Låt oss prata om biologiskt kön
Låt oss prata om biologiskt kön.
Det känns otroligt ute att göra det just nu, och som hög risk att konservativa krafter tar över den diskursen helt, om de inte redan har gjort det. Kanske är “biologiskt kön” redan en dog whistle för “jag hatar transpersoner, är besatt av deras genitalier och vill gärna att vi slopar deras juridiska rättigheter också när vi ändå är igång”. Men jag hoppas lite att kunna ta tillbaka och vända det där en smula. Jag har nämligen gått och blivit mamma. Och det har fått mig att tänka jättemycket på kroppar, kön, identitet och feminism. Det finns massor som jag vill gräva i här, och kanske finns det fler än jag som behöver ett samtal om kön och kroppen som inte direkt blir sådär TERF-geggigt? Vi kan prova, i alla fall.
Att föda barn fick mig att för första gången förstå mig på radikalfeminismen.
Jag har varit queerfeminist sedan tonåren någon gång, och har en analys av kön som i grunden är väldigt social, inte särskilt biologisk. Jag är överlag mycket mer intresserad av genus än av kön och i sann socialkontruktivistisk anda påstår jag att det mesta som vi tror är kön och biologiskt, i själva verket är genus och socialt konstruerat. “You’re born naked, the rest is drag” för att citera Ru Paul. Jag intresserar mig för hur vi skapar kön socialt genom uttalade och outtalade förväntningar, och hur man kan leka med dem på ett normkreativt sätt. Jag tycker att det är extra spännande när folk som är väldigt investerade i idén om att “kön är naturligt och biologiskt” avslöjar att de egentligen också tänker på kön som socialt skapat, genom att t.ex. oroa sig över vad som kommer att hända om man låter pojkar använda nagellack eller om barn får läsa böcker om transpersoner på skolbiblioteket. Idén om könspolisen, som finns i de flesta människor och som mer eller mindre aggressivt korrigerar beteenden som den tycker bryter mot de socialt accepterade könsrollerna, är ju i allra högsta grad en queerfeministisk tanke.
Rent personligen har jag också alltid haft en ganska ambivalent inställning till mitt eget kön. Jag brukar tänka att jag är något slags “kvinna”, okej, men det är svårare att ringa in vad det betyder. Oftast har jag tänkt på det som någonting jag gör snarare än någonting jag är - jag råkar vara född med en kropp som har midja, tuttar och breda höfter, vilket gör att jag känner mig snyggare i kläder som framhäver dem, så jag gör femininitet till vardags, men om man försöker ringa in min könstillhörighet har den alltid suttit mer i klänningen än i höfterna.
“Jag trodde att det var en människa, men det var hennes kläder. Och jag visste inte att det är samma sak, och att kläder kan vara mycket vackra”, för att citera Henry Parland.
Sedan blev jag gravid. Sedan blev det komplikationer med min graviditet och sedan hade jag en sådan där förlossning som jag hade dött av på minst tre olika sätt om vi inte haft modern sjukvård. Och nu tänker jag att vi måste prata om biologiska kön, att radikalfeminismen har en viktig grundpoäng och att jag inte är beredd att låta den försvinna bland terfs, hatretorik och halmgubbar. Så här:
En grundtanke inom radikalfeminismen är att försöka bena ut vad som är kärnan i könsförtrycket. Hur kommer det sig att nästan alla samhällen genom tiderna varit patriarkat? Här hamnar den radikalfeministiska analysen i regel alltid i vad våra biologiska kroppar gör med relationen mellan könen. Det handlar om sex, om sexuellt våld, om graviditeter och reproduktion och om kärleksrelationer mellan kvinnor och män. “Det personliga är politiskt”, som det gamla slagordet lyder. Många sådana frågor, som rätten till abort, trodde jag aldrig att jag skulle behöva debattera igen, men de är mer aktuella än på länge. Och därför behöver vi prata om biologiska kön.
