Lajvteori för lärare: Del 1 - Den Magiska Cirkeln
Jag har två världar som tar upp mycket av min tankekraft och energi. Jag är lajvare, och så är jag lärare. De här världarna har väldigt mycket gemensamt, samtidigt som det inte alltid är självklart att de vet om det. Därför tänkte jag försöka överbrygga gapet mellan världarna genom en liten bloggserie med användbara begrepp som lajvare pratar om, och som lärare ofta gör utan att prata om i de termerna. Först ut, the magic circle.
Här vill jag argumentera för att klassrummet är en magisk cirkel, liksom att det som händer inom skolans väggar går att betrakta som en. Ett par exempel:
Att upprätta en magisk cirkel innebär att vi sätter upp rituella regler som inte gäller på andra ställen. Det innebär ofta att vi alla spelar en roll, som helt eller delvis skiljer sig från vilka vi är utanför klassrummet. När jag öppnar mitt klassrum hälsar jag eleverna välkomna och talar om för dem vilket bord de ska gå och sätta sig vid. Det ingår i min roll - läraren - att sätta de ramarna, och det ingår i elevernas roller - som elever - att följa dem. Det är dock bara i klassrummet som den här regeln gäller. Det vore oerhört märkligt ifall jag gick fram till mina elever i uppehållsrummet och talade om för dem var de ska sitta. Klassrummet är en magisk cirkel. Syftet med den är att skapa en miljö som är gynnsam för lärande. Och även skolmiljön i stort är en magisk cirkel där vi har tydliga roller som lärare och elever, det är därför det lätt blir lite stelt när man springer ihop med elever på stan en utekväll med kompisar. Rollerna krockar.
Ett viktigt ansvar som tillfaller den som ritat upp en magisk cirkel: ritualledaren, lajvarrangören eller läraren, är att sätta upp tydliga ramar så att det är lätt för alla deltagare att förstå vad de ska göra och vilken roll de ska spela. Revor i den magiska cirkeln uppstår till exempel när arrangören inte talat om ifall det finns alver på lajvet, varpå vissa spelare utgår från att det gör det och andra från att det inte gör det. Vi brukar prata om “landet Lajvien” - ett slags minsta gemensamma nämnare som blir det normsystem spelare faller tillbaka på när de inte fått någon tillräckligt tydlig instruktion. På samma sätt har barn en uppsättning normer med sig till skolan från början. Många av oss har ju "lekt skola" långt innan vi började i den.
Ibland får jag frågor om hur jag ser på regler i mitt klassrum. Jag brukar ha lite svårt att svara på den frågan. Om det som menas med "regler" är kepsförbud, mobilförbud och att ingen får gå på toaletten under lektionstid är svaret i regel att jag inte har några klassrumsregler. I praktiken har jag snarare insett att jag har en regel - att det är jag som har ansvar för klassrummet och därmed jag som bestämmer. Baserat på det har vi mycket eller lite regler beroende på vad varje klass och individerna i den behöver, för att den magiska cirkeln i klassrummet ska hålla. Med nya ettor har jag ofta jättestrikta ramar, tills de lärt sig att om man följer ramarna blir lektionen rolig och lärorik. Ju äldre och mer vana eleverna blir vid mig och min undervisning, desto mer brukar jag luckra upp reglerna och se om de självständigt kan värna om den magiska cirkeln. Jag kan dock inte delegera till någon annan (elever, rektor) att sätta reglerna i mitt klassrum. Då blir det landet Lajvien, och det är upplagt för missförstånd om vad som gäller.
För en annan viktig del av den magiska cirkeln, är att alla deltagare som vistas i den påverkar den. Det här är ett metodproblem som t.ex. antropologer ofta stöter på. Det går nämligen inte att observera ett socialt sammanhang utan att själv påverka det sociala sammanhanget. Lajvare och andra som ägnar sig åt deltagarkultur brukar vara väldigt medvetna om det här - vi spelar ju en form av improviserad teater, men det finns ingen publik. Alla som är med är också en del av spelet. Detsamma gäller i ett klassrum. Alla är deltagare, ingen är publik.
