Deltagarkultur, stickning och den motsträviga viljan att inte vara till salu

Jag läser Anna Bauers bok Hönsestrik forever och fascineras över hur stickningen togs emot i 1970-talets alternativrörelse. Handarbete är förspilld kvinnokraft, bakåtsträvande och borgerligt. Att det nästan var provocerande att sticka eller brodera feministiska symboler. Samtidigt som jag någonstans funderar på om tanken är att jag ska förfasa mig. Sedan lägga upp en härligt stylad instagrambild där jag skriver om att stickningen är min me-time, self care, ett sätt att unna mig själv, till ett foto av mitt stickprojekt i handfärgad merino för 250kr/härvan. Ganska ofta känns det lätt att sammanfatta stickhobbyn i mitt hörn av internet på det sättet. Lite individualistisk “jag unnar mig”, lite “det är faktiskt meditativt” och gärna koketterande över hur fina garner vi använder. Jag hör sällan folk prata om pengar och stickning, utan stickvärlden är inkluderande på ungefär samma sätt som lajvhobbyn är det - självrannsakande över sina egna problematiska sidor, som när mönster inte släpps i plus size-storlekar eller självmedvetna rop om att vi borde se fler people of colour i stickvärlden - samtidigt som vi såklart inte funderar över det där med de jättedyra garnerna, välståndsproblem av typen “jag har för mycket garn hemma” eller vilka socioekonomiska markörer som syns i utrop om att det är ganska skönt att man jobbar hemifrån numera och får så mycket sticktid på sina videomöten.

Ja, jag är raljant. Ja, jag är absolut medskyldig både till att sticka på videomöten och att sukta över dyra fina garner. Jag är inte helt såld på hönsestriket rent visuellt utan mer inne på sval skandinavisk minimalism i mina stickningar. Men jag absolut älskar hur Bauer lyfter fram hönsestrik, för hur punkigt det är. Mönsterbiblioteket blandar traditionella rutor och stjärnor med bläckfiskar, läppstift och döskallar. Beskrivningarna säger “sticka mönster som du vill i 20 centimeter”. Det finns en lekfullhet, en tramsighet, ett “gör vad du vill det blir bra” i hönsestriket som jag gillar. Jag tror att det påminner om all deltagarkultur jag ägnat mig åt i mitt liv och saknar extra mycket såhär efter ett år av nedstängning. Det är en stickning där jag inte kan lämna åt experterna att designa, för att sedan konsumera och kopiera rätt av, utan jag tvingas vara medskapare i verket. Och det är jävligt uppfriskande.

***

Soldater i Granlands reguljära armé. Januari 2012. Foto: Olle Sahlin

När Olle Sahlin, en av rollspelssveriges founding fathers och grand old men gick bort nyligen, fyllde svenska lajvare hans facebookfeed med foton som han tagit på oss genom åren. Jag hittade den här bilden, från en serie som Olle tog av oss i Granlandskampanjens fiktionsgrupp en januaridag med iskallt duggregn för flera år sedan, för att vi ville ta inspirationsbilder för dräktskick till vår lajvkampanjs hemsida. Vi var fyra ungdomar och en man med en kamera, som spenderade ett par timmar med att ta de här bilderna. Skitkallt var det. Vi körde dräktbyte på dräktbyte för att få ihop så många bilder vi kunde. Vi fick turas om att hålla paraplyet åt Olle. Det syns inte alls på bilderna hur blött och kallt det var, och vi var vansinnigt stolta över dem efteråt. Olle skulle inte ens på lajvet, jag tror aldrig att han spelade något granlandslajv. Någon av oss kände honom, men ett par av oss inte alls. Han gjorde det bara för att vara schysst och för att stötta vår gemensamma hobby. Ett par dagar senare fick jag möta upp honom i stan för att få bilderna färdigredigerade och i hög upplösning överlämnade på ett usb-minne. Jag minns att vi var galet stolta över dem. 