Radikalfeminismen som idéströmning uppkom i ett samhälle utan p-piller, fria aborter, daghem och föräldraförsäkring, och jag hoppas att vi alla oavsett kön faktiskt kan se hur viktigt det är för jämställdheten att vi har tillgång till dem nuförtiden? Och så hoppas jag att vi ser hur viktigt det är att vi fortsätter ha tillgång till dem, för det är inte alls så självklart som jag önskar att det var. Aborträtten är på tillbakagång på många ställen i världen, och konservativa lobbygrupper finansierar anti abort-rörelser även i Sverige. Propagandan mot förskolor och p-piller är ofta mer subtil, men jag tror att de flesta av oss sett larmrapporter om hur farligt det är med p-medel, kvinnor som talar sig varma för “naturlig familjeplanering” och kommentarsfältskrig om att bara dåliga föräldrar hämtar på förskolan efter 15.30, för “varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?”. Sedan jag fick barn och algoritmen började mata mig med barnrelaterat content ser jag också debatt på debatt som ifrågasätter om vi verkligen ska ha barnbidrag, och om varför kvinnor med småbarn envisas med att arbeta. Det personliga är politiskt.
Och någonstans tror jag att det här är stället där queerfeminister och radikalfeminister börjar prata förbi varandra och landar i konstiga symbolfrågor. För när vi pratar om frågor som hur patriarkatet förtrycker kvinnor genom att begränsa vår reproduktiva hälsa är biologiskt kön genuint superviktigt, och det blir konstigt att låtsas som att det inte spelar någon roll. Ofta är det här jag tror att det blir fel när människor som överlag har rimliga värderingar blir upprörda över att en vårdinstans skriver om pregnant people eller people who menstruate istället för att prata om pregnant women och women who menstruate. Med en radikalfeministisk analys där själva grunden för kvinnoförtrycket vilar i hur vi hanterar biologiska kroppar är det centralt att lyfta fram att det är kvinnor som är gravida och att det är därför vi fortsätter att se otillräcklig mödravård och inskränkningar i rätten till preventivmedel och abort på många ställen. Förmågan att bli gravid är en central aspekt av kvinnokroppen i patriarkatet, och en central del av varför vi, oavsett samhälle, fortfarande underordnas män.
Det är en analys som struntar fullständigt i min klänning eller mina känslor inför min egen könsidentitet, för de är inte relevanta i sammanhanget. Här är det min nakna kvinnokropp som med stora risker för liv och hälsa födde barn som är relevant, oavsett hur jag själv känner inför den. Min sambo och jag kan vara hur jämställda som helst och dela lika i alla andra aspekter av vårt föräldraskap, men just den här aspekten kan vi inte dela. Och när politiska krafter börjar tumma på preventivmedel och aborträtt, eller när auktoriteter börjar trycka på vikten av helamning och att småbarn behöver sina mammor så gör våra kroppar att det är jag, inte min partner, som drabbas hårdast.
Så TERF då? Gör det här att den logiska konsekvensen är att börja kalla transpersoner för sjuka i huvudet, lagstifta om vem som får använda vilket badrum, förbjuda hormonterapi och stämpla folks pass utifrån vilket kön de föddes med? Nej, självklart inte. Hets och hat är hets och hat oavsett hur man rationaliserar det. Om folk som kallas Trans-Exclusive Radical Feminists faktiskt hade en radikalfeministisk analys skulle de förmodligen vara mycket mer måna om att skydda aborträtten än om att starta politiska debatter om ifall transkvinnor är riktiga kvinnor. Seriöst, när "rätten till min egen kropp" är en så grundläggande del av en feministisk analys borde det vara uppenbart att den även gäller transpersoner. Och de borde garanterat kunna se att det inte är transkvinnor som är det stora hotet mot ciskvinnors liv och välmående. Det är, i vanlig ordning, män.
Men jag tror att det här förklarar de första stegen av radikaliseringsprocessen. Många som började följa JK Rowling dithän en gång i tiden gjorde det inte för att hon hatar transpersoner, utan för att de lever i ett samhälle där de känner av könsförtryck som baseras på biologiska kroppar, och det i det läget känns som ett problematiskt osynliggörande att prata om people who menstruate som någonting annat än women.
Om jag håller med? Nej och ja. Utöver biologiska kön tror jag att vi behöver prata om politiska kön. Och att de oftast hänger ihop.
Alla som menstruerar är inte kvinnor. Alla kvinnor menstruerar inte.
Alla som har förmåga att föda barn är inte kvinnor. Alla kvinnor föder inte barn.
Det är inte förmågan att menstruera, föda barn eller liknande som gör en till kvinna eller inte (oavsett hur mycket ångest jag har över hur okvinnlig jag är som inte ammar min dotter).