Jag tror att de flesta av oss som varit lärare ett tag upptäckt det här. Om inte annat så har vi fått besök i våra klassrum. Kanske en skolledare som vill observera, föräldrar som är med sitt barn i skolan, eller auskulterande VFU-studenter. Ofta finns ett ideal bland besökare att de ska vara “flugor på väggen” som märks så lite som möjligt, och det kan absolut vara bra. Det som är viktigt att tänka på är att även flugor märks ganska mycket (vilket alla som försökt sova i ett rum där ett par stycken surrar omkring kan intyga). Ingen är publik, alla är deltagare, och allas närvaro påverkar den magiska cirkeln.
Begreppet magisk cirkel kommer från ritualmagi, där deltagarna målar upp en barriär - ett membran som skiljer den rituella världen från den utomstående. Inom den magiska cirkeln kan viss energi, vissa ramar och vissa regler få plats, som skiljer sig från vad som gäller i den utomstående världen. Inom lajvteorin pratar vi om lajv som magiska cirklar. Dels handlar det om spelvärlden och vad som sker in-lajv - t.ex. att vi inom den magiska cirkeln accepterar att alver existerar och att allt drama vi spelar ut inom den är på låtsas, ingenting som ska följa med oss ut i den verkliga världen. Dels handlar det om själva spelargemenskapen, där det i anslutning till lajv och lajvkonvent ofta är lite andra sociala koder som gäller än vad vi är vana vid från resten av våra vardagsliv. Till exempel brukar många som haft starka lajvupplevelser tillsammans också ha lättare att lära känna varandra och forma en vänskap, eftersom den magiska cirkeln låter oss strunta i ett halvår av kallprat innan vi blir någorlunda personliga.
Här vill jag argumentera för att klassrummet är en magisk cirkel, liksom att det som händer inom skolans väggar går att betrakta som en. Ett par exempel:
Att upprätta en magisk cirkel innebär att vi sätter upp rituella regler som inte gäller på andra ställen. Det innebär ofta att vi alla spelar en roll, som helt eller delvis skiljer sig från vilka vi är utanför klassrummet. När jag öppnar mitt klassrum hälsar jag eleverna välkomna och talar om för dem vilket bord de ska gå och sätta sig vid. Det ingår i min roll - läraren - att sätta de ramarna, och det ingår i elevernas roller - som elever - att följa dem. Det är dock bara i klassrummet som den här regeln gäller. Det vore oerhört märkligt ifall jag gick fram till mina elever i uppehållsrummet och talade om för dem var de ska sitta. Klassrummet är en magisk cirkel. Syftet med den är att skapa en miljö som är gynnsam för lärande. Och även skolmiljön i stort är en magisk cirkel där vi har tydliga roller som lärare och elever, det är därför det lätt blir lite stelt när man springer ihop med elever på stan en utekväll med kompisar. Rollerna krockar.
Ett viktigt ansvar som tillfaller den som ritat upp en magisk cirkel: ritualledaren, lajvarrangören eller läraren, är att sätta upp tydliga ramar så att det är lätt för alla deltagare att förstå vad de ska göra och vilken roll de ska spela. Revor i den magiska cirkeln uppstår till exempel när arrangören inte talat om ifall det finns alver på lajvet, varpå vissa spelare utgår från att det gör det och andra från att det inte gör det. Vi brukar prata om “landet Lajvien” - ett slags minsta gemensamma nämnare som blir det normsystem spelare faller tillbaka på när de inte fått någon tillräckligt tydlig instruktion. På samma sätt har barn en uppsättning normer med sig till skolan från början. Många av oss har ju "lekt skola" långt innan vi började i den.
