Tvångskvinnligt. Om bisexualitet och relationer med män.

Den heterosexuella matrisen. Av någon anledning fanns inget gulligt pictogram som förklarar tvåköns- och heteronormen ihop när jag bildgooglade det. Så jag gjorde ett. Varsågoda!

När jag bad mina vänner om uppslag på saker jag kan skriva om i bloggen, fick jag ett par spännande förslag. Dels en del om bisexualitet när vi lever i ett patriarkat (som vi gör ni vet), och dels fick jag en ganska intressant fråga. "Du säger ju ofta att du inte gör relationer med killar - det vore spännande att höra det utvecklas". Och alltså, de hänger ju ihop. Så nu kör vi.

Den här bilden förekom ofta i böcker om feministisk teori när jag var ung. Den är en illustration av den heterosexuella matrisen - tvåkönsnormen och heteronormen och hur de samverkar. Typ såhär alltså:

Bebisar som föds med snippa görs till flickor, som i sin tur förväntas växa upp till kvinnor, och bli kära i män. Barn som föds med snopp görs till pojkar, som i sin tur förväntas växa upp till män, och bli kära i kvinnor. I rätt stor utsträckning definieras kvinnor som "inte män" och män som "inte kvinnor", och de här könen förväntas komplettera varandra genom sina olikheter. Därför tänker många t.ex. att det är viktigt med könsbalans på en arbetsplats för klimatets skull, eller att barn behöver manliga och kvinnliga förebilder. 

Därför har vi också en himla massa bagage med oss in i heterosexuella relationer - eftersom relationen i sig liksom bygger på att den ena parten är en man och den andra är en kvinna, och det, om parterna är heterosexuella, dessutom är viktigt att det förhåller sig på det sättet. Om jag dejtar en heterosexuell man kommer det att vara viktigt för honom att jag är en kvinna. 

Jag är bisexuell.
Jag har varit bisexuell ungefär alltid - men det är inte så ofta jag använder den etiketten på mig själv. Jag hissar inte biflaggan när det är Pride. Jag skriver ofta om när jag var ung och gay, eller beskriver mig som queer i största allmänhet. Jag är gift med Karro och blir läst som lesbisk i vardagen. Jag tycker om att ha sexuella relationer med män. Det tar inte så lång tid för folk som pratar med mig att märka att jag är just bisexuell, men dels tror jag att det i min hjärna fortfarande är lite för stämplat med laddningen det hade tidigt 00-tal, där kvinnor är bi "typ för att man gillar att hångla på fester med andra tjejer" och bisexuella kvinnor ändå ordnas in i den heterosexuella matrisen. Kolla på valfri porrsajt - det finns straight porr (där är all den lesbiska porren) och gayporr (där är bögarna). "Bisexual" betyder trekant där killarna kommer att ha sex med varandra också. Trekanter där tjejer har sex med varandra och en kille räknas som straighta.

Dels tänker jag att jag föredrar queer för att det hänger ihop med den här matrisen, och det är liksom svårt att förklara hur delar av den skaver utan att hela eländet börjar skava. Så idag tänkte jag använda den som utgångspunkt för att förklara det här med att jag inte gör relationer med män.
En sak med att vara bisexuell i det patriarkat vi lever i, är att mina relationer med män och mina relationer med kvinnor inte är likadana. De kommer att uppfattas olika av omgivningen, signalera olika saker om mig som person, och de kommer att föra med sig olika mängd jämställdhetsproblem grundade i att vi är socialiserade till olika könsroller och därför har lärt oss olika om hur saker funkar.

Om jag skulle vara en mans flickvän skulle jag automatiskt behöva förhålla mig till den här matrisen igen. Vi skulle ha fått olika uppfostran och förväntningar med oss in i relationen. När jag har relationer med heterosexuella män tvångskönas jag automatiskt till en kvinna, och med kvinnligheten kommer, i och med patriarkatet, förväntningar på hur jag ska bete mig, vilket arbete jag ska utföra i relationen (både emotionellt och hushållsarbete) och hur jag ska förhålla mig till att min partner är en man. Och ärligt, det suger. Jag känner inte ett heterosexuellt par som aldrig har jämställdhetsproblem av det här slaget.

