Samtycke: om gåvor och gummiband

Ett annat ämne som jag hade många intressanta diskussioner om på Prolog och som förtjänar ett eget blogginlägg, är den här ständiga frågan om samtycke. Hur förhandlar man det? I förväg? Under tiden? Tryggt? Det spelar egentligen ingen roll vilken kontext vi pratar i här (t.ex. lajv, dans, våld eller sex) utan mekanismerna är desamma. Så jag tänkte försöka sammanfatta lite diskussioner och lite verktyg som dök upp där.

Jag tror att en fälla som diskussionen lätt hamnar i när vi pratar samtycke, är metaforer som förhandla om samtycke eller lämna samtycke. De får det liksom att låta som att samtycke är någonting som en person begär och den andra lämnar. Eller som någonting man sätter sig ner och förhandlar om. Kompromissar. Utgår från vad man vill göra och lämnar utrymme för den andra personen att tacka ja eller tacka nej. Och just de metaforerna tror jag kan vara lite farliga ibland. Så här är två andra, som jag pratade samtycke utifrån i helgen.

Samtyckeshjulet är uppfunnet av Betty Martin, som förklarar och berättar om de olika delarna i detalj på sin hemsida. Och förklarar the three-minute-game, som man kan spela med hjälp av det. Gillar detta!

Som samtyckeshjulet, som jag blev introducerad för i januari och tycker är en sådan där väldigt intressant och tydlig tankemodell för att prata om samtycke. Den korta förklaringen är att aktiviteter kan kategoriseras på två axlar. Dels börjar vi med att prata om dem som gåvor. Någon ger, och någon får. Vem är aktiviteten en gåva till? Det är den vågräta axeln. Och så korsas den med en lodrät axel: Vem är det som utför aktiviteten? Då bildas fyra kvadranter.

De motsvarar varandra på diagonalen. Serving (jag gör, för dig) kombineras med accepting (du gör, för mig). Och taking (jag gör, för mig) kombineras med allowing (du gör, för dig).

Jag gillar det för att det tydliggör en viktig dynamik som annars är lite svår att sätta fingret på i sexuella sammanhang och som verkar ligga bakom många olika gråzoner. För vem gör vi just den här aktiviteten? Och här är alltså en tanke att för att kunna prata om informerat samtycke, behöver vi synliggöra vilken kvadrant vi är i.

Jag tror att rätt mycket dåligt gråzonssex beror på oklarheter i just det här. Till exempel för att många kvinnor socialiseras in i att allow-rutan är den lättaste att vara i. Att låta honom göra saker med dig, för att han gillar det, och du gillar att han gillar det, liksom. Och jag har pratat med många män som tycker att serve-rutan är bekvämast. Han kan toppa och vara dominant men vill göra det för hennes skull, liksom. Och då är det rätt lätt att hamna i en sexdynamik där vi, på grund av könsroller, hamnar i varsin ruta, tror att vi har sex för att den andra personen gillar det just så. Ingen är nöjd. Gråzoner uppstår.

Jag har använt samtyckeshjulet dels för att sätta fingret på sånt där. Och dels för att faktiskt explicit fråga om samtycke och belysa vad som faktiskt händer. Ta skillnaden mellan "får jag klia dig i håret?" (taking - eftersom jag älskar att röra vid ditt hår), och "vill du bli kliad i håret?" (serving - eftersom du tycker att det är så skönt). Det är inte så att den ena rutan är bättre än den andra. De flesta av oss rör oss runt mellan alla olika rutor, men tycker oftast att någon är bekvämast. Men det är rätt fint att veta vilken ruta vi befinner oss i. Till exempel om jag föredrar att bli kliad på ryggen, men gillar att du tycker så mycket om mitt hår. Eller om du vill göra någonting för att serva mig, och kom att tänka på hårkli, men egentligen lika gärna skulle kunna klia min rygg.

"Oh honey, you shouldn't have"
Och så när vi pratar gåvor och samtycke. Det handlar fortfarande om entusiastiskt samtycke här. Målet med en gåva är att mottagaren ska bli omgfuckingyes-jätteglad. Och att det ska kännas omgfuckingyes-jättepeppigt att ge dem. Gåvor som får ett sånt där svalt "eh, tack, du skulle inte..." eller som får mottagaren att känna sig skyldig eller dålig, är inte särskilt bra gåvor. Det gäller särskilt när vi pratar om sex.

Och alla sidorna har en skuggsida när det inte är samtycke. Att ge folk presenter de inte har bett om är inte ok. Eller att ta emot saker man inte alls vill ha, för att det är jobbigt att tacka nej. Eller att stjäla. Eller att snylta.

