, benlindor i grått ylle, och barfota. Inte snyggt, inte smart, kallt.
Linneklänning med en filt över för att hålla värmen, i mars, med en halvmeter snö. Grundandet av Hernedal var kallt!
Underbara smilande mytomanen Aska, som jag spelade på flera lajv, trots att hon varken hade något yrke, familj eller ens en någorlunda historia.
Att jag faktiskt gav mig in på att bryta på finska ett helt enkvällslajv. Jag minns det som att det gick bra, men såhär i efterhand tycks det mig ganska buskis.

14 - Att sova på lajv

2011-04-18T01:39:00.002+02:00

I början av min lajvkarriär gjorde jag ungefär som det står i Sveroks guide till nybörjarlajvare att man ska göra när man sover på lajv.

"När man är ute på lajv så bor man oftast i tält eller i en stuga som kanske gjorts om till värdshus. Man sover på till exempel ett renskinn och har endast ett par filtar och manteln att värma sig med, men det brukar gå bra. På många lajv är det helt okej att gömma en sovsäck under filtarna, lite fusk går bra så länge det inte syns."

Min sovsäck har dock förolyckats på alla möjliga sätt genom åren (typ genom att förvaras i ladan med läckande tak en natt med hällregn), så ofta har jag blivit sovandes på en filt, med en eller två till ovanpå. Och följaktligen har jag verkligen hatat det här med att sova på lajv, passionerat.

Jag har blivit en grymt mycket bättre lajvare och haft mycket roligare på lajv sedan jag upptäckte att man kan ta med sig ett duntäcke istället. Jag tycker fortfarande att det är lyxigt varje gång man kan ta sovmorgon på lajv, eftersom man inte vaknar stelfrusen och trött vid halv sex på morgonen. Och jag tycker faktiskt ganska bra om att sova, så även på lajv. Så jag är nöjd!

Andra sidan Östersjön

2011-04-18T01:30:00.003+02:00

Finland har just haft riksdagsval, och samtliga partier utom Svenska folkpartiet säger sig vilja minska svenskundervisningen i skolorna. Finlandssvenska är inte så hett längre.

Men nördar man så gör man!
1 augusti drar jag till Finland och läser Finlandssvenskt språk och finlandssvensk modernism på Helsingfors Universitet. Ni som läste den här bloggen när jag började skriva för tre år sedan vet att det var på tapeten redan då, men jag vågade inte söka. Så nu i våras tog jag mod till mig och tillfället i akt och sökte ett Nordkurs-stipendium via Institutionen för nordiska språk på SU. Så det blir sommarkurs i finlandssvenska och språksociala experiment så det visslar om det. Win!

Riktigt provocerande

2011-04-17T18:14:00.002+02:00

Jag har funderat lite på det här de senaste veckorna, mest för att det med jämna mellanrum dyker upp nya anti-homofobi-kampanjer på Facebook. Förra veckan var det Länsförsäkringar som anklagades för det, efter att de vägrat betala ut försäkringspengar åt en kvinna som blev misshandlad när hon kysste sin flickvän på tunnelbanan. Nu i dagarna sprids den här bilden och länken på Facebook, för att protestera mot att en bild på två män som kysser varandra blivit stämplad som stötande.

Samtidigt håller RFSL på med projektet Det blir bättre, som verkar ha som syfte att tala om för unga hbt-personer som mår dåligt att det faktiskt blir bättre, det löser sig. Även om du är självmordsbenägen och känner dig väldigt utanför nu, så kommer det att bli bättre senare.

Det jag tycker är absolut mest obehagligt med de här inititativen, är att det visar på hur mycket svårigheter hbt-personer faktiskt råkar ut för. Men kanske lite också av att de verkligen spär på bilden av att det är jävligt svårt att vara hbt offentligt. Det är lite som alla kärleksromaner jag läste när jag gick på högstadiet, som inte kunde porträttera en förälskelse utan att behöva ta upp komma ut-problematik, mobbning och äcklade familjemedlemmar/vänner på samma gång.