I ett klassrum kan sådana här revor till exempel uppstå om ett par elever reser sig och går ut ur klassrummet. Jag som lärare blir förvirrad och måste ta reda på om det är för att de lämnat lektionen och skolkar eller för att de är vana vid att alltid få sitta i grupprummet utanför och jobba. Här uppstår en förvirring där det är oklart vems tolkning som gäller och vilka roller vi spelar, men lyckligtvis är både lajvare och lärare rätt bra på att reda ut sådana här missförstånd och laga den magiska cirkeln under tiden de händer.
Ibland får jag frågor om hur jag ser på regler i mitt klassrum. Jag brukar ha lite svårt att svara på den frågan. Om det som menas med "regler" är kepsförbud, mobilförbud och att ingen får gå på toaletten under lektionstid är svaret i regel att jag inte har några klassrumsregler. I praktiken har jag snarare insett att jag har en regel - att det är jag som har ansvar för klassrummet och därmed jag som bestämmer. Baserat på det har vi mycket eller lite regler beroende på vad varje klass och individerna i den behöver, för att den magiska cirkeln i klassrummet ska hålla. Med nya ettor har jag ofta jättestrikta ramar, tills de lärt sig att om man följer ramarna blir lektionen rolig och lärorik. Ju äldre och mer vana eleverna blir vid mig och min undervisning, desto mer brukar jag luckra upp reglerna och se om de självständigt kan värna om den magiska cirkeln. Jag kan dock inte delegera till någon annan (elever, rektor) att sätta reglerna i mitt klassrum. Då blir det landet Lajvien, och det är upplagt för missförstånd om vad som gäller.
För en annan viktig del av den magiska cirkeln, är att alla deltagare som vistas i den påverkar den. Det här är ett metodproblem som t.ex. antropologer ofta stöter på. Det går nämligen inte att observera ett socialt sammanhang utan att själv påverka det sociala sammanhanget. Lajvare och andra som ägnar sig åt deltagarkultur brukar vara väldigt medvetna om det här - vi spelar ju en form av improviserad teater, men det finns ingen publik. Alla som är med är också en del av spelet. Detsamma gäller i ett klassrum. Alla är deltagare, ingen är publik.
Jag tror att de flesta av oss som varit lärare ett tag upptäckt det här. Om inte annat så har vi fått besök i våra klassrum. Kanske en skolledare som vill observera, föräldrar som är med sitt barn i skolan, eller auskulterande VFU-studenter. Ofta finns ett ideal bland besökare att de ska vara “flugor på väggen” som märks så lite som möjligt, och det kan absolut vara bra. Det som är viktigt att tänka på är att även flugor märks ganska mycket (vilket alla som försökt sova i ett rum där ett par stycken surrar omkring kan intyga). Ingen är publik, alla är deltagare, och allas närvaro påverkar den magiska cirkeln.
En annan situation där jag tror att många av oss märkt det här fenomenet är när vi får en ny elev som börjar i klassen ett par veckor eller månader efter att terminen börjat, och whoom så har hela gruppdynamiken i klassen vänts upp och ner. Med varje person som tillkommer eller slutar är det ju en ny grupp.
Jag tror inte alltid att elever är så medvetna om det här fenomenet. Till exempel har jag stött på ganska många elever som inte förstår att deras frånvaro, om de skolkar mycket, gör avtryck i resten av klassen. Jag har också stött på ganska många elever som tycker att “läraren ska fixa det” när den magiska cirkeln inte fungerar - t.ex. för att många elever stör och springer omkring på lektionen. I ärlighetens namn har jag också stött på ganska många lajvare som tror att allt är arrangörens ansvar - till exempel när spelare (som liksom elever kan vara ganska egensinniga) tar initiativ som studsar iväg spelet i en helt annan riktning än planerat.
Och ja, på ett sätt är den magiska cirkeln mitt ansvar som lärare. Det är jag som ska sätta upp förutsägbara ramar så att alla vet vad de ska göra och känner sig trygga i rollen de spelar. Men samtidigt är den magiska cirkeln någonting alla som deltar i klassrummet skapar gemensamt. Det är vi tillsammans som är gruppkulturen. Och den gruppkulturen är, och måste vara, två olika saker innanför och utanför den magiska cirkeln.
