Betraktelser från skuggsidan - vad jag menar med queer

En sak som jag tycker om att utforska i lajv och annan fiktion, är queera historier. Våra relationer och våra liv. Det här är en grej som jag skriver om ibland, men som alltså känns djup och existensiell på rätt många sätt.

Just nu sitter jag och fnular med noveller i samma setting som lajvet Klappande Hjärtan. Jag fick en halvseriös beställning av en vän som ville att jag skulle skriva fiktionskorrekt erotik. Och jag ville skriva just sådana där queera historier, och har hittat ett fint gränsland att lägga dem i. Jag får röra mig i gränslandet mellan tradition och modernitet, i skuggorna, mellan tillåtet och förbjudet och skriva om sådana där sexuella relationer som alla vet att de förekommer men ingen pratar om. Jag får skriva om migrantarbetare, ärlor, i ett sådant där liminalt tillstånd mellan barndomen och det verkliga livet. Några år på resande fot för att tjäna ihop pengar för att sedan kunna slå sig till ro, gifta sig och börja det verkliga livet. Innan dess: bostäder som inte är deras riktiga hem, jobb som inte är deras riktiga yrken, och älskare som inte är deras riktiga förhållanden.

Och det är queer, men det har inte nödvändigtvis så mycket med homosexualitet att göra.
Det passar mig utmärkt.

Så jag tänker att det kanske är dags att försöka sätta ord på vad jag menar när jag pratar om queera historier. Vad det är som jag personligen liksom upplever som centralt i det queera.
Queer är ett sådant där ord som verkar betyda väldigt många saker för väldigt många olika människor, och som det lite ligger i det fina med ordet att det är på det viset. Jag har hört människor säga att ordet är helt meningslöst för att de inte förstår vad det betyder, och människor som tror att det bara är ett skällsord för "homosexuell" och därför helt hemskt att en massa folk som inte är homosexuella använder det om sig själva. Men jag tror helt enkelt inte att de riktigt förstår grejen. Och jag kan inte skriva ett fullständigt queerteoretiskt manifest (Fanny Ambjörnsson har skrivit ett bra på svenska med titeln Vad är Queer? för den som vill ha det lite mer akademiskt), men jag kan åtminstone skriva om vad det betyder för mig, och varför det är så himla viktigt för mig. För jag är ju faktiskt inte homosexuell, men jag är queer ut i fingerspetsarna.


Tove Jansson skriver i brev till en väninna att hon funderar på att gå över till Skuggsidan. Det är femtiotal, homosexualitet är inte lagligt i Finland (förrän 1971), och Tove har ett par förhållanden med män bakom sig men har träffat Tuulikki Pietälä, som hon levde ihop med från 1956 till sin död 2001.

Nu skulle jag kunna prata om vilken förebild Tove Jansson är på den här fronten eller om queera läsningar av flera muminböcker och senare romaner, men det kan nog bli ett väldigt långt inlägg i sig. Så jag låter det vara sålänge, och fastnar vid det där ordet skuggsidan. För Tove betyder det lesbiska relationer. Jämför med den love that dare not speak its name som förknippas med Oscar Wilde. Den där skuggsidan är definitivt ett arv från alla år som det inte varit riktigt okej att ha homosexuella relationer, sådär som det fortfarande är på rätt många ställen i världen och som jag bloggar ibland om som revolutionerande i sig.

Men jag tänker appropriera den lite. Jag behöver den där skuggsidan för att förklara allt det andra som också känns centralt för det queera.

Mina första queera relationer var homosexuella också. Jag blev queer för att jag blev förälskad i tjejer, det ska absolut inte förnekas. Och det var relationer på skuggsidan. Sådana där som dare not speak its name. Jag har haft så himla många umfriends (begreppet myntat i spalten Ask a queer chick, för ni vet, "this is my... um... friend"). Och de saker jag förknippar hårdast med att vara lesbisk och tonåring är just de där skuggsidorna. Det är vänner som aldrig definieras som någonting annat än vänner och som det är skamligt och konstigt att bli svartsjuk på deras pojkvänner. Det är hemlighetsmakeri och smussel. Det är ursäkter som att man brottas eller spelar rollspel för att få hångla. Det är att våra tonårs ungdomsfilmer aldrig innehöll några verkliga queera romanser så man letade tecken där man kunde hitta dem. Det är samma tecken som man letade efter för att se om den söta tjejen i engelskgruppen kanske är det minsta intresserad, för att flörta öppet med henne är otänkbart. Det är den här grejen med att jag fortfarande inte kan sätta ord på mitt kärleksliv före sjutton för att det liksom aldrig fick ord satta på sig. Det är känslan av att kanske ingen annan än jag räknar det som ett kärleksliv över huvudtaget. Rädslan för att alla kanske har glömt, bara inte jag.