En tjej som skrev på Facebook-eventet "Det blir bättre" förklarade hur hon ofta känner sig marginaliserad av sådana här initiativ. Är man tjej och bisexuell, särskilt om man mest har haft pojkvänner, verkar det vara allmänt okej att bli utnämnd till något slags privilegierad grupp som redan är accepterad av omgivningen, eller för all del, få höra att man bara är bisexuell för att det är trendigt. Hennes inlägg var ännu mer obehagligt, och hade ännu högre igenkänningsfaktor.

Jag har aldrig varit särskilt självmordsbenägen, eller tyckt att den lilla detaljen att jag attraheras av kvinnor är särskilt besvärlig i sig. Alltså skulle det kännas banalt att göra ett Det blir bättre-inlägg. Jag kan passera som hetero när jag vill, alltså är det aldrig någon som räknar in mig när man pratar om hbt-personerna ("bögarna") inom typ spelhobbyn. Och ärligt talat har min omgivning blivit sjukt mycket bättre sedan jag gick på högstadiet. På nivån att jag sällan upplever att någon bryr sig om min sexuella läggning. Jag pratar om raggning eller sex med både kill- och tjejkompisar och ingen höjer på ögonbrynen för att jag växlar mellan att prata om tjejer och killar. Det är sådana faktorer som ofta gör att jag inte riktigt kan identifiera mig med RFSLs kampanjer eller känna mig som en Riktig HBT-person. Jag mår lite för bra, helt enkelt.

Och ändå tänker jag mig för grymt mycket, på ett sätt jag inte gjorde när jag var 16. Jag kan inte kyssas på pendeltåget utan att tänka på ifall främlingen mitt emot kommer att uppfatta det som en provokation eller göra oss till runkobjekt. Som tjej och bisexuell har jag liksom två val (kanske ett mer än bögarna på bilden i alla fall). Antingen hånglar jag med tjejer på fester och folk antar att det bara är för att vi försöker vara trendiga. Eller så hånglar jag med tjejer på fester och det blir en politisk handling.

Jag är jävligt trött på bäggedera faktiskt.

13 - Lajvragg

2011-04-15T23:35:00.004+02:00

Det här är ett ämne som jag tycker om att avhandla i teorin, men egentligen inte har så fruktansvärt mycket erfarenheter själv. Jag har inte mantelraggat på lajv på många år, knappt ens någonsin. Jag tror inte att lajvragg är riktigt min grej. Här skrev jag om att spela på kärlek och sex på lajv, och här är förklaringen till att jag aldrig gjort den klassiska "ragga upp någon off för att rollerna var kära". Jag spelar helt enkelt sällan roller som gör sånt.

Jag kan komma på att jag raggat upp någon på lajv en gång. Det var första gången den beryktade Delhins ambassad gestaltades på lajv, och det var min Katarina och fröken Isabella Ifrit som, första gången de träffades, lyckades följa en charmig herre därifrån till sovsalen. Vi sov fyra personer i en hög, fnittrade högljutt och fick sånger skrivna om vår osedlighet. Rent off var vi fullt påklädda och mycket sedliga, jag tror inte ens att det förekom hångel.

Däremot händer det definitivt att jag raggar på lajvare. Majoriteten av alla jag umgås med är lajvare. Majoriteten av alla jag raggat upp har definitivt varit lajvare. De är dessutom i regel trevliga och mysiga människor. Jag förstår dock inte varför jag skulle göra det på lajv. På lajv är man in största delen av tiden, och resten är man trött eller i behov av avrollning eller allmänt förlösande offande. Folk är inte riktigt mentalt i rätt skick för att ragga på lajv. Om man lägger sömnbrist, för lite mat, ingen dusch, samma kläder dygnet runt i tre dygn, och obefintlig tandborstning till det, så blir lajv plötsligt ett ännu mer ooptat ställe att ragga upp lajvare på. Om man nu har en liten fetisch för yllehosor, är nog Medeltidsveckan ett bättre alternativ.