Behind the scenes. Det var kallt och blött. Foto: Olle Sahlin

Den här anekdoten handlar lite om Olle, men mest handlar den om lajvsverige som det var när jag växte upp. När jag letade upp bilden för att kunna posta den på Facebook hittade jag den i fiktionsgruppens gamla Google Drive-mapp. Den är en guldgruva. Det måste vara hundratals timmars arbete som finns sparat där. Det är ett tiotal mappar med världsbyggen, där vi i omgångar täckt alla tänkbara hörn av lajvvärldens fiktion och hur den fungerar. Vi har suttit på caféer och diskuterat turerna i exakt hur politik, religion eller sociala normer måste fungera i spelvärldens olika kulturer för att det ska bli mest intressant och spelbart i hur många timmar som helst. Där finns också världskartan som vi ritade genom att rutförstora ett gäng skisser på 16 A3-papper, som sedan scannades in och omsorgsfullt handritades om digitalt till en stor sammanhängande karta i oerhörd detalj. Där finns ett trettiotal sånger med originaltext och melodi av min gamla vän Johan Nylin, kampanjens flitigaste bard. Där finns flerstämmiga inspelningar av sagda sånger med fiktionsgruppskören, där de flesta av oss egentligen inte kunde sjunga och allihop var glada amatörer, men vi likväl spenderade ett par helger med att arrangera och spela in för att det var häftigt. Där finns massor med grafiskt material. Det allra mesta av det här materialet har aldrig använts på något lajv. Nöjet fanns i att skapa det tillsammans, och belöningen att vi hade roligt och fick umgås medan vi gjorde det.

Jag har spenderat ganska många veckor av mitt liv genom åren med att jobba med den här lajvkampanjen. Jag har arrangerat lajv, suttit i föreningsstyrelser, hållit möten, fyllt i blanketter och ansökt om pengar. Jag har burit tegel, lagat mat över öppen eld, handsytt en sidenfana till vännernas fänika, sytt åtskilliga klädesplagg och designat dräktskick, sjungit i kör, hållit i workshops, och så självklart arrangerat fester och druckit många öl ihop. Jag är absolut inte den person som lagt mest tid och energi på Granlandskampanjen genom åren, kanske är jag inte ens topp 10. Men den är en bra illustration av deltagarkulturen som lajvsverige är, och kanske var ännu mer när jag växte upp. Vi är hundratals personer som plöjt ned oerhörda mängder tid och resurser i att skapa någonting tillsammans. För att det är roligt. Både för att det finns en social gemenskap kring det, och för själva skapandet i sig. Många av de här människorna är fortfarande mina vänner såhär tio år senare, och trots att det inte arrangerats något lajv i Granlandskampanjen på flera år har vi den med oss som en gemensam erfarenhet. Ingen av oss har fått betalt för att göra det här, men många av oss har lärt oss saker på en professionell nivå, ibland som vi använder professionellt på andra sätt idag. Men för mig är det en av de viktigaste nycklarna för att förstå lajvsverige. Det är ideellt. Vi hade aldrig kunnat betala någon för att göra samma jobb ens hälften så bra, eller hälften så mycket.

Fiktionsgruppen ritar kartor på Sverok Stockholms kansli. Foto: Björn Kallander

Jag har aldrig sytt efter mönster. I princip hela poängen med sömnad för mig är att jag får göra plagg precis som jag vill ha dem, på sätt som passar på just min kropp och efter just mina mått. Färdiga mönster skrämmer mig faktiskt en aning av den anledningen - det är en sak att drapera ett mönster på min egen kropp och få det som jag vill ha det. Det är en helt annan sak att ta ett färdigt mönster i en standardstorlek, försöka förstå hur någon annan tänkt, och rita om det så att det passar på mig. 

