Konsten att säga förlåt

I höstas innan allt stängde gick jag förbi ett par barn som lekte i backen utanför Lill-Skansen. Storebror, ca 5 år, klättrade snabbt högt upp i backen och tjurrusade ner i full fart. Mamma ropade åt honom att sluta springa så och akta lillebror, ca 2 år, som stretade uppför backen och var en hårsmån för att bli påsprungen. Med en femårings självförtroende tog sig storebror upp på toppen igen, tog sats och rusade i full fart nedför backen, rakt in i lillebror som fick en rejäl smäll och började gråta hejdlöst.
Storebror hasplar ur sig ett snabbt "förlåt" och springer iväg. Mamma rusar fram för att ta hand om sin gråtande tvååring och ropar efter honom att stanna här. Femåringen ropar ett odrägligt "men jag HAR JU SAGT FÖRLÅT!" och springer utan vidare samvetskval iväg för att leka vidare på andra sidan huset.

Och just det där tänker jag på ibland, att jag sett lite för många vuxna som också tror att "förlåt" är något slags magisk besvärjelse som gör att lyssnaren direkt måste vända andra kinden till och stryka ett streck över det som hänt, för att annars är man oresonlig.

Så idag tänker jag att vi kör en kort repetition för rimliga vuxna i konsten att be om förlåtelse.

1. Sluta göra fel först. Om någon är sårad och arg på dig för att du står på hennes fot måste du flytta dig från foten innan du ens försöker att be om ursäkt för att det gjorde ont. Det är manipulativt som fan att be någon om förlåtelse för att du skadar hen samtidigt som du fortsätter att göra det.

2. Du måste försöka _lösa_ problemet, inte bara beklaga att det inträffat. Om du har makt att förändra en situation, men inte vill eller orkar göra det - se punkt ett. En uppriktig ursäkt kommer med en vilja att faktiskt rätta till problemet. Annars är det liksom bara ett sätt att svära sig själv fri från ansvar.

3. Tid i sig läker inte alla sår. Att vänta på att problemet ska lösa sig självt för att lillebror fått en glass och slutat gråta funkar inte. Att du sårat någon går inte automatiskt över för att hen inte orkar vara arg längre. Det har däremot en obehaglig vana att lägga sig på hög och bli värre med tiden.

4. Du måste försöka _förstå_ problemet. Med uppriktig empati, även om det innebär att se dig själv ur mindre smickrande vinklar. Om du inte vet vad problemet är (se "om jag gjort illa någon ber jag om ursäkt det var inte meningen") är det svårt att faktiskt sona det.

5. Du är dina handlingar, inte dina känslor eller avsikter.
Man rår inte för sina känslor. Däremot rår man över hur man låter dem styra ens handlingar. Som en person med väldigt många starka känslor är jag stenhård på den här. Du _väljer_ vilka känslor du låter styra dina handlingar och du _är ansvarig_ för de valen. Att vara arg, svartsjuk, stolt, full, kär, kåt, skamsen etc är i sig inte legitimering för någonting.

Detsamma gäller för avsikter. Det viktiga är inte vad du "tänkte göra" utan vad du faktiskt gjorde. Det suger ibland, men det är sant. Det finns helt enkelt inget "han är en snäll kille egentligen", om han alltid beter sig som en douchebag.

6. Säg förlåt för den andra personens skull. Om du är _uppriktigt ångerfull_ för att du sårat någon, har satt dig in i problemet, slutat göra vad du nu gjort som sårar hen och är villig att faktiskt lösa det - be om förlåtelse.

Om det mest handlar om att du tycker att det är jobbigt att någon är arg på dig eller vill ha ett kvitto på att du är "reko egentligen" är du inte mogen att be om förlåtelse än. Tänk ett varv till.

Och alltså... Man måste inte be om förlåtelse och släta över alla oförrätter på en gång så fort de inträffat. Ibland måste man umgås med sin storebror fast man är arga på varandra och han är en dummer, eller sitta på möte med sin hemska chef. Och det kanske ingår i konceptet också, att man ibland behöver lära sig att _inte_ förlåta trots att man måste vistas i samma rum. Eller att gå med på att den där förlåtelsen ibland tar en jävla tid och att det får vara okej att gå runt och inte vara helt okej med någon. Just för att förlåtelse inte är ett magiskt plåster man kan haspla ur sig en bön om och springa iväg till gungorna utan att invänta svar. Det gör ont och tar tid ibland. Det är liksom inte för inte som idén om att förlåta och vända andra kinden till är radikal. Det är genuint svårt och kräver riktig ansträngning.