Men jag är bisexuell, så jag har lyxen att kunna opta ur det. 
Jag kan alltså välja att slippa förhålla mig till mitt kön i relation till min partner. Det är liksom en genväg ut ur tvåkönsnormen. Och halleluja, vad befriande det är. 

Kikar man tillbaka i mitt bloggarkiv från kanske 2008-2010 är det ganska klart att Anneli aldrig tänkte att hon skulle gifta sig. Men alltså, det har hänt. Och det hade garanterat aldrig hänt utan en möjlighet att opta ut ur den heterosexuella matrisen, tvåkönsnormen, patriarkatet.
Det är klart att jag och Karro också bråkar om hushållssysslor och har en ojämn fördelning av ansvar emellanåt, det har väl alla par, men vi kan ta de bråken utan det här kladdiga rosa-blå bagaget. Vår relation spelar liksom inte upp oss som kön utan som individer. Och jag blir läst som en lipstick lesbian, inte som naturligt härligt kvinnlig. Det är så himla skönt.

Så länge det fanns minsta antydan om att "gifta sig" skulle betyda den här grejen, var jag alltså hundra procent övertygad om att jag aldrig skulle göra det. Och funderingar av typen "om jag skulle gifta mig någon gång" på tiden jag hade relationer med män, byggde liksom på "fem minuter i stadshuset i vanliga kläder och sen har vi tvättstugan", eftersom bröllop ger mig ångest. Sen gifte jag mig och kom på att det är kul med bröllop, men att allt det där rosa fluffet är ångestframkallande.

En annan något paradoxal insikt, som jag delvis tror är en direkt följd av "jag gör inte förhållanden med män".

Policyn tillåter mig att ha emotionellt meningsfulla, djupa relationer med män. Både sexuella och platonska relationer, romantiska och vänskapliga (valfri mix här, alltså). Jag känner flera män som jag värdesätter mycket, pratar om livet med, bryr mig om, delar emotionellt arbete med, är attraherad av, blir småkär i, och så vidare. Inte allt och alla på en gång, men det har definitivt passerat ett antal viktiga män i mitt liv på de där åren jag sagt att jag vägrar att skaffa pojkvän.

Och just det där med att den ramen är klar, gör det faktiskt så himla mycket lättare att värdesätta och utforska mina relationer med män. Att det inte finns några potentiella pojkvänner. Att oavsett vad jag känner eller han känner eller vi tycker om varandra finns det liksom inte på kartan att en man skulle bli min pojkvän, som jag skulle behöva förhålla mig till som kvinna. Det är en jäkla trygghet faktiskt.

Så i den här aspekten upplever jag definitivt att bisexuella har roligare.
Jag är grymt bortskämd i alla fall.

Det här plakatet körde jag i Prideparaden för ett par veckor sedan. "Fyndigt och uppenbart bisexuellt" tyckte jag. "Folk tolkar det som ett 'no homo'-skämt" menade Karro. Och det där kan nog definitivt få ett inlägg någon gång, om den osynliga bisexualiteten och om min egen internaliserade bifobi. Men det orkar jag inte skriva idag, för det här är ju pepp.

Jag väntar lite på invändningarna om varför jag skriver mycket mer om sex och relationer med män än med kvinnor. Är det inte lite att försöka äta kakan och ha den kvar, att typ få massa flatcred för min samkönade relation och samtidigt vara sådär sexuellt heterotillgänglig? Men jag tänker på två saker.

Dels är min samkönade relation den som är publik. Det står överst på min facebookprofil att jag är ihop med Karro. Det innebär att varje sak jag skriver om den relationen direkt kommer att kopplas till vårt förhållande. Jag skrev generellt mer om relationer när jag var singel, och tänker generellt på det där med att värna om andra människors integritet. Viktiga män i mitt liv finns det liksom ett par stycken men de är mindre officiella - kanske vet de knappt om det själva.

Och dels alltså... jag är bisexuell. Jag både har kakan och äter upp den. Det äger. Suck it.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Jag använder inte ord som partner, men..."

Om att fråga om samtycke och vara lätt att säga nej till

Sextips för jämställda heteromän