Några tankar om skam och Pride

I en diskussion för ett tag sedan, gällande cisheteropersoners roll på Pride, slogs jag av en häpnadsväckande insikt.

Många människor som jag i övrigt respekterar som feminister och aktivister, höll ståndpunkten att folk som inte alls själva faller inom HBTQ-spektrat, är viktiga på Pride så att vi som gör det har en mängd att smälta in i. Cisheteropersoner behövs på Pride, så att ingen som kommer till Pride behöver avslöja att hen är HBTQ. "För att annars tvingar man folk att outa sig", löd formuleringen.

Att "outa sig". Lyssna på formuleringen. Den är rätt vanlig i diskussioner om tolkningsföreträde där vågorna går höga. Det är en standardformulering när folk tycker att andra inte ska prata om saker de inte vet någonting om - "Det är orimligt att kräva att någon ska outa sig för att kunna delta i t.ex. en diskussion om sexarbetares villkor eller abortvården". Att outa sig i en sådan diskussion betyder att erkänna att man arbetat med att sälja sexuella tjänster eller att man har gjort en abort.

Det jag fastnar på med "outa" är att det är ett verb med en negativ klang. Jag hörde det först i svenska som att "outa någon" - skvallra om att någon är t.ex. homo eller transperson som själv inte är öppen med det. Att outa någon är att berätta om en ofördelaktig egenskap personen har som skulle kunna försätta hen i fara - t.ex i en fientlig omgivning - och man kan bara outa människor som själva inte är öppna med det de outas som. Att tala om för någon bekant att jag är gift med Karro, är inte att outa mig. Det står överst på min facebookprofil.

Men att "outa sig själv som homosexuell". Och att "tvingas outa sig själv som homosexuell" om det inte går en massa heterosexuella cispersoner i Prideparaden. Lyssna på det. Känner ni skavet?
Är ni straighta kanske ni inte känner det... är ni gay, visst börjar det krypa lite?
Vi brukade ha ett annat ord för det.

Det brukade heta "att komma ut".

Och Pride heter just Pride. Stolthet. Inte regnbågsfestivalen, kärleksveckan, mångfaldskalaset eller någonting sådant där som straighta allierade försöker pitcha Pride som. Festivalen heter Stolthet, för att den grundar sig på att vara stolt och öppen och stå för vem man är.





Det här med stolthet och att stå för vem man är, är ett narrativ jag ibland saknar när jag pratar med unga människor på nätet. Jag diskuterade i ett Skam-relaterat forum på Facebook häromdagen med en tjej som förklarade att outning är en oförlåtlig synd, eftersom HBTQ-personer riskerar att utsättas för våld, mord och förtryck på grund av vår läggning. Jag kunde bara fråga valfri HBTQ-person så skulle de förklara för mig.

Jag, som jobbar mer efter devisen att ogenerad öppenhet är det enda sätt jag kan vara mig själv på, svarade att jag är gift med en kvinna, och medan det såklart inte är ok att outa någon som inte vill, så är narrativet om hur farligt det är att komma ut med sin läggning farligt i sig. En sak jag verkligen tyckte om med Skam säsong tre, var vilken sorts homofobi Isak slåss med. Det är internaliserad homofobi, det är identiteskrisande, det är rädsla att behöva ta på sig tights och mascara och dansa i Prideparaden för att passa i en gaystereotyp (som Eskild ger honom en åthutning om i giffarna ovan), men när han väl tar steget och gör det är det inte så farligt. Hans killkompisar don't give a fuck men ger honom relationsråd. De är inte bara "okej med" Even utan aktivt glada att träffa honom. Det är lite av ett antiklimax för Isak att komma ut som bög, och det är en bild jag faktiskt känner igen.

Men det är också så att Isak i slutet av säsong tre är en mycket mer harmonisk och chill person, än vad han är i början av den. Den övergripande story arcen handlar liksom inte om ifall pojkarna ska få varandra (någon gång ska jag blogga om slash fiction-klichén att kalla unga män för pojkar), utan om att Isak ska lära sig stå för vem han är och tycka om sig själv.


Jag är lite förvånad över att Pride-narrativet inte riktigt slagit i de där mainstreamkretsarna på internet där jag diskuterar feminism och queerfrågor. Som tonåring matades jag av populärkulturen med ett motarbetande Shame-narrativ (ni vet att alla homosexuella i fiktion, för att inte tala om transpersonerna, blir utmobbade, misshandlade och dör tragiskt). Men för unga radikala människor borde egentligen tanken på, att kunna driva något slags vardagsaktivism bara genom att stå för vem man är och göra det öppet, vara så himla lockande. Jag bedriver ju något slags queeraktivism i mitt dagliga liv bara genom att jag talar om att jag är gift med Karro och att jag inte är straight när folk undrar eller antar. Jag gör lite Pride till vardags varje gång jag ogenerat pratar om min läggning, relationssyn eller sexualitet utan att skämmas eller göra en grej av att jag vet att jag är udda och borde bättra mig (fuck no, jag duger utmärkt som jag är).

Och det är ingenting som "jag är stark och modig" som gör, eller borde tänka på att "alla inte vågar" och att "alla inte är som jag". Det är klart att det var läskigt när jag kom ut också! Det betyder inte att det var farligt eller att jag ångrat det. Jag skulle ju inte ha livet jag lever om jag inte gjort det.

Och de queeraktivister jag beundrar är ju också de som inte ber om ursäkt för sig. Folk som är skamlöst homo, skamlöst bisexuella, skamlöst trans, skamlöst poly, skamlösa kinksters, skamlösa relationsanarkister, skamlösa pervon, skamlösa queers. För vi gör ju faktiskt ingenting vi borde skämmas för.


Filmen Pride avslutas förvisso med att ett par tusen, mestadels straighta, gruvarbetare deltar i Londons prideparad i solidaritet. Det är en superstark scen som jag solidaritetsgråter lite varje gång eftertexterna rullar (bra film för övrigt, se den om du inte har gjort det. Har du gjort det, se den igen).

Men den handlar också från början till slut om att vara just Lesbians and Gays (supporting the miners) som inte tänker be om ursäkt för sig, inte tänker bli mer straighta än de är, och som förvisso får luren slängd i örat ett par gånger när de erbjuder gruvsamhällen (som inte vill bli förknippade med sådana pervon) ekonomiskt stöd - men som inte ber om ursäkt eller ändrar sig för det.

Mot slutet av filmen är det gruvarbetarna som vill bli sedda och associerade med bögar och flator. En äldre gruvarbetare har äntligen kommit ut och vågar ta steget in och beblanda sig med the gay poet society. Den fiktionella huvudpersonen Bromley har talat om för sin mamma att han är bög (och stuckit hemifrån, men det är ett senare problem för han är sig själv och bland vänner). Det är ingen som bygger en straight allierad massa för att de stackars bögarna och flatorna ska ha någonstans att gömma sig tills de vågar komma ut.

De queera rummen är queera och vägrar be om ursäkt för det. Och det, mina vänner, är syftet med Pride.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sextips för jämställda heteromän

Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Man måste ju få prata om sex som är problematiskt?