Jag har också aldrig förstått idén att man “ska” följa stickbeskrivningar till punkt och pricka eller att det på något sätt vore riskabelt att säg byta ut en färg eller sticka tröjan kortare eller längre efter sin egen preferens. Den ska ju sitta på din kropp, så det viktiga är ju att den passar dig. Och designern har ingen aning om hur just du är formad eller vilka färger du passar i.

***

Min röda hätta i yllebroderi. Politiska partisymboler på mittkilen för att trololol.

Jag tänker på en tjej jag råkade förolämpa i en facebookgrupp för skapande. Hon hade nyligen börjat måla och någon i bästa välmening hade kommenterat att wow, vilka fina bilder, dem skulle du kunna tjäna pengar på. Nu vände hon sig till oss för att få bekräftelse på om bilderna verkligen var så bra att de gick att sälja, och vad hon skulle kunna ta för dem.

Jag svarade uppriktigt, att bilderna var fina men att “du borde sälja dem” är en fantasilös komplimang som människor som är alltför vana vid konsumtionskultur slänger ur sig när de egentligen menar att de uppskattar någonting, och att det i praktiken är jättesvårt att tjäna pengar på sina bilder. Hon blev såklart bestört och ledsen över att jag tyckte att hennes bilder inte var tillräckligt bra. Jag blev förvånad och fick försöka förklara att jag inte menade det så. Men vad gäller kreativt skapande finns det i min erfarenhet sällan någon tydlig länk mellan att någonting är bra och att det går att tjäna pengar på det. 

Jag har en del konsthantverk i min ägo som jag egentligen inte behöver eller använder. Som den här huvan med broderade blommor på hela ryggen. Jag funderade ett tag på att sälja den ihop med andra begagnade medeltidskläder (som har en rätt bra andrahandsmarknad) men den bor fortfarande nedpackad i mitt klädförråd. Jag har insett att inget pris någon är beredd att betala för den är i närheten av skälig betalning för arbetstimmarna de här broderierna har tagit mig, och jag är inte intresserad av att undervärdera mitt arbete. Kanske ger jag bort den någon gång, till någon som förstår att uppskatta den.

När jag gick på konstskola drygade jag ut min inkomst genom att göra fittsmycken i aluminiumplåt och sälja dem på internet. En fitta tog mig kanske tio minuter att göra. Metallen kom ur små-skräpbitar-lådan. Pärlor och hängen köpte jag och monterade på. För ett pris av 100-150kr/smycke blev det ändå en skälig timpenning. Ingen av min bra konst från det året har ens varit på tapeten att den skulle gå att sälja. Den bor fint i min lägenhet. Att någonting är bra och att någonting är säljbart är två helt olika saker. Att vara bra på någonting och att kunna tjäna pengar på det är bara samma sak om man köper att marknadsvärde är det enda sanna värdet.

***

Jag stickar aldrig på beställning. Det verkar vi vara många som känner likadant inför. Stickning är tidskrävande och enformigt arbete. Det är många timmars arbete i ett par vantar eller sockor, för att inte tala om i en tröja. Om jag ska göra det på beställning blir det lönearbete, och det är ingen som är beredd att betala vad det kostar.

“Men det är ju så roligt att sticka” invänder en del människor på internet, som gärna säljer handstickade strumpor för ett par hundralappar. “Det är ingen som betalar mer, men man gör det ju för att det är så roligt”.
Jag som växte upp bland skapande människor växte upp med mottot “det är osolidariskt att sälja sig för billigt”. När man har julmarknad ihop är det viktigt att ingen dumpar priserna. Om alla andra begär 300kr för en mugg, och någon plötsligt börjar sälja för 90, säljer den personen mycket bättre. Fast alla vet att priset är för lågt för att täcka kostnaderna för att göra koppen.

Jag har en kort lista över människor jag stickar presenter åt, eftersom de förstår att uppskatta det. Jag ger gärna bort tid, kärlek och kvalificerat arbete till människor jag tycker om. Men det är inte till salu.