Men rent generellt finns det en tydlig koppling mellan att ha en biologisk kvinnokropp, att menstruera och att kunna föda barn. Även med mitt bästa normkritiska perspektiv är det viktigt att se att det är den normen vi utgår från. Att det finns ickebinära och transmän som också menstruerar och föder barn förändrar liksom inte analysen i stort här.
För rent politiskt är det förmodligen just den kopplingen - mellan mensen, barnafödandet och den biologiska kategorin kvinna, som gör att endometrios är en dold folksjukdom och att det är ständig kris i förlossningsvården. Här finns ett antal könspolitiska frågor där det är ciskvinnor som drabbas hårdast, och där de är den primära målgruppen även om andra som menstruerar eller kan bli gravida också drabbas. (På samma sätt som det finns andra könspolitiska frågor där transkvinnor drabbas hårdast, även om en del andra stryker med av bara farten). För att biologiska kön är en central beståndsdel i kvinnoförtrycket. Det personliga är politiskt. Här kan jag faktiskt också tycka att min egen sida, i vår iver att visa stöd för transpersoner och göra oss lite löjliga på terfarnas bekostnad, är lite för pigga på att prata om biologiskt kön som om det bara handlade om genitalier. Den här långa svåra processen med att skapa ett litet människoliv som jag just gick igenom påverkade varenda cell i min kropp, inte bara mitt könsorgan.
Det personliga är politiskt. Att mitt biologiska kön är kvinna gjorde att jag kunde bli gravid och föda barn, men det är att hennes politiska kön är kvinna som gör att jag oroar mig för ifall min dotter när hon blir vuxen kommer att kunna ta samma reproduktiva rättigheter för givet som jag gjort, eftersom hon förmodligen kommer att växa upp i ett mycket mer neokonservativt samhälle än vad jag gjorde.
Och delvis är det den oron som gör att jag inte är beredd att släppa prat om biologiska kön till någon “motståndarsida” eller tänka att det bara är transfobi och hat som ligger bakom när folk pratar om det. Det får liksom inte bli en dog whistle. Jag tänker särskilt nu, när det är på modet bland konservativa att hata på transpersoner i största allmänhet, att det kan vara extra relevant att ha koll på de där grundstenarna i radikalfeminismen som faktiskt är relevanta - både på 60-talet och idag - och varför den som faktiskt på riktigt är intresserad av att skydda flickor och kvinnor borde bry sig mer om reproduktiv hälsa och mindre om vem som går på toa var.
Det känns otroligt ute att göra det just nu, och som hög risk att konservativa krafter tar över den diskursen helt, om de inte redan har gjort det. Kanske är “biologiskt kön” redan en dog whistle för “jag hatar transpersoner, är besatt av deras genitalier och vill gärna att vi slopar deras juridiska rättigheter också när vi ändå är igång”. Men jag hoppas lite att kunna ta tillbaka och vända det där en smula. Jag har nämligen gått och blivit mamma. Och det har fått mig att tänka jättemycket på kroppar, kön, identitet och feminism. Det finns massor som jag vill gräva i här, och kanske finns det fler än jag som behöver ett samtal om kön och kroppen som inte direkt blir sådär TERF-geggigt? Vi kan prova, i alla fall.
Att föda barn fick mig att för första gången förstå mig på radikalfeminismen.
Jag har varit queerfeminist sedan tonåren någon gång, och har en analys av kön som i grunden är väldigt social, inte särskilt biologisk. Jag är överlag mycket mer intresserad av genus än av kön och i sann socialkontruktivistisk anda påstår jag att det mesta som vi tror är kön och biologiskt, i själva verket är genus och socialt konstruerat. “You’re born naked, the rest is drag” för att citera Ru Paul. Jag intresserar mig för hur vi skapar kön socialt genom uttalade och outtalade förväntningar, och hur man kan leka med dem på ett normkreativt sätt. Jag tycker att det är extra spännande när folk som är väldigt investerade i idén om att “kön är naturligt och biologiskt” avslöjar att de egentligen också tänker på kön som socialt skapat, genom att t.ex. oroa sig över vad som kommer att hända om man låter pojkar använda nagellack eller om barn får läsa böcker om transpersoner på skolbiblioteket. Idén om könspolisen, som finns i de flesta människor och som mer eller mindre aggressivt korrigerar beteenden som den tycker bryter mot de socialt accepterade könsrollerna, är ju i allra högsta grad en queerfeministisk tanke.
