"Lajvare gillar körsång och BDSM"

En diskussion jag hade på Prolog i år och tänkte att den var värd att blogga om, handlar om det här med att lyckas behålla ett normkritiskt förhållningssätt även inom sina egna grupper. Och lite sådär om varför det är svårt, men också varför det är så himla viktigt.

Normkritik handlar om att synliggöra och plocka isär normer. Det går ut på att fokusera på maktstrukturen (t.ex. vad som gör en miljö otillgänglig och funktionshindrande, och för vilka) istället för på normbrytarna (t.ex. folk med funktionsnedsättningar som miljön inte är tillgänglig för). Det handlar inte om att alla normer alltid är dåliga. Men vi behöver fortfarande synliggöra dem och fundera på hur vi skapar normer, vilka som inkluderas och exkluderas av dem, vad det får för konsekvenser och om det faktiskt är rimligt att ha det så.

Till exempel här jämförde jag kinks med glass och skrev om hur vårt språkbruk lätt blir väldigt styrande av vilket sex som är "normalt" och inte, och problemen med det.

Och särskilt i minoritetskulturer är det ofta så himla viktigt att bygga sig ett sammanhang med andra normer än i samhället runt omkring oss. Att göra sig en bubbla där man kan andas fritt, känna sig helt normal och bara vara sig själv. Jag älskar sådana små bubblor av människor som är lika mig och som jag inte behöver censurera mig inför. Där vi kan skämta om saker som handlar om oss utan att någon tycker att det där är konstigt och exotiskt och främmande. Som att lajvare gillar körsång och BDSM. Eller att queers saknar körkort och bra relationer med sina pappor.

Så vad är problemet då?

De här cirklarna är efter den amerikanska antropologen Gayle Rubin och handlar om normer om önskvärt och mindre önskvärt sex. Jag använde den som illustration när jag föreläste om sex och lajv på Prolog förra året.

Jag gillar Gayle Rubins cirklar. De synliggör att människor, när vi tänker på sex, i regel alltid gör en gränsdragning mellan det "bra, fina, naturliga" sexet och det "dåliga, onaturliga, farliga" sexet. Och den här gränsdragningen, våra normer för okej sex, finns liksom alltid där. När jag visar den här för mina vänner och bekanta brukar de flina lite och börja checka av hur många av rutorna i Rubins yttre cirkel som de ägnar sig åt. Den billiga poängen här är att vi skulle vara mer öppna och frisläppta än sådana där moralister som tycker att bara sexet i den inre cirkeln är önskvärt. Men då missar man en viktig poäng.

Normer om önskvärt och naturligt sex styrs av kultur, tid och plats. Och även min bekantskapskrets, sexpositiva feminister, lajvare eller kinksters gör tydliga gränsdragningar mellan en inre och en yttre cirkel. Stoppa in till exempel sex med barn, med djur eller utan samtycke, så kommer garanterat människor som just flinade åt hur frisläppta de är vara överens om att det inte bara är dåligt sex, utan förmodligen också skadligt och onaturligt.

Och poängen är alltså inte att det är fel att göra en gränsdragning mellan okej sex och inte okej sex. Tvärtom, jag skulle säga att det är väldigt viktigt att kunna göra en sådan. Men jag tycker också att det är viktigt att vi pratar om och synliggör vilka normer som präglar just vår subkulturs bild av vad som är bra och önskvärt, respektive konstigt och dåligt, sex.

Din subkultur har absolut normer om vad som är bra sex.

En del normer är etiska. Till exempel är det inte bara konstigt att ha sex utan samtycke. Det är också fel och omoraliskt.

Men ganska många normer är inte etiska. De är inte praktiska eller rationella. De är liksom bara saker vi tar för givet och styr beteenden utifrån, pratar om som att de är självklara, och ganska ofta inte alls lägger märke till eftersom normer är osynliga inifrån. Och då blir det folk som inte lever upp till de där normerna som får synliggöra och förklara dem, och som ganska ofta känner sig ganska alienerade och osynliggjorda för att de inte lever upp till normerna ens i sin lilla frisläppta, öppna och normbrytande subkultur.

Som när vi skrattar åt att lajvare är poly och gillar BDSM. Då kan det såklart vara rätt svårt i det läget att säga men hallå, jag lajvar och jag gillar faktiskt inte BDSM. Och är jag så himla konstig för att jag vill ha ett monogamt förhållande med en person som jag är kär i?

Där kan vi samtidigt vara medvetna om att i de flesta sammanhang är normen att vara monogam och att inte hålla på med BDSM. Så det kan vara en rätt nyttig och främmande upplevelse för folk som annars alltid tillhör en majoritetskultur att upptäcka att de inte gör det överallt. Lite som när heterosexuella människor stött på begreppet heteronormativ för första gången och plötsligt tror att det är någonting dumt att vara heterosexuell. Nej alltså. Det är okej. Man får vara straight, gilla vaniljsex och ha en partner åt gången. Det är till och med vanligt. Det är bara ovant och konstigt att höra folk peka ut det som någonting som tolereras, istället för att det bara förutsätts.