Saker jag lärt mig av att handla second hand

2011-04-15T22:51:00.003+02:00

Jag tycker att det är grymt roligt med shopping. Och kläder i största allmänhet, och prylar. Men mest kläder. Jag tycker om att promenera runt i butiker, prova och leka. Och att hitta originella kombinationer och de där kläderna som är mer roliga än snygga men blir snygga just därför. Å andra sidan försöker jag vara en sådan där god och miljömedveten människa som hört att överdriven konsumtion är dåligt, och dessutom lever jag på studiemedel.
Så jag är grymt tacksam över alla prestigelösa second hand-butiker som finns i Stockholm! De har lärt mig en hel del bra saker. Sedan att jag blir stoppad på stan av tanter som gillar mina klänningar ibland är ju bara en bonus.
Så, saker jag lärt mig av att handla second hand:

Skit i storlekslappen!
Det är helt super-random hur olika klädmärken anger sina storlekar, men när jag var yngre och handlade konfektionskläder var det skitviktigt. "Åh nej, behöver jag 40??! Jag är ju jättefet!". Fanns inte jackan i storleken man ville ha var det dessutom inte på tal att prova en annan storlek. Många kläder jag hittar second hand har inte ens storleksangivelser, och det är jätteskönt! Så nu struntar jag i om det står 36 eller XL i kläderna och provar i alla fall. Och det är som sagt helt super-random vad som funkar och inte.
Don't pay for quality!
Allvarligt, kläder som blir urtvättade och formlösa efter två tvättar hamnar inte på Myrorna från första början. Visst, det är en del H&M, men jag har hittat kläder från riktigt schyssta märken där också. Och det känns mycket bättre att betala 65kr för en Gudrun Sjöden-topp än 465kr.
Slit och släng är rätt okej
Vissa av mina klänningar är älskade och vårdade med kärlek, lagade och lappade och envist kvarhållna. Andra har jag tröttnat på väldigt snabbt. Fast jag har vid det här laget fått en ganska osentimental inställning till mina kläder. De flesta är rena impulsköp, som inte var särskilt dyra. Jag slänger dem aldrig, men langar dem vidare till kompisar eller tillbaka till random hjälporganisation. Så att när jag tröttnar på dem kan de få hamna hos någon som inte är trött på dem. Och det är ju bättre än att de tar plats och samlar damm hos mig.
Och åter igen, man får inte lika dåligt samvete om man tröttnar på en 60-kronorsblus som på en 600-kronors. Man behöver inte försöka sälja av den, utan kan ge den till en kompis bara sådär.
Det är ganska tråkigt när alla har samma klänning.
Det är en sån där grej man kommer ihåg från typ högstadiet, eller studenten. "Åh nej, hon har samma klänning som jag", och det där "Jag känner igen din tröja, är det H&M?" som folk verkade tycka var ganska jobbigt. Jag tror inte att jag brydde mig då, men det känns lite fånigt när man råkar ut för det. Sist jag köpte ett konfektionsplagg var det en rödrutig klänning från Indiska (som jag älskar), och har sedan dess råkat ut för två(!) tillfällen där någon jag träffat haft en likadan på sig. Det känns lite småfånigt, som sagt. Och det slipper man när alla ens kläder är gamla och begagnade! Win!

12 - Det här lajvet vore så coolt om någon arrangerade

2011-04-13T20:17:00.005+02:00

...eller: jag och mina vänner borde få tummen ur någon gång.

En av de grejer jag gillar absolut mest när man placerar ett gäng lajvare på samma ställe, är att det alltid dyker upp Bra Idéer på lajv vi borde göra eller spelidéer vi måste prova.

Som Norrskensexpressen, ett steampunklajv på ett nattåg på Inlandsbanan, som Stellan planerade förra året, och som blev upphov till långtgångna planer på en kampanj i fem delar, med bland annat ett internatskole- och ett suffragettlajv. Vi bildade till och med lajvföreningen Järnhästen, den enda förening jag någonsin varit medlem i som haft ordet avant-garde i sin syftesparagraf.