Rent personligen har jag också alltid haft en ganska ambivalent inställning till mitt eget kön. Jag brukar tänka att jag är något slags “kvinna”, okej, men det är svårare att ringa in vad det betyder. Oftast har jag tänkt på det som någonting jag gör snarare än någonting jag är - jag råkar vara född med en kropp som har midja, tuttar och breda höfter, vilket gör att jag känner mig snyggare i kläder som framhäver dem, så jag gör femininitet till vardags, men om man försöker ringa in min könstillhörighet har den alltid suttit mer i klänningen än i höfterna.
“Jag trodde att det var en människa, men det var hennes kläder. Och jag visste inte att det är samma sak, och att kläder kan vara mycket vackra”, för att citera Henry Parland.
Sedan blev jag gravid. Sedan blev det komplikationer med min graviditet och sedan hade jag en sådan där förlossning som jag hade dött av på minst tre olika sätt om vi inte haft modern sjukvård. Och nu tänker jag att vi måste prata om biologiska kön, att radikalfeminismen har en viktig grundpoäng och att jag inte är beredd att låta den försvinna bland terfs, hatretorik och halmgubbar. Så här:
En grundtanke inom radikalfeminismen är att försöka bena ut vad som är kärnan i könsförtrycket. Hur kommer det sig att nästan alla samhällen genom tiderna varit patriarkat? Här hamnar den radikalfeministiska analysen i regel alltid i vad våra biologiska kroppar gör med relationen mellan könen. Det handlar om sex, om sexuellt våld, om graviditeter och reproduktion och om kärleksrelationer mellan kvinnor och män. “Det personliga är politiskt”, som det gamla slagordet lyder. Många sådana frågor, som rätten till abort, trodde jag aldrig att jag skulle behöva debattera igen, men de är mer aktuella än på länge. Och därför behöver vi prata om biologiska kön.
Radikalfeminismen som idéströmning uppkom i ett samhälle utan p-piller, fria aborter, daghem och föräldraförsäkring, och jag hoppas att vi alla oavsett kön faktiskt kan se hur viktigt det är för jämställdheten att vi har tillgång till dem nuförtiden? Och så hoppas jag att vi ser hur viktigt det är att vi fortsätter ha tillgång till dem, för det är inte alls så självklart som jag önskar att det var. Aborträtten är på tillbakagång på många ställen i världen, och konservativa lobbygrupper finansierar anti abort-rörelser även i Sverige. Propagandan mot förskolor och p-piller är ofta mer subtil, men jag tror att de flesta av oss sett larmrapporter om hur farligt det är med p-medel, kvinnor som talar sig varma för “naturlig familjeplanering” och kommentarsfältskrig om att bara dåliga föräldrar hämtar på förskolan efter 15.30, för “varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?”. Sedan jag fick barn och algoritmen började mata mig med barnrelaterat content ser jag också debatt på debatt som ifrågasätter om vi verkligen ska ha barnbidrag, och om varför kvinnor med småbarn envisas med att arbeta. Det personliga är politiskt.
Och någonstans tror jag att det här är stället där queerfeminister och radikalfeminister börjar prata förbi varandra och landar i konstiga symbolfrågor. För när vi pratar om frågor som hur patriarkatet förtrycker kvinnor genom att begränsa vår reproduktiva hälsa är biologiskt kön genuint superviktigt, och det blir konstigt att låtsas som att det inte spelar någon roll. Ofta är det här jag tror att det blir fel när människor som överlag har rimliga värderingar blir upprörda över att en vårdinstans skriver om pregnant people eller people who menstruate istället för att prata om pregnant women och women who menstruate. Med en radikalfeministisk analys där själva grunden för kvinnoförtrycket vilar i hur vi hanterar biologiska kroppar är det centralt att lyfta fram att det är kvinnor som är gravida och att det är därför vi fortsätter att se otillräcklig mödravård och inskränkningar i rätten till preventivmedel och abort på många ställen. Förmågan att bli gravid är en central aspekt av kvinnokroppen i patriarkatet, och en central del av varför vi, oavsett samhälle, fortfarande underordnas män.