Och samtidigt behöver vi vara lite intersektionella här. Bisexuella i HBTQ-sammanhang brukar lyfta precis samma problemställning. Man verkar privilegierad och normal, men har samtidigt ett stort behov av just sitt queera sammanhang. Och när det queera sammanhanget bygger gemenskap på saker man själv inte känner igen sig i, eller på att aktivt inte vara sådan som man själv är, kan det vara så himla jobbigt. Lajvkulturen innehåller folk som tillhör alla möjliga minoriteter. Och det är superviktigt att känna sig välkommen i sitt konstiga subkulturella sammanhang även om man inte är konstig på precis samma sätt som många andra.

Normer är osynliga inifrån

Och så är ju problemet med normer att de ofta är osynliga inifrån, och att de ofta aktivt försvårar för att faktiskt se en kultur, även inom sin lilla grupp, för precis vad den är. Som om vi fortsätter med den här idén om att lajvare är polyamorösa och gillar BDSM. Eller att queerpersoner har kroppsdysfori och trasiga familjebakgrunder.

I mina lajvarkretsar vågar jag påstå att polynormen inte alls är så himla stark. Det finns en rätt stor förväntan på att ha öppna förhållanden, d.v.s att man har en primärpartner, gärna någon man bor ihop eller är gift med, men att man också kan ha sex med andra vid sidan av. Eller sekundärpartners, en pojkvän eller flickvän till, som dock inte förväntas få samma tyngd i ens liv som primärpartnern.
Det här är ett sätt att göra flersamma relationer på. På många sätt upplever jag (som är mer lagd åt relationsanarki) att det är ett rätt mononormativt sätt att göra relationer på. Men det är svårt att se när man själv tillämpar det, och dessutom tänker på det som så himla öppensinnat och fritt jämfört med resten av samhället.

Och det gör att det är rätt knepigt att ha andra sätt att vilja göra relationer på i lajvkretsar. Att folk säger att de är så himla polyamorösa och öppna och plötsligt sitter man där och försöker rannsaka sina egna normativa föreställningar och inser att herrejävlar vad mycket skam och konstiga förväntningar jag lägger på mig själv, eftersom mitt "öppna och frisläppta" sammanhang har en hel hoper begränsande normer vi inte ser eller pratar om.

Jag älskar att bildgoogla polyamori och liknande begrepp. Det är nästan alltid sådana här stock photos. Nu googlade jag på "open relationship". Alla är alltid hetero, uppdelade i tydliga par och normsnygga. När man googlar "polyamori" brukar det vara typ samma, fast de är tre stycken som håller om varandra och skrattar. Jag tycker inte att någondera är en särskilt bra beskrivning av hur jag tänker på relationer.

Och så tar vi det här med att gilla BDSM då. Eller över huvudtaget att prata om en otrolig mängd olika sexuella och icke-sexuella praktiker och dynamiker som kan göras på vansinnigt många olika sätt, under ett paraply för en och samma sak: BDSM.

För folkbildningens skull kan vi ju plocka isär det och prata om bondage, disciplin, dominans, submission, sadism och masochism istället. Det är ett gäng väldigt olika saker. Vi skulle istället kunna osynliggöra dem lite mer genom att bara använda kinky synonymt, och då i princip få en definition som är typ lite vad som helst som är ovanligt sex.

Och i praktiken är det jätteintressant att lyssna på människor som pratar om sex eller kink eller BDSM, för det finns så oerhört många normer även inom den diskursen. Lite det där jag skrev om med glass för länge sedan. Just i mina kretsar är det inte Fifty shades of Grey som är standardbilden av BDSM (och tacka gudarna för det!), men jag tycker fortfarande att det är väldigt sällan jag hör folk sätta sig ner och bryta ned och förklara vad just de egentligen menar, eller gillar, eller tror att vi pratar om när vi pratar om kink.

Och även där dyker den där fruktansvärt alienerande känslan upp ibland, hos folk som också behöver det där trygga rummet av att känna sig inkluderade i vi-känslan, vi kinksters, och samtidigt bara inte alls känner igen sig i de förväntade preferenserna. Eller när man tror att man pratat om samma sak, "vi gillar BDSM", och sedan inser att nej, så var det inte alls, och jag var inte alls så inkluderad som jag trodde att jag var i den här bubblan av gemenskap och vi-känsla.

Så det är bra att tänka på det där. Att vi behöver vara normkritiska även innanför vår lilla bubbla. För den är mycket mer varierad än vad vi ibland kommer ihåg, och jag tycker mig höra uttryck för den där frustrerade ledsna känslan av att bli osynliggjord och försvinna även i "öppna och frisläppta" sammanhang alldeles för ofta för att det ska vara riktigt bekvämt.


Den här kommer ur en kampanj där HBTQ-studenter skrivit upp mikroaggressioner de får höra på skyltar. Det är en sak att få sådant från straighta, eller från majoritetskulturer. Sen är det en annan sak, ofta värre, att få dem från det man ser på som sitt eget community.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gästblogg: Hur man fördelar talutrymme kollaborativt, eller Hur man pratar som en tjej och gillar det

Samtycke: om gåvor och gummiband