Eller Muminlajvet som jag tjatat om i flera år innan Joakim fick saker att hända, och vi nästan satte upp. Ett födelsedagslajv där alla roller baseras på karaktärer ur muminböckerna, som utspelar sig i en sommarstuga utanför Helsingfors med andra världskriget som den brinnande katastrofen på tryggt avstånd i kulisserna (inget mumin utan en sådan!).

En annan sak jag skulle vilja delta på är ett beredskapslajv, nu när det är så inne med krigslajv. Jag vill spela bylajvet i krigets skugga där byborna inte lever under hot om tvångsrekrytering, eftersom armén redan plockat varenda människa som gått att avvara. Jag vill spela den dubbla arbetsbördan, väntan på brev från fronten, föräldrar som tar hela ansvaret för sina barn, när den andra föräldern är ute i kriget. Kampanda och misströstan. Alla de där civila som aldrig ser kriget med egna ögon, men ändå har det konstant närvarande.

Det är de lajv jag kommer på just nu, som vore coolt om någon arrangerade. Men jag kommer på nya hela tiden. Och det känns grymt bra!

Bloggutmaningen sprider sig

2011-04-08T17:59:00.004+02:00

Den här lajvbloggutmaningen kom till en kväll på ett pendeltåg, när jag och mina vänner Kim och Björn satt och pratade om bloggar. Kim kom på idén att det vore kul att göra en bloggutmaning likt den där med 30 inlägg, fast på tema lajv istället, och plötsligt satt vi och spånade ihop rubriker. Dagen efter låg den på Facebook.

De flesta av mina vänner skriver alltså lajvbloggutmaningen på Facebook. Det är bra, för det är lättare att komma sig för att kommentera inlägg där (jag vet, jämför bara mina bloggkommentarer som feedar dit med kommentarerna här). Å andra sidan är det lite synd också eftersom det inte går att länka till sådana dagboksinlägg på ett smidigt sätt utifrån.

Men jag vet att Adam, Erik, Erland, Gustav, Signe och Kim skriver där. Jag håller ett öga på er. Skriv! Och säg till om jag glömt någon.

Det jag tycker är nästan ännu roligare är att utmaningen börjat få ringar på vattnet. Så jag tänkte göra en liten länklista på dem jag vet skriver. Lägg gärna upp en länk i kommentarsfältet om du också håller på:

Björn skriver.
Nyllet skriver.
Anna-Karin skriver.
Johan gästbloggar hos henne.
Karin skriver.
Ekomuppen skriver.
Emma skriver.
Mirfaks skriver.
Glim skriver.

Det sprider sig! Till folk jag inte känner. Ringar på vattnet. Jag tycker att det är jättehäftigt :)

Vems handlingsutrymme?

2011-04-05T01:45:00.003+02:00

Ett annat av begreppen som kommit upp i samband med nördfeminism, både när jag hörde Teresas crashcourse på Sverok Stockholm-kansliet nyligen, och i panelsamtalet på Prolog på samma tema är handlingsutrymme. Helt enkelt vad de sociala reglerna säger om vem som får göra vad. Vem får vara rolig? Vem får vara sexig? Vem får avbryta? Vem får fisa och rapa offentligt? Vem får protestera?

Det där tänker jag ganska ofta på i nörd- och Sveroksammanhang och särskilt när man pratar om diskriminering. Vem som har handlingsutrymme nog att uppmärksamma diskriminering, och vilka som inte har det. Det här är ganska relaterat till köttdiskussionen jag skrev om i förra inlägget. Ett par andra bra exempel kom upp vid just panelsamtalet på Prolog (där Johanna Koljonen, Teresa Axner, Anna-Karin Linder och Sonja Schwarzenberger pratade just nördfeminism).

Hög status betyder ofta stort handlingsutrymme. Särskilt inom en organisation med en hyfsat liten klick engagerade. Hög status betyder auktoritet. Auktoritet betyder att man blir lyssnad på. Blir man lyssnad på och får gehör för sina åsikter har man handlingsutrymme.