Det är en analys som struntar fullständigt i min klänning eller mina känslor inför min egen könsidentitet, för de är inte relevanta i sammanhanget. Här är det min nakna kvinnokropp som med stora risker för liv och hälsa födde barn som är relevant, oavsett hur jag själv känner inför den. Min sambo och jag kan vara hur jämställda som helst och dela lika i alla andra aspekter av vårt föräldraskap, men just den här aspekten kan vi inte dela. Och när politiska krafter börjar tumma på preventivmedel och aborträtt, eller när auktoriteter börjar trycka på vikten av helamning och att småbarn behöver sina mammor så gör våra kroppar att det är jag, inte min partner, som drabbas hårdast.
Så TERF då? Gör det här att den logiska konsekvensen är att börja kalla transpersoner för sjuka i huvudet, lagstifta om vem som får använda vilket badrum, förbjuda hormonterapi och stämpla folks pass utifrån vilket kön de föddes med? Nej, självklart inte. Hets och hat är hets och hat oavsett hur man rationaliserar det. Om folk som kallas Trans-Exclusive Radical Feminists faktiskt hade en radikalfeministisk analys skulle de förmodligen vara mycket mer måna om att skydda aborträtten än om att starta politiska debatter om ifall transkvinnor är riktiga kvinnor. Seriöst, när "rätten till min egen kropp" är en så grundläggande del av en feministisk analys borde det vara uppenbart att den även gäller transpersoner. Och de borde garanterat kunna se att det inte är transkvinnor som är det stora hotet mot ciskvinnors liv och välmående. Det är, i vanlig ordning, män.
Om jag håller med? Nej och ja. Utöver biologiska kön tror jag att vi behöver prata om politiska kön. Och att de oftast hänger ihop.
Alla som menstruerar är inte kvinnor. Alla kvinnor menstruerar inte.
Alla som har förmåga att föda barn är inte kvinnor. Alla kvinnor föder inte barn.
Det är inte förmågan att menstruera, föda barn eller liknande som gör en till kvinna eller inte (oavsett hur mycket ångest jag har över hur okvinnlig jag är som inte ammar min dotter).
Men rent generellt finns det en tydlig koppling mellan att ha en biologisk kvinnokropp, att menstruera och att kunna föda barn. Även med mitt bästa normkritiska perspektiv är det viktigt att se att det är den normen vi utgår från. Att det finns ickebinära och transmän som också menstruerar och föder barn förändrar liksom inte analysen i stort här.
För rent politiskt är det förmodligen just den kopplingen - mellan mensen, barnafödandet och den biologiska kategorin kvinna, som gör att endometrios är en dold folksjukdom och att det är ständig kris i förlossningsvården. Här finns ett antal könspolitiska frågor där det är ciskvinnor som drabbas hårdast, och där de är den primära målgruppen även om andra som menstruerar eller kan bli gravida också drabbas. (På samma sätt som det finns andra könspolitiska frågor där transkvinnor drabbas hårdast, även om en del andra stryker med av bara farten). För att biologiska kön är en central beståndsdel i kvinnoförtrycket. Det personliga är politiskt. Här kan jag faktiskt också tycka att min egen sida, i vår iver att visa stöd för transpersoner och göra oss lite löjliga på terfarnas bekostnad, är lite för pigga på att prata om biologiskt kön som om det bara handlade om genitalier. Den här långa svåra processen med att skapa ett litet människoliv som jag just gick igenom påverkade varenda cell i min kropp, inte bara mitt könsorgan.
Det personliga är politiskt. Att mitt biologiska kön är kvinna gjorde att jag kunde bli gravid och föda barn, men det är att hennes politiska kön är kvinna som gör att jag oroar mig för ifall min dotter när hon blir vuxen kommer att kunna ta samma reproduktiva rättigheter för givet som jag gjort, eftersom hon förmodligen kommer att växa upp i ett mycket mer neokonservativt samhälle än vad jag gjorde.
Och delvis är det den oron som gör att jag inte är beredd att släppa prat om biologiska kön till någon “motståndarsida” eller tänka att det bara är transfobi och hat som ligger bakom när folk pratar om det. Det får liksom inte bli en dog whistle. Jag tänker särskilt nu, när det är på modet bland konservativa att hata på transpersoner i största allmänhet, att det kan vara extra relevant att ha koll på de där grundstenarna i radikalfeminismen som faktiskt är relevanta - både på 60-talet och idag - och varför den som faktiskt på riktigt är intresserad av att skydda flickor och kvinnor borde bry sig mer om reproduktiv hälsa och mindre om vem som går på toa var.