Men jag tror inte att kärnan i queerheten i mina tonårs lesbiska relationer egentligen är att de var lesbiska. Det är att de var just sådär ordlösa, informella, odefinierade. Nuförtiden är jag ju lesbiskt gift, och det är nog det mest Svensson och oqueera jag någonsin gjort i relationsväg. Jag sitter liksom här på solsidan, i soffan med Karro och mina två katter, och känner mig normal, formaliserad, accepterad av samhället och som att just den här delen av mitt kärleksliv är fullständigt begriplig.

Jag är förtjust i liminala tillstånd. Gränsland. Sådant där som är övergående och inte riktigt på riktigt, utomvärldsligt. Jag brukar beskriva medeltidsveckan på Gotland som ett sådant. Det är temporärt, övergående, och vanliga sociala regler är satta ur spel tills man kommer till fastlandet och måste vara normal igen i ett helt år, och när ens kollegor frågar vad man gjort på semestern rycker man på axlarna och säger "jag var på en medeltidsfestival" och man vet inte ens var man ska börja för de skulle ändå inte förstå. Fördelen med att vara inte riktigt på riktigt, är att man får vara precis vad man vill. Man får vara sig själv.

Och det där tror jag också är en del av kärnan. Det är vad jag blev relationsanarkist för i sena tonåren, att inte vilja ordna in sitt kärleksliv i förbestämda ramar med The Relationship Escalator och "en seriös relation som syftar till en gemensam framtid" eller "äktenskapsliknande förhållanden". Jag vill liksom bara vara fri att känna som jag vill, för dem jag vill, när det händer, utan att fundera på hur den här relationen kommer att se ut om två eller fem år. Jag vill vara öppen för att hitta min stora kärlek i de kommande tjugo minutrarna. Och den kärleken är ju ofta just sådär. Temporär, övergående, definitionslös, ordlös. Queer. Jag pratar känslor med mina engångsligg och blir kär som ett tomtebloss. Det är en del av queerheten för mig.


Men visst har det en skuggsida också, det där queera och odefinierade. Jag har på många sätt ett närmast magiskt förhållande till ord. Jag tror att ord ger legitimitet, att det är att sätta ord på saker som gör att de börjar existera på riktigt. Så allt det där definitionslösa, ordlösa, ickeformaliserade blir på sätt och vis också just en sådan där skuggsida. Det blir en love that dare not speak its name. Det måste inte vara för att den är homosexuell. Det finns rätt många skäl till att den kan vara sådär, men det känns ändå som just en central queer erfarenhet att inte kunna förklara eller sätta ord på sina relationer för det går inte riktigt. De frodas liksom där i skuggan av rulltrappan och jag känner mig aldrig så queer som när jag och mitt värkande lilla hjärta hänger där nere och saknar ord för att beskriva vad vi känner eller har en fungerande inre relationsetikett men ingen yttre att luta sig på. De där frågetecknen är nog det mest queera för mig. Är det här en riktig relation? Skulle någon annan hålla med om det? Om den finns och ingen märker den? Om de märker den och misstycker? Om ett träd faller i skogen, och vilka mandat har jag att tänka eller känna eller tycka om dig? Den där skuggsidan är liksom alltjämt närvarande oavsett hur välordnad jag blir.

Jag har nog ungefär tiotusen saker till att säga om queer (jag har ju fortfarande inte alls nämnt kön, eller normkritik eller familjebildning) men jag tänker att jag ska avsluta för nu med en av de mest träffsäkra kärlekssånger jag vet. Det är Calleth You, Cometh I med The Ark.

And I know that what we had would not be called love by the ones who know
And I know it's been many years and a hundred love affairs ago.
I know all that so well, but I also do know this
Calleth you, cometh I, that's how it is.

And that's how it is, and how it's always been
That's where my reason stops and something else comes in

I know it doesn't make sense but still,
calleth you, cometh I.
That's how it is.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Om att fråga om samtycke och vara lätt att säga nej till

Sextips för jämställda heteromän