En annan metafor som kom upp rätt många gånger under helgens diskussioner om samtycke och hur man förhandlar det, kommer från pardans. I sådana sammanhang är det rätt vanligt att prata om gummibandet. Det är spänningen mellan förare och följare, som gör att det går att styra. Och det behöver vara lite gummiband, lite stuns där. Det är oerhört svårt att föra en följare som är helt passiv. Det är oerhört svårt att följa en förare som inte känner av efter den där spänningen, utan drar och puttar runt en oavsett vad man som följare gör.

Mitt Prolog i år handlade ganska mycket om att leka med förar-följardynamiker. Först när vi satte upp bluesdansgolvet där alla följare bar ögonbindel. Då måste man som följare släppa kontrollen och förlita sig helt på den som för. Och som förare måste man vara uppmärksam, trygg och ha koll på sin följare. Men inget prat. Det här var ett nästan helt tyst dansgolv. Drop-in. Anonymt. Man bjöd upp genom att ta en följares hand och leda hen upp på dansgolvet. Inga förförhandlingar, pardans i sig bygger ju på att hitta det där samspelet.

Och så hade jag en oerhört häftig upplevelse på Spellbound, där det där gummibandet fungerade väldigt bra. Jag kände inte min medspelare sedan tidigare och vi hade inte pratat om särskilt mycket detaljer. Men han ville bli förd, jag ville föra. Lajvet hade ett format som gjorde att det här kändes tryggt: ansiktsmasker, korta avgränsade scener, ingen verbal kommunikation, en enkel mekanik för förande och följande. Och i det formatet var det jättespännande att leka med ramarna för formatet, att se vart vi kunde ta spelet, vad jag kunde få honom att göra, att bygga en dramatisk, mörk och intensiv historia av det.

Och här har vi också en sak med gummibandet, jämfört med sådana där begrepp som förhandla, eller jämfört med att alltid prata om allting man kommer att göra på lajv eller i andra sammanhang på förhand. Jag tror absolut inte att det hade blivit ett lika fascinerande lajv, om vi satt oss ner och gjort tydliga checklistor på exakt vad vi ville uppleva på vilka sätt, om allt det här varit förförhandlat.

Men att följa är en aktiv handling. Så länge det där gummibandet fanns där, den tydliga spänningen i "jag är fortfarande med, jag följer fortfarande, du får fortfarande leda mig", kändes det enkelt att fortsätta testa det i dansen. Kan jag snurra dig så här också? Kan vi röra oss till andra sidan golvet? I den här figuren?

När man ser lindy hop på bild tycker jag ofta att man visuellt ser det där gummibandet rätt tydligt. Det är liksom det som är skillnaden på att dansa med varandra, och att bara dansa nära varandra samtidigt.

Och ganska ofta är det ju också så att man faktiskt inte vet vad man vill samtycka till, förrän man faktiskt provar. Det här har hänt mig på dansgolv flera gånger:

"Prova den här turen? Litar du på mig?" säger han.
"Ja" säger jag. Jag tror verkligen att jag gör det. Vi har bra danskemi.
Och så gör han någon figur, någon lutning, något lyft som jag plötsligt inte alls litar på, blir stel, slutar följa och tar över kontrollen för att inte ramla.

Och sådär är det på lajv och i sex också ganska ofta. Att man tror att man vill någonting, man vill gärna prova, och så känns det inte alls bra. Att när man väl provar kändes det inte alls rätt att bli lyft eller indragen i den här scenen eller ha sex på det här sättet.

Och alltså. Det är okej.

Det här är också en sak som jag tror är bra med gummibandsliknelsen, och att tänka på sex lite mer som på pardans. Att man faktiskt plockar upp ja-signaler kontinuerligt. När ens följare plötsligt stressar ur och inte alls följer längre betyder det att den turen inte fungerade. Då får man göra någonting annat.

Men faktiskt att det också rätt ofta finns en flexibilitet i det där. Det är en sak jag tror är viktig när vi pratar om gränsdragningar. Jag tror att om man är rädd att aldrig någonsin göra fel, köra över en gräns, eller trampa sin följare på tårna, blir det svårt att dansa. Och det blir lätt att skylla ifrån sig och tänka att det visst inte var man själv som förde dåligt, för hon sa ju faktiskt att det var kul att snurra. Att man blir försiktig och att man kanske ibland i den där försiktigheten glömmer att lyssna.

Jag tror att det är viktigt att tänka på det som att lyssna istället. Att föra och följa är ett spel. Gummibandet finns där hela tiden, det är liksom ett gemensamt dansande. Och att det viktiga är att man, när man snubblar på varandra eller gör en tur som inte funkade eller blir snurrig eller upptäcker att man inte alls gillar sånt här sex, att man kan märka det, backa där och laga det tillsammans, så att alla mår bra och tycker att helhetsupplevelsen kändes trygg och var rolig. Att man lyssnar, och flexar, och gör det tillsammans.

Så. Vi kanske tjänar på att prata om samtycke lite mer som gåvor och som gummiband, och ibland lite mindre som checklistor och förhandlingar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det

"Lajvare gillar körsång och BDSM"