Har man hög status inom en organisation, och tycker att det är självklart att alla ska få vara nakna i bastun, kommer de med ganska stor sannolikhet att få vara det. Har man lägre status och tycker att det är jobbigt att folk är nakna kan man ha väldigt mycket svårare att säga till om det.

Har man hög status inom en organisation och tycker att det är självklart att vuxna människor ska få ta en öl under ett pågående konvent eller riksmöte är det ganska stor sannolikhet att man får göra det. Är man minderårig, ny och kommer att bli nekad i dörren till puben är det större sannolikhet att man inte vågar säga ifrån när folk drar dit. Är man nykter alkoholist (ja, det är pinsamt och socialt stigmatiserande med alkoholproblem) kanske man inte heller vågar det.

Har man hög status har man större handlingsutrymme för att erkänna sina svagheter. Att tala om vad man har svårt med, vad man är dålig på, på vilka områden man känner sig diskriminerad, än om man inte har det. Då är det skitlätt att säga "men det är ju bara att säga till!". Har man hög status har man lätt att påpeka att sovsalsgolv inte är så nice, för att man har ryggproblem, eller att det är viktigt att det finns tillgång till bra vegankäk under hela konferensen. Är man där för första gången och osäker på organisationsstrukturen har man svårare för det.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma, bara ett par tankar. Men grundtanken är väl hela hänsynsgrejen. Det krävs handlingsutrymme för att protestera när man blir felaktigt behandlad. Det kan vara svårt och jobbigt att göra det. Så lyssna förihelvete när folk gör det.

Det stora privilegiet att vara normal

2011-04-05T00:02:00.002+02:00

Det är ett jättestort privilegium att känna sig normal. Vara som folk är mest. Jätteviktigt faktiskt. Därför är det ganska synd att normala människor oftast inte märker det själva. Eftersom privilegiet i regel är osynligt inifrån - man märker inte av sin egen normalitet förrän den blir hotad.

Jag skrev en del om det i samband med Pridefestivalen för ett par år sedan. Om att det viktigaste jag tycker att den ger är möjligheten att prata om sina tjejragg utan att det ses som att manifestera sin bisexualitet. Pride ger bin, bögar och flator en chans att vara normala. Jag tror inte att någon kan förstå hur awesome det är, som aldrig känt sig onormal. Och faktum är, att det är jävligt läskigt att känna sig onormal om man inte är van vid det. Andragjord, med en feministisk term. Det är jobbigt att bli Den Andre.

Jag märkte ett konkret exempel på Prolog i helgen, som till maten serverade flera vegoalternativ, och ett märkt "ickevegetariskt" som kunde bestå av kött, fisk eller fågel. Första dagen, fiskdagen, hamnade jag i en diskussion med en kille som kände sig klart andragjord av den ordningen, och uppfattade bristen på kött som brist på hänsyn och närmast kränkande. Med ordval som "max 10% är vegetarianer" och "pracka på mig sin ideologi" redogjorde denne blandkostare för sin förargelse. Flera vegetarianer jag pratade med under konventet berättade däremot om hur skönt det kändes att bli normaliserad, få flera matalternativ och inte bli utpekade som specialkostare.

Först när jag försökte applicera begreppen Den Andre och privilegium på situationen lyckades jag förstå blandkostarens ilska. Han var med största sannolikhet van vid att vara normal, och kände sig placerad i facket avvikande, där han inte tyckte att han hörde hemma. I en grupp där de allra flesta äter helvegetariskt manifesterar köttätaren en normavvikelse. Och det är jobbigt att bli andragjord.

Man ska inte underskatta värdet av att känna sig normal. De ovana prisar det när det händer. De vana känner sig kränkta när de riskerar att förlora det. De fäktar med näbbar och klor och paroller som "vi är faktiskt i majoritet!" för att få behålla sin normalitet.

Och ändå är normalitet så svår att upptäcka när man innefattas av den. Jag som dricker alkohol har inte märkt av alkonormen förrän när jag kombinerade fest med penicillinkur. Jag som är myndig har inte märkt av åldersdiskriminering förrän jag glömt min legitimation hemma och nekats inträde till vännernas kroghäng. Jag som stockholmare har knappt reflekterat över min egen dialekt, förrän jag åkte till Luleå och plötsligt kände mig jätteavvikande. Sådana gånger har jag definitivt känt mig annorlunda, utanför, som Den Andra.

Och grejen är att jag faktiskt tror att det är ganska nyttigt att upptäcka sina privilegier emellanåt. Så att man fattar hur jävla fördelaktigt det är att räknas som normal och hur tacksam man ska vara för det. Men också så att man fattar varför man egentligen hela tiden ska hålla på och inkludera varenda liten minoritetsgrupp. För att det är jävligt skönt att känna sig som en del av "vi" och helt normal. För att det är jävligt jobbigt att bli placerad i facket "de" eller avvikande. Man märker det när man provar.

Länkarna till begreppen går förresten till Teresa Axners eminenta Grundkurs i nördfeminism. Riktigt bra och givande.

Vad Anneli gjorde på Prolog 2011

2011-04-04T01:40:00.003+02:00

En av de saker jag tycker är absolut mest nice med Prolog är att alla gör så olika saker. Man träffar lajvare över frukosten eller till middag och passar på att fråga hur deras schema för konventet ser ut, och de går på så konstiga saker! Det finns så många aspekter av svensk lajvkultur som Prolog täcker upp och ger utrymme. Jag gillar det verkligen.

Jag åkte till Västerås med målsättningen att förstå mig på soldatlajvande, lära mig hantera starka känslor, sex och bleed på lajv, gå på lite prettolajv och lära mig något ballt hantverk. Jag lyckades åtminstone delvis. Brickbandsvävningen jag var anmäld till blev medeltidsdans istället. Men annars gick mitt Prolog till ungefär såhär:

Soldater! Krigshjärta-arr höll workshop och försökte lära oss marschera på raka led och prata med det där dominant-och-säker-tonfallet som ett befäl bör ha. Särskilt om befälet är tjej borde det inte höras. Granlands-arr höll utvecklingsforum och försökte komma fram till just vad grejen är med soldater. Jag förstår mig fortfarande på allt utom själva soldatandet. Stark gruppsammansättning, klara sysslor att utföra, likadana kläder och en automagisk drivkraft till sin roll låter awesome. Jogga i skogen, vifta med svärd och skrika med befälsrösten är inte riktigt min grej.
Våld! Förtrycksworkshop med samma Krigshjärta-arr. Åter igen lite mycket soldatskrikande (Vinter i Almyra revisited, ungefär) och lite lite statusspel, men kul. Jag fick öva på att simulera att boxa/knäa folk i magen, strypa dem och släpa dem i håret. Roligt!
Tejp! Jag var på två olika blackboxlajv, Kollektivet Lyckan och Screwing the Crew med ungefär samma tematik. Fick en tvåmeningars roll, blev tilldelad en relation med en spelare jag inte träffat förr, fick ett par minuter till förberedelser och därefter relationsdrame-lajv. Och det funkade bra. Mycket spännande metatekniker, mycket lärdomar och saker jag vill använda mera. Provade tejplajv för första gången och gillade det verkligen!
Sex! Jag gick på Anna-Karins workshop och testade Ars Amandi, där man simulerar sex genom att ta på varandras armar. Jag har varit ganska skeptisk till metoden och tyckt att den känns lite fånig, men faktum var att den kändes som ett tryggt och realistiskt simulationssätt. Man fick en väldigt bra bild av samspelet och känslan i sexet mellan rollerna, samtidigt som det var ganska avdramatiserat. Så jag fick se mina fördomar på fall och är ganska nöjd. Jag hade tänkt gå på ännu en sex-workshop direkt efteråt men tog en fika istället. Jag gick på en föreläsning om Verkliga känslor på låtsas och hade hoppats att hon skulle prata om när rollers känslor blöder över på spelare och vice versa. I min värld handlar det mest om kärlek och attraktion. Hon pratade mer om att stress är dåligt och att man borde vara försiktig, så det var inte riktigt vad jag tänkt mig.
Feminism! Riktigt konstruktiv nördfeminism-panel med idel bra kvinnor. Den ska få ett eget inlägg så småningom. Jag gillar nördfeminism!
Hållbara gudsbevis. Sverok passade på att kasta en oprovocerad gliring till konventets alla troende genom att utmana folk att ge dem ett hållbart gudsbevis. Allmänt opassande för ett förbund som inte bör ha någon som helst officiell hållning i trosfrågor.
Mat! Jag fick jättebra mat, hela konventet. Två-tre vegetariska alternativ och ett veganskt per måltid, fritt val. Behövde inte stöta mig med en enda kotte när jag drabbades av instinktiv motvilja gentemot ägg, utan kunde välja något annat utan problem. Enda besvikelsen återigen Sverok-caféet, som inte hajade konceptet med innehållsförteckningar på kakor.
Lajvare! Sist, viktigast och bäst. Prolog känns lite som Facebook, fast IRL, som någon sa. Man känner en jäkla massa folk. Man får träffa en jäkla massa folk. Det är roligt! Det är mysigt! Man sover för lite och hänger uppe istället, man myser i högar, man är kreativ tillsammans, man får intellektuella utmaningar. Jag älskar lajvare!

11 - Hur jag utvecklats som lajvare

2011-03-31T00:33:00.004+02:00

Jag började alltså lajva när jag var 14 år gammal, och det kanske inte är så konstigt att jag hunnit utvecklas en del på de här sju åren. Det är till och med lite svårt att sammanställa det, och då ska jag ändå tillägga att jag varit på mestadels bra lajv ända sedan jag började. Jag är för ung för att komma ihåg fem kompisar, rustningar av hockeyskydd och spontana träsvärdsfighter under gatlyktor.

Den här frågan hade undertiteln "från jeans till handsydda yllehosor eller kanske tvärtom?". Eftersom jag hängt mig kvar i fantasygenren hör jag till kategori ett. När jag började lajva sydde min mamma mina lajvkläder. Jag kunde inte sy, hon är utbildad sömmerska. Så det var ett rätt självskrivet samarbete. Vi hade inte så bra koll men vi tittade på folkdräkter och gjorde så gott vi kunde. Min första lajvklänning, en livkjol i vinrött ylle som så småningom fick sin kjol utställd med mörkgröna kilar eftersom jag insåg att man inte kunde springa i den, har jag fortfarande kvar och tycker är rätt charmig.

De senaste åren har jag halkat in på handsömnad, det är nog den största förändringen på hantverksfronten. Den där lilla perversionen vaxad lintråd, ni vet. Jag gillar den. Så sedan i höstas äger jag faktiskt ett par handsydda yllehosor.

Jag tror ärligt talat att jag utvecklats mindre än så på själva rollspelsfronten. Jag gör fortfarande ungefär samma saker på lajv. Diskuterar, grälar och gråter med folk alltså. Däremot har jag utvecklats ganska mycket när det kommer till att bygga karaktärer som faktiskt är roliga att spela och hyfsat nyanserade. Mina första roller hade oftast yrket "drägg", "tjuv" eller "kringstrykande", höll sig i bakgrunden á la Aragorn och var ganska intetsägande personligheter. Jag åkte på lajv ensam och ingen talade nog riktigt om för mig hur man skulle göra. Dessutom led nog lajvsverige av lite samma problem som nu - man anpassar inte settingen så mycket efter roller som är uppenbart i yngre tonåren. Jag fick betydligt roligare på lajv när jag blev lite äldre, började skriva roll efter vilken funktion hon skulle ha, gav dem familjer, mål och yrken. Nuförtiden vågar jag dessutom ta plats på lajv på ett sätt jag inte gjorde när jag var yngre.

Så det kanske är den största och bästa utvecklingen.

Bilden är från De Oheligas Land 2006. Jag spelade hövdingens (översta raden tvåa fr.v.) hjärtsjuka lilla kusin, står klädsamt gömd bakom familjens kokerskor och blev väldigt övervakad hela lajvet. Typiskt tråkig tonårsroll.

Vardagsrum

2011-03-30T19:13:00.002+02:00

Jag passade på att fotografera mitt vardagsrum när det för en gångs skull var ganska städat. Såhär ser mitt hem ut för tillfället, alltså. Ganska rött, ganska kitschigt, ganska mycket tyg och jox. Just nu pågår det dessutom sömnadsprojekt, så soffbordet är täckt med gamla dukar och små rullar med lintråd (perfekt inför nästa inlägg i lajvbloggutmaningen som nog kommer ikväll, jag ska bara hem till mamma och hämta en sovsäck inför Prolog först).

Lingua

2011-03-29T16:35:00.006+02:00

som vanligt många olika "jag" och många olika "du".

Dagens ord: lingua (lat): språk, tunga
Så passande att det är samma ord.

Lingua franca. Dagar vi pratar olika språk du och jag.
Dagar jag säger "löpefri" och du säger "shea body milk" och vi verkligen inte förstår varandra. Tills vi jämkar oss en stund och börjar prata om färskost.
Lingua franca. Franca. Franska.
Dagar jag bjuder på starkt franskrostat kaffe för just min släkt kan brygga det gott.
Franska. Langue. Prendre garde á ma langue.
Vakta min tunga, så att inga olämpliga ord slipprar ut. Trippar ut. Snurrar och snubblar och faller ut. Tungvrickare.
Packa pappas kappsäck. Packa kappas pappsäck. Kacka, pappa, packad...

Vakta min tunga, eller vakta mitt språk. Akta mitt språk!
Tar du det från mig kan du lika gärna skära av mig tungan. Men gör inte det förresten.
Dagar jag vill lägga läpparna mot dina och smyga in min tunga i din mun.
Ma langue. Mitt språk i din mun. Tongue twister.
Dagar du stjäl mina versmått och jag förstår vad samförstånd handlar om.
Eller är det en låtsaskänsla? Silvertunga.
Ljuga så att tungan svartnar.
Bada så att läpparna blir blå.

Flickorna bredvid mig på tåget böjer italienska verb.
Andiamo andate vanno. Parliamo parlate parlano.
Vi pratar. De pratar. Alla pratar!
Lingua. Langue. Langue maternelle. Modersmålet.
Hemspråket. Andra inhemska språket, lärde jag mig aldrig.
Det andra språket. De Andras språk.
"Jag är inte samma person på svenska och på tyska"
Ny identitet.
Ta mitt språk. Ljug mig blå.

Tungan svart av franskrostat kaffe. Och den där kyssen jag ville ge dig.
Bilabial. Tungan smakar på klusiler. Frikativor.
Olika språkljud. Labiodentala. Som att bita sig i läppen.
Bita sig i läppen. Vakta sin tunga. Prendre garde á sa langue.
Lingua franca.
Kom hit och drick franskrost och låt oss prata på samma våglängd ett tag.

Barn som torkar bänkar

2011-03-28T14:53:00.002+02:00

Johanna Koljonen skriver i Fokus om när hennes bristande franskkunskaper gjorde henne till pannkakstjuv, och jag känner igen mig så precis. Hur man verkligen blir ett barn när språket inte räcker till för att säga allt man vill säga. Interrimspråk tror jag att den språkvetenskapliga termen är. När man egentligen säger snarare det man kan säga än det man vill. Och så fungerar verkligen min franska också.

När jag jobbat i det där vandrarhemsköket i Frankrike i nästan en månad hände det att en av mina arbetskamrater kom fram och tillrättavisade mig när jag genomförde de absolut enklaste arbetsuppgifter. På nivån "du torkar bänken fel". Ungefär där insåg jag hur viktigt språket är, och hur otroligt effektivt det är att lägga någon på ett barns nivå genom att beröva henom sitt språk. Jag kan torka en bänk. Däremot kan jag inte säga "jag kan torka en bänk!" på franska. Och följaktligen kände hon sig tvungen att lära mig det, igen och igen.

Jag blir fortfarande väldigt mycket yngre och ganska dum på franska.

(Tidigare:
A language of distance...
Ett bra språk)