***

Jag lyssnar på Usva Sereginas föreläsning Exploring the commodification of larp om hur lajvhobbyn börjar bli allt mer professionaliserad och kommodifierad. I takt med att lajv syns mer i mainstreammedia och efterfrågan ökar, får lajven i sig en mer professionaliserad yta. Högre produktionsvärden, mer marknadsföring och merchandise, och en förändrad dynamik där arrangörerna marknadsför en upplevelse, deltagarna köper biljetter och förväntar sig ett välproducerat event som levererar det som såldes in till dem. Allt fler lajv produceras från början som en serie re-runs, där samma lajv sätts upp flera gånger. Den kaotiska fiktionsgruppswikin har blivit ett smakfullt layoutat utskick, veckomötena på puben där deltagarna hittar på roller har ersatts av färdigskrivna och castade roller från arrangörerna, och de glada amatörfunkisarna har blivit production crew eller ibland rentav staff. Allt fler lajvarrangörer börjar ta ut lön för sitt arbete, eftersom produktionerna som deltagarna efterfrågar kräver en professionalitet som inte är rimlig att göra gratis.

Och jag har blivit vuxen, välutbildad och högavlönad. Jag betalar ett par hundra euro för ett lajv med helpension där jag får konsumera en upplevelse. Många av människorna är de samma, leken och kreativiteten finns där. Men någonting verkar vara på väg att försvinna ur lajvhobbyn (och min tonårstids andra stora deltagarkulturs-projekt, spelförbundet Sverok). Det där punkiga, stökiga, “gör vad du vill det blir bra”, kreativa kaoset, där man får vara en grupp glada amatörer som testar och gör fel och skapar och bygger någonting på sina egna villkor. Någonting som tar tid och energi och som inte går att köpa, eller sätta upp en gång till, eller tjäna pengar på. 

Och någonstans saknar jag min ungdoms stökiga deltagarkultur och den otroliga kreativiteten och glöden den kunde producera. Visst finns kreativitet och lek kvar i lajvhobbyn, men alla proffsfoton från lajv med högt produktionsvärde i slottsmiljöer ger mig samma känsla som instagrambilder på en lyxig stickning i handfärgad merino. Att det är någonting jag kan unna mig som self care och ha som en utvecklande hobby. Men att den faktiska deltagarkulturen, det riktiga kreativa skapandet där ingenting behöver vara professionellt eller polerat är någon annanstans.

Föreningen Granland har årsmöte i maj 2011. Foto: Björn Kallander

***

Jag saknar min lajvkultur. Liksom resten av kultursektorn blöder vi i pandemitider. Eftersom de flesta av oss inte jobbar med lajv kanske det är mindre märkbart i offentligheten än för alla andra stackars kulturarbetare som förlorar hela sin inkomst med nedstängningarna. Jag saknar dem också. Det här året har varit mörkare och tristare än på väldigt, väldigt länge.

Min lajvkultur är ständigt inblandad i stora debatter. Vi bråkar och vevar och filosoferar och älskar och skapar och river och bygger om. Jag har inte haft lust eller ork att tänka på lajv på länge, men det kanske inte är så konstigt när det är en så gemensamhetsbaserad aktivitet. Och det är gemenskapen, mycket mer än själva lajven, som jag saknar. Det är sammanhang och community och deltagande.

Jag ser en film om Greta Thunberg på SVT och blir inspirerad av ungdomarnas glöd och gemensamma kamp för ett mål. Jag undrar var de är nu. Men de får mig att tänka på lajv igen. Jag letar upp Olles gamla bilder och ser Usvas föreläsning innan jag skriver det här inlägget. Under tiden lägger jag upp ett nytt projekt i hönsestrik. En kofta i barnstorlek, bara för att det är lagom litet och lagom roligt. Hittills har jag stickat fyra centimeter. De